Talstreck en snöfallande morgon i Vasastan

Huvudet värker en smula och på taket mitt emot skyfflar repförsedda män ner snö mot gatan. Med ojämna mellanrum blåser någon i en pipa och skottandet upphör. Än har ingen trillat över kanten och nu blåser de i pipan igen och männen står där stilla och blickar ut över världen, eller ja, åtminstone Vasastan. Fast det är väl samma sak.

Drack lite öl i går kväll med en vän på Soldaten Svejk. Jag ville verkligen vara måttfull men mina invändningar viftades bort och eftersom jag är en vek människa sitter jag här lite segare än jag hade hoppats.

Så får jag höra att pratminus ser fult ut. Jag borde byta till citattecken. Två vänner kontaktar mig och skriver det på olika sätt, tydligen ska det se oproffsigt ut också och en dag ska jag troligen ångra mig. Jag förhåller mig dock – eventuellt osunt – skeptisk till det. Jag tänker stoiskt vidhålla mitt tankestreckande, jag struntar i om det ser journalistiskt ut. Jag tycker de långa strecken är vackra och jag känner mig bekväm i dem och nu är det dags att äta frukost.

Det blev inte ens en tumme

Shit pommes frites. Forums, Expressens och Månadens Boks romantävling Ett år i Sverige, som de lanserade under rätt stor medieuppmärksamhet hösten 2005 och vars vinnare skulle få en halv miljon och bli utgiven såväl inbundet som i pocket och gå ut i bokklubb, blev … ingenting alls. Enligt ett pressmeddelande som damp ner hos oss nyss så blåses tävlingen av på grund av kvalitetsbrist:

Romantävlingen Ett år i Sverige
I samarbete med Expressen och Månadens Bok utlyste Bokförlaget Forum hösten 2005 en romantävling med titeln Ett år i Sverige. Målet var att sätta fokus på skönlitteraturens roll när det gäller att spegla vår samtid och förhoppningen var att hitta den stora samtidsromanen. Intresset för tävlingen var mycket stort bland såväl media som allmänhet och när tidsfristen gick ut den 1 oktober 2006 hade 318 bidrag inkommit. Tyvärr måste vi nu meddela att inget av dessa fullt ut har uppfyllt de mycket höga kvalitetskrav som man måste ställa på en vinnare, och juryn har därför enhälligt beslutat att priset inte kommer att delas ut.

UPPDATERING: En vän mejlar angående mitt inlägg och skriver att Bra Böcker tydligen fick in över 700 bidrag till en liknande tävling 1996. I vår artikel från oktober 2005, när Forums tävling presenterades, nämndes en förhoppning om att det skulle komma in 500 bidrag. Jag hade inbillat mig att hur många som helst skulle ta chansen och nappa. Men kanske var det de lustiga reglerna, som att romanen var tvungen att handla om flera generationer, att man skulle bryta mot något av de tio budorden (går det ens att skapa stort drama utan att göra det?) samt att den helst skulle innehålla en okonventionell kärlekshistoria, som drog ner bidragsantalet.

Frågan man kanske borde ha ställt, men som vi så klart inte tänkte på när vi ringde på det (och inte Svensk Bokhandel heller verkar det som) är om förlaget kommer att ge ut något av de inskickade manusen utanför tävlingens ram? Om man inte behöver dela ut en halv miljon i prispengar och garantera pocket- och bokklubbsutgivning så torde ju kravet på att det ska vara en potentiell kioskvältare man publicerar bli mindre. Jag menar – bara för att de inte lyckades vaska fram den stora samtidsromanen så kan de ju sitta på ett knippe bra debutanter.

Eller så var helt enkelt alla rätt ruttna.

Talstreck en kall natt i city

Jag vet inte riktigt varför jag skriver i presens. De flesta romaner utspelar sig i imperfekt. Kanske är det för att de flesta lever mer i nuet än jag gör, jag måste kompensera i mitt skrivande.

När jag skrev Dannyboy var det aldrig något jag funderade över, åtminstone inte som jag minns det. Jag antar att jag ville ha en nu-känsla, en känsla av att romanens dygn utspelar sig precis när man läser orden på sidan. Men även delarna av boken som utspelar sig i huvudpersonens förflutna är skrivna i presens, inte ens i dåtiden finns således det förflutna. De gick ingenstans i boken, de log aldrig, de tänkte aldrig aldrig. Däremot går och ler och tänker de mest hela tiden (de ler exakt 34 gånger om sökfunktionen i Word talar sanning). Och höjer sina glas till munnen och tar en klunk. Tömmer sina drinkar. Slår bort sina blickar. Rodnar.

I den nya boken finns inte behovet av nu-känsla på samma sätt. Tidsrymden boken ska utspela sig i är mycket större, hur stor vet jag inte ännu men åtminstone månader, kanske ett halvår eller ännu mer. Men presensformen hänger kvar.

Kanske är det för att jag är skolad journalistiskt. Där utspelar sig oftast allt i nuet. En sak jag fick förklarad för mig troligen var ett journalistiskt arv var mitt användande av pratminus i dialog. Eller talstreck som det heter i den civila världen. Jag var övertygad om att alla gjorde använde det men min redaktör hävdade motsatsen och när jag kollade efter i mina bokhyllor såg jag att hon hade rätt, de flesta använder faktiskt citattecken.

Jag försökte gå över till det när jag skrev på den första versionen av bok nummer två. Kanske var det mitt dåliga samvete som gjorde sig påmint – när Forum hade sin höstfest 2005 lyckades mitt användande av talstreck i Dannyboy starta en diskussion som till sist blev så hetlevrad att en översättare som var på festen blev utkastad, om mitt minne inte överdrivit händelsen – en möjlighet jag inte förnekar finns. Jag minns inte vad som hände riktigt för jag hade druckit en hel del vin och jag hade själv lämnat diskussionen långt tidigare men av någon anledning växte argumentationen till något annat och till sist rann bägaren över. Oh well. Kanske var citatförsöket mitt sätt att säga förlåt. För jag minns det som en kall natt och city är en ogästvänlig plats vid den tiden på dygnet.

I vilket fall som helst gick det inget vidare. Jag kände mig aldrig bekväm med citattecknen, jag kunde aldrig lära mig på vilken sida skiljetecken skulle hamna i olika lägen utan att stanna till och tänka efter vilket gjorde att rytmen försvann. Dessutom fungerade det inte bra med min numera patenterade teknik att avsluta meningar i tomma intet, det såg synnerligen osnyggt ut att hugga av ett citat men ändå tvingas avsluta det med en fnutt, om ni förstår vad jag menar. Så jag gav upp. Så även i nästa bok kommer ni att få stå ut med mina talstreck som ju ändå inte är så ovanliga men kanske lite lite. Bara så att ni vet.

PS. Min pappa fyller år i dag. Grattis grattis! DS.

Allt ställs på ända

Det var meningen att jag skulle jobba 13-22 i dag för att jag ska jobba med Guldbaggegalan i kväll. Jag såg framför mig en förmiddag av skrivande och kaffedrickande, inte nödvändigtvis i den ordningen. Men så plötsligt ringde mobiltelefonen och min kollega är sjuk och så blev arbetstiden 9-22 och bye bye roman och hej hej övertidsersättning. Man får vara glad över det lilla.

Så nu tandborstning och tunnelbaneåkning.

Den totala känslomanipulationen

Snön faller. I går kväll vid halv elva, efter att jag tittat på den första Rockyfilmen för att minnas gav jag mig ut i det vita och promenerade västerut mot Sankt Eriksplan och jag hann inte ens ner till Odenplan innan den första snögubben mötte mig. Jag klappade honom på huvudet där han stod på trottoaren och i Vasaparken höll två ynglingar på att bygga en gubbe på två meter, honom klappade jag inte utan betraktade på avstånd och längre bort åkte tonåringar pulka nedför kullen och världen var vit och jag försökte minnas.

Men Vasastan är inte minnen för mig. Inte ens Stockholm som helhet är minnen för mig, staden är för stor och utspridd och händelserna att vurma kring ligger så långt ifrån varandra att det är svårt att få ett begripligt sammanhang. I Uppsala ligger allt samlat kring ett smärre antal kvarter, minnena ligger som outspädd, högkoncentrerad saft som hela tiden hotar att ta över och klibba sig fast om jag är på det humöret. Jag vet inte om jag skulle våga ge mig ut på en liknande promenad i ungdomens förlovade stad med bakfylla, sömnbrist och nyss avslutad känslomässig manipulation från filmduken fortfarande fäst vid näthinnan och således alla känslor utanpå huden. Risken finns att jag skulle anfallas av tider som flytt och snart ligga hoprullad som ett litet knytte i ett snötäckt gathörn och gny. I Stockholm är tillvaron annorlunda, en del saft och fyra delar vatten, för jo vi tänker ju sällan på det eftersom vi bor mitt i det men kolla på staden från ovan och ni förstår vad jag menar. Det är vatten överallt och vi reflekterar aldrig aldrig aldrig över hur utspridd det ofta gör vår tillvaro.

Ändå är mina första vuxna Stockholmsminnen från Vasastan. Sommaren 1997 bodde min dåvarande flickväns syster i en stor lägenhet vid Odenplan och jag brukar tänka på den när jag passerar under balkongen och ser upp och tänker på hur det var och var vi gick och jag minns att vi vid ett besök i staden en sen natt besökte Orontes kebab och att taket vid den tiden var prytt av fastnitade vinylsinglar och att F därför refererade till stället som Back to the sixties. Eller så har jag drömt hela episoden men det gör väl inget för minnen är ju främst drömmen om hur det förflutna tedde sig och inte hur det egentligen var. Tio år senare vandrar jag på samma plats och ser upp och tänker på det som passerat och det svindlar när jag undrar vad jag flyktigt passerar i dag som ett decennium senare kommer vara min vardag.

Ni ser, det här handlar ju inte om Rocky alls. Eller så gör det det, för om man tar bort allt däremellan och bara fokuserar på början och slutet så är ju främst Rocky och Rocky Balboa berättelser om minnet och att någon gång nå fram till sina drömmar. I den första filmen är det drömmen om en dräglig tillvaro och i den sista är det just det jag nämnde ovan, drömmen om hur det förflutna tedde sig. För om det är något Rocky inte är, så är det en film om boxning. Det är i mina ögon en berättelse om ett antal människors försök att söka lyckan eller åtminstone självrespekten. Den mest fascinerande figuren är ju Paulie, så bitter över att han aldrig lyckats med något, så desperat i sina försök att finna ett övertag i tillvaron att han kväst sin syster Adrian till att tro att hon bara är en förståndshandikappad lus, så maktlös när Rocky finner hennes sanna jag och lockar fram den sanna personen som bor därinne och hur Paulie samtidigt skalas av i all sin eländighet och står där naken i olycka och knappt ens medelmåttighet. I den sista filmen, när Adrian är död och Rocky hela tiden återvänder till det förflutna pallar till sist Paulie inte längre för drömmen om det förflutna är för honom en mardröm om sin egen uselhet. Vi har väl alla våra skäl att tänka baklänges och jag vet ärligt talat inte vilka mina är men för en del är det väl enklast att låsa dörren och aldrig någonsin ens fundera över att igen leta reda på den där nyckeln man använde.

Sammanhang. Rak linje. Nej det finns ingen rak linje och kanske heller inte genomtänkta och till fullo konkluderade sammanhang i det här och det är nog heller inte riktigt meningen för det är ju så det är, man kommer sällan till en punkt utan saker och ting hakar i varandra och går ständigt vidare. I går var det snön, Rocky och den totala känslomanipulationen som var mina största behållningar. Världen var vacker när jag vandrade i snön och människorna levde upp av det vita och ljusa som lade sig över staden och världen är vacker i den första Rockyfilmens slutscen när Adrian omfamnar Rocky i ringen och för första gången säger nej skriker jag älskar dig och allt runt dem bleknar. Jag gråter aldrig av film eller litteratur jag vet inte varför men det är så men när jag såg den scenen i går tog jag nästan till lipen för den är otroligt … ja, utlösande är ett knepigt och dubbeltydigt ord men katarsisk låter så konstlat.

UPPDATERING: Morgan chattar mig och undrar om ordet jag söker månne är förlösande. Och ja, det har han ju så klart rätt i. Silly me.

Ja, det är det nya svarta

hotshot.jpg

Jag har av orsaker som jag inte riktigt förstått förfäktat två saker här i bloggen den senaste tiden – hotshots och Rocky. Det ena sätter vi punkt för i dag, det andra spar vi till i morgon tror jag.

Hotshots (eller hot shots, jag kan inte riktigt bestämma mig för ett eller två ord) är helt klart en generationsgrej. När vi kom till festen med vårt fantastiska kit blev födelsedagsbarnet Jocke visserligen väldigt glad över vår omtanke och möda, men han hade ingen aning om vad det var. När vi radade upp attiraljerna tittade han till sist lite förvirrat på Gallianoflaskan och sa Irish coffee? och vi skrattade gott och sa ord som kulturskymning, blöjbarn och ja se ungdomar med illa dold skadeglädje. Så blandade vi hotshotsen av guds nåde och de små flockades kring glasen och sa att det var det mest fantastiska de någonsin druckit och kunde de möjligen få receptet?

drickdrick.jpgNej. Det var inte så. De redan frälsta drack istället fyra eller fem var och de yngre kollade på oss och undrade om farbröderna månne var galna. Må så vara. Men det var gott. Väldigt gott till och med. Och vi lyckades ändå truga i de små en varsin tror jag. Hotshots är det nya svarta och världen kommer aldrig någonsin att bli sig lik igen.

Nu ska jag gå ut på promenad.

City, hotshots och blygsel

Gick med Peter till Stockholm Citys utdelning av citypriser på Debaser i går. De två alkoholbiljetterna blev av någon anledning tre och vi drack våra öl rätt raskt och så äntrade Spy Bar-gänget scenen när de vann priset för årets klubb – under en rätt tafatt prisutdelning – och började prata om att en skäggig kille i baren var grym på att göra hotshots och vilka var väl vi att i ett sånt läge inte beställa? För kom igen, jag skrev om hotshots senast i går och Galliano, kaffe och grädde har ju aldrig varit så gott sedan 1993 så vi drack glatt av det han gav oss. Eller ja, sålde. 45 kronor kostade det att bli 18 igen.

Men nej, trots att den bristande meningsbyggnaden ovan kan tyda på motsatsen så blev vi aldrig direkt berusade. Klockan fem över tio ansåg vi det vara nog, tog våra jackor och gick ut i natten och jag vandrade norrut genom staden och ringde till Morgan och pratade om att jag absolut inte skulle banga den fest vi båda är bjudna till i kväll. Och nej, jag tänker fortfarande inte svika, även om jag känner mig lite mindre stursk än jag gjorde i går kväll, för min vana trogen har sömnen varit smått värdelös. I säng halv ett, snurrandes en timme, klarvaken halv sju, trots att klockan stod på kvart över åtta. Argh.

Utdelningen då? Den korta Debaserkvällen då? Tja, kanske har jag blivit för gammal eller kanske var klientelet bestående enkom av City- och Expressenmänniskor, de sitter ju ganska ihop nu för tiden åtminstone på webben, men särskilt många där som jag kände var det inte. Några stod där som jag ville heja på, som jag borde gått fram till och sagt hej, känner inte vi varandra lite grann eller borde vi åtminstone inte göra det? Men ibland sviker självförtroendet och istället för att vara glad och spontan blir jag sluten och enslig, eller åtminstone kan det väl verka så. Jag vet inte varför. Om så var fallet ber jag om ursäkt och vill med hjärtat bedyra att det inte var meningen. Jag ville säga hej. Men jag vågade inte. Fråga mig inte varför för det förstår jag inte själv.

Inget romanskrivande i dag. Men det har åtminstone blivit tre, kanske nästan fyra sidor hittills under veckan. Förhoppningsvis lite mer i helgen. Nu är det jobbdags. Oh joy.

UPPDATERING: Och på tal om hotshots – Emma har skrivit en rolig anekdot i frågan i dag. Korslänkning here we go.

Vimmelkantig

Åh, Sandviken. Kära kära Sandviken som aldrig kommer att låta sig skakas av från min rygg.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag skrev om juldagsutgången för några veckor sedan, och hur jag i en passus nämnde att vi plåtades av en vimmelfotograf. Ja, för vi fastnade uppenbarligen, jag och min vän Jennie. Och nej, jag har inte exakt samma kläder som på självporträttsfotot jag publicerade häromdagen, jag har uppenbarligen bara dålig fantasi. Skjortan är en annan, slipsen är en annan, tröjan är densamma. Jag utgår även ifrån att jag har andra kalsonger. Byxorna kan dock vara identiska, det förtäljer varken historien eller minnet.

Av någon anledning ser alla andra – det fanns uppenbarligen motiv nog för 143 kort – ut att vara så mycket mer lössläppta, galna och fulla i fan än vad vi är. Vad var det vi saknade? Hotshots innanför västen? Nej, för det hade vi druckit på Lillpuben innan vi gick dit. Vi beställde fasiken en hel jäkla bricka. Vad hade vi för det? Uppenbarligen ingenting.

Så hör jag Kulturnytt vara så där kulturligt syrlig och överseende mot Rocky Balboa på ett sånt där sätt som jag säkert också brukar vara när jag inte riktigt kan acceptera att jag gillar någonting, och minns att jag ju tänkt skriva en sorts drapa om Rockys förhållande till sina minnen och svårigheten att släppa det förflutna (och egentligen skriva om mig själv så klart). Nu har den ju premiär i morgon och mitt schema ser ack så fullt ut. Hm. Kanske på söndag.

UPPDATERING: Dessutom blir jag rätt upprörd över att Kulturnytt på klassiskt svepande von oben-vis utan att ange några källor påstår att de flesta “tycks vara överens om att ytterligare en Rockyfilm inte är vidare värdigt”. Filmen har fått fina recensioner överlag, har ett snittbetyg på 7,7 på Imdb och konsensus (som jag tolkat det) verkar vara att Stallone faktiskt just knytit ihop säcken på ett bra sätt. Lågt.

Flickan, kvinnan och träningsvärken

Har tvivlat lite grann de senaste dagarna över den tänkta kvinnliga huvudpersonen i den nya boken, ja hon som är med barn och som inte kommit in i handlingen riktigt ännu. Jag har varit orolig för att hon inte ska tillåtas ta form ordentligt. I min förra bok tilläts hon ta plats och få ett eget liv eftersom hon hela tiden var fysiskt närvarande, hennes blotta närvaro i handlingens mitt gjorde att jag tvingades göra henne till en människa, en mer komplex person än huvudpersonen själv tycker jag, men i det nya manuset kommer inte fallet att vara likadant, hon kommer åtminstone till en början att verka i bakgrunden, och jag vill inte att hon ska bli platt, jag måste tillåta henne att ta plats och växa mer än i den fysiskt gravida meningen. Och jag har funderat på hur det ska gå till, om jag är mäktig till det.

Så fick jag ett mejl i natt från en Dannyboyläsare som skrev hon lyckas fånga väldigt mycket av de egenskaper man som flicka/vuxen kvinna? bär inom sig utan att för den sakens skull vara ett offer. Alla handlingar som hon gör mynnar ur någon slags egen personlig källa utan att hon för den sakens skull blir pretentiös och självupptagen om kvinnan i den första boken, och ja, jag väljer att kalla henne kvinna nu för det är ju så klart vad hon är även om hon kallas flickan däri och nej jag är inte helt bekväm med den termen längre. Men den står där, det är hennes öde att i filmatiseringens eftertexter betitlas just så och det är bara att acceptera. Och jag undrar fortfarande nästan dagligen över vad hon heter.

Sedan vore det ju journalistiskt brottsligt att inte ta med frasen som senare i mejlet säger uttrycket “flicka” står för ett väldigt romantiserande och aldrig hotande begrepp som också därför inte heller symboliserar något verkligt och visst, det är väl däri min lätta obehagskänsla inför benämningen i dag också vilar. Men hon är inte sådan. Om man läser boken ser man att hon är bokens mest verkliga karaktär trots att hon är den enda av huvudpersonerna som till helt och fullo är sprungen ur mitt eget huvud. Hoppas jag.

I vilket fall som helst gjorde mejlet mig glad. Jag blev väldigt glad över att få en bekräftelse på att jag faktiskt kunde skriva en bra kvinnlig karaktär. Och att jag kanske kan göra det igen.

För övrigt är träningsvärken sort of a bitch i dag. Det är knappast oväntat och jag kan heller inte säga att det är en alltigenom obehaglig känsla för det är det inte, men jag undrar hur promenaden till jobbet ska gå. Så en ny varning utfärdas – om ni ser någon stappla fram med ryckig, stel och lätt galen promenadstil någon gång efter halv tio längs Drottninggatan-Västerlånggatan med riktning Slussen, säg hej.

Att debutera is sort of a bitch

Satt och bläddrade i Svensk Bokhandels bibel Vårens böcker 2007 i går kväll. Läste igenom de flesta debutantporträtten (de ligger tyvärr inte utlagda på webben än verkar det som), vi har tänkt intervjua en del av dem under våren och jag var nyfiken på vad de hade att säga om sig själva.

sjalvportratt.jpgJag minns min egen presentation med viss vånda. Gud, det var två år sedan den kom ut. Ja, SvB:s katalog alltså, Dannyboy & kärleken kom ju först i april, så det tvåårsjubileet får allt anstå ett tag.

Men ändå. Inte så att jag skäms för texten, nej jag skulle nog troligen skriva den ungefär likadant ännu i dag, men jag minns våndan över att få ihop den, jag minns att jag rådfrågade min redaktör om jag verkligen kunde skriva att jag hoppades att min bok skulle vara den mest underhållande, medryckande, roliga, sorgliga, tuffa och därtill ödmjuka roman som skulle publiceras under våren 2005. Hon tyckte det, hon kom inte från janteland som jag.

Därefter följde meningarna det är ingen poäng med att ha en lägre ambition. Det vore korkat att skriva en bok och lyckas få den utgiven om jag trodde att den var halvkass i mitt porträtt och det var visst att gå lite för långt, för just de meningarna hamnade i P1:s Spanarna som ett exempel på hur den “självgoda ödmjukheten” spred sig i samhället. Och ja, jag vet att jag nämnt det där radioinslaget i ett inlägg för inte så länge sedan och jag lovar att det här får vara andra gången gillt, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig för jag tycker fortfarande att det är väldigt humoristiskt.

Hur som helst, det var jobbigt att debutera. Det var det faktiskt. Det kommer säkerligen att bli minst lika jobbigt att komma ut med bok två, min även till vardags rätt oroliga sömn kommer att bli helt rubbad under ett par veckor och jag kommer utan tvekan att lusläsa varenda kultursida i hela landet på jakt efter daglig uppskattning.

När den nu ska bli klar. Jag borde kanske författa lite på den istället för att sitta och dravla det här. Ja.

Och just ja – bilden har ingenting med någonting att göra. Jag tyckte bara att det var länge sedan jag hade en. Den är som ni kan se tagen av mig själv med hjälp av Peters badrumsspegel en kväll strax före jul.