För en tid sedan skrev jag om hur jag bestämt mig för att en av huvudpersonerna i Vi har redan sagt hej då skulle förpassas till en biperson. Nu har han plötsligt blivit en du-person istället.
En förklaring kan vara på sin plats. Först hade jag alltså tre jag-röster i boken, en kille vid namn Fredrik och två tjejer vid namn Katja och Amanda. Efter ett tag kände jag att det här främst var Katjas och Amandas show, och bestämde mig för att tona ner Fredriks roll. Istället för att få vara en jag-berättare, så blev han en tredjeperson, en biperson som fortfarande fick egna kapitel då och då, men inte hade en egen berättarröst.
Men en kväll för en tid sedan när jag druckit en del alkohol (don’t worry, det var på lokal tillsammans med vänner, jag sitter inte hemma framför mitt textdokument och super i min ensamhet) så började jag fundera på vad som skulle hända om jag i hans kapitel lät en du-röst berätta storyn. Det är ju inte ett särskilt vanligt grepp, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Men likt så många andra briljanta fylleidéer så tedde sig också den här lite blek och korkad när morgondagens solstrålar sken in genom fönstret.
Men förra veckan började jag tänka tanken igen. Hur skulle det bli? Hur skulle texten kännas? Jag tänkte att jag kan ju alltid prova. Och det var det jag gjorde i går. Jag skrev ett kapitel vars 8500 tecken rasslade in i dokumentet som ett rinnande vatten jag nästan aldrig sett maken till. Tonen blev också helt annorlunda. I dag, när jag läst igenom det igen, tycker jag fortfarande att resultatet känns riktigt bra och det är nästan så att jag tycker att det känns trist att jag nu måste ta mig an ett ”vanligt” jag-kapitel med Katja i huvudrollen igen.
Så vad är problemet då? Jo, jag är lite fundersam. För det känns som att en text alltid måste ha en tydlig berättare. I en förstapersonstext är det ju uppenbart vem som talar, och även i en standardardiserad tredjepersonstext är det ju enkelt, läsaren köper att det är den allvetande författaren som står bakom orden, men vem är det som styr och ställer i en text med stycken i stil med det här?
Nej, du är inte särskilt stolt över hur du agerade. Och du kände faktiskt lättnad när hon ringde i dag på förmiddagen, när hon frågade hur det var och du kunde känna hur hon faktiskt tog sats och till sist fick ur sig frågan om promenaden. Och glädjen, lättnaden i hennes röst när du sa ja.
Kanske är det inte ens ett problem, jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag inte har någon direkt person i min roman som kan tänka de här sakerna, berättarrösten har ingen avsändare. Är det kört då? Eller kommer läsarna att fatta? Spelar det ens någon roll? Jag hoppas verkligen inte det, för jag vill verkligen fortsätta skriva Fredriks kapitel på det här sättet.
I fredags skrev jag ju om att någon i Bahrain hade sökt på Bada bada och hamnat hos mig. Tänkte jag skulle dela med mig av lite andra Googlesökningar som styrt intet ont anande nätsökare till min del av internet den senaste tiden:
I går var inget undantag. Det är jul i romanen, personen jag döpt till Katja är ute och promenerar i sin barndoms fotspår och tanken är att scenen ska bringa ett visst ljus i (och ställa nya frågor om) hennes och karaktären Fredriks förflutna. Scenen lunkar på, hon går omkring i kylan och plötsligt börjar gubben vråla och till en början ignorerar jag honom men efter ett tag blir det omöjligt eftersom han biter så hårt i örsnibben och snipp snapp snut så har jag skrivit ett cliffhangerslut på kapitlet och på köpet sparkat iväg historien i en riktning som jag verkligen inte hade planerat. Och nu sitter jag här i min soffa i dag med datorn i knät och har inte den blekaste aning om hur jag ska ta mig vidare. Well done gubben.
Lyssnade på 
Tidigare i somras när jag var på Gotland, Sveriges kyrktätaste plätt, så kunde jag inte passera en enda kyrka utan att tänka ”jo jo, den var väl fin, men någon Ovansjö kyrka var det ju inte”. I somras har jag plöjt den nyutkomna antologin 