Daniel Åberg

Efter att jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Forum för två och ett halvt år sedan följde en tid när det var lite osäkert huruvida boken skulle få heta så eller inte. Någon tyckte att titeln signalerade ungdomsbok istället för vuxenroman, medan någon annan ansåg att det var en kalasbra titel eftersom den är lätt att komma ihåg och sticker ut. Jag stod så klart på den senare sidan, romanen hade hetat så redan ett år innan jag skrev inledningsmeningen Pingvinskörten fladdrar när jag springer mot tåget en lördag i slutet av maj 2002 (som från början, i ärlighetens namn, var 2001) och jag hade ingen större lust att ändra det. Dessutom var titeln konkret insydd i romanens sista kapitel, och utan den knorren kände jag att boken skulle tappa en del.

Men innan jag fick besked från förlaget, jag tror det var i augusti 2004 i samband med att omslaget skulle bestämmas, så bollade jag med andra förslag. Eller rättare sagt, jag bollade med ett annat förslag – Tonight is forever.

Jag har alltid tyckt att den Pet Shop Boys-låten, från debuten Please 1986, är en av duons bästa alster någonsin. Och det var visserligen aldrig planerat så, men Dannyboy & kärleken kom ändå att utvecklas till en roman som temamässigt följer i Neil Tennants spår i sökandet efter den där perfekta natten som framstår som evig under tiden den pågår. Så det var nödutgången.

Nu behövde jag aldrig ens dryfta de tankarna. Titeln blev kvar. Kanske var det bra, kanske var det dåligt, jag vet inte. Men det är min titel i alla fall. Eller ja, min och iPets, för i sanningens namn var det faktiskt han som kom på den, någon gång under hösten 1999. Det är åtminstone så jag minns det.

Tog mod till mig och mejlade förlaget i går, och berättade att de skulle få se vad jag åstadkommit hittills åtminstone inom några veckor, cirka ungefär två eller något sånt, kanske, var väl ungefär så pass precis jag klarade av att vara.

För att stryka min kära redaktör lite medhårs, så bjöd jag i alla fall på vad jag har tänkt att boken ska heta, alltså Vi har redan sagt hej då. Svaret löd ”Det är svårt att säga något om titeln utan att veta så mycket om innehållet, men jag gillar tonen i den.” Ha!

Grönt ljus, eller mnja – orange i alla fall, för de första 24 tecknen. Bara 234106 (inklusive blanksteg) kvar att få okejade med andra ord.

Det är helt sjukt vilken fantastiskt välordnad vecka jag haft. Upp 0730 så fort klockan ringer, duscha, sitta framför datorn och skriva en timme, därefter, runt klockan 0845, frukost och tidningsläsning, borsta tänderna följt av rask promenad från Vasastan ner längs Drottninggatan, genom Gamla stan, till jobbet vid Slussen lagom till klockan 10 då jag stämplar in. Nåja, fem över har jag väl varit där i alla fall. Och nånstans där emellan har jag väl klätt på mig också – troligen strax efter duschandet.

När arbetsdagen sedan slutat klockan 19 har jag promenerat hem, ätit, skrivit, tittat lite på tv, läst och sedan gått och lagt mig. Jag är rutinernas moder, ett under av punktlighet, en läskig maskin, en robot man med fördel ställer atomur efter.

Hade jag betett mig så här i våras skulle boken nog faktiskt ha kunnat vara klar till i slutet av augusti. Jag skulle för sjutton ha varit en bra bit in på bok nummer tre vid det här laget.

Nåja, nu såg ju inte verkligheten ut så i våras – inte ens förra veckan när jag tänker efter, så något bokslut nästa vecka, när augusti förvandlas till september, är inte att tänka på.

Och den här veckan är ju inte slut än heller, så jag kanske inte ska prisa min förträfflighet alltför högljutt. Än.

I dag på morgonen läste jag för övrigt igenom begravningskapitlen igen. De kändes bra, hjärtskärande på precis det sätt jag vill att de ska göra. Om jag kan fylla hela boken med den känslan så kan det bli hur bra som helst.

Men det är ju lättare sagt än gjort.

Jag ska skriva en recension av filmen Huset vid sjön i dag, som går upp på svenska biografer på fredag. I går kväll satt jag och funderade över den, och jämförde med mitt eget skrivande. Och nu sätter jag väl mig rejält på pottkanten när jag skriver det här, men jag anser att vikten av att en story håller ihop aldrig får underskattas och att man som åskådare/läsare aldrig ska behöva sitta och irritera sig under resans gång på att saker och ting inte hänger samman. Och på den punkten verkar den här filmens manusförfattare tyvärr inte hålla med mig.

Filmen hade vissa kvaliteter och jag tänker inte sticka under stol med att jag gillade att se Keanu Reeves och Sandra Bullock på samma bioduk igen – jag tycker Speed var en av de bästa filmerna inom actionsegmentet som 90-talet bjöd på – men jag blir ärligt talat smått förbannad på manusförfattare som högaktningsfullt struntar i att se till att berättelser går ihop, som tror att man ska köpa konceptet ändå.

Det är en handlingsmässigt oväntat komplicerad film som handlar om att korsa tiden och att kärleken kan övervinna det mesta om den är tillräckligt stark och så vidare, men själv kunde jag inte komma ifrån att jag bara satt och irriterade mig på de luckor som öppnades överallt. Jag hyste en tafatt förhoppning om att allt kanske skulle lösa sig till slut, kanske skulle säcken knytas ihop och bitarna falla på plats, men när så Hollywoodslutet kom som en inslagen present efter Kalle Anka på julafton så insåg jag att det struntade de högaktningsfullt i, för vi förväntades vara nöjda med att de får varandra, oavsett om spelplanen de satt upp gör det möjligt eller inte.

Okej, lång uppbyggnad för att få ur mig följande: Jag lovar och svär att jag aldrig under mitt framtida författarskap, hur komplicerade intriger jag än må spinna ihop, ska leverera en historia som inte går ihop. Jag tänker aldrig låta publicera en rad som faller på sin egen orimlighet. När sista meningen fått sin punkt ska allt ha fallit på plats, och läsaren ska kunna stänga pärmarna och högt skandera ”ja, han fick faktiskt ihop det till sist, jag trodde inte att det skulle gå men det gjorde det visst. Bravo!”

Eller nåt sånt.

Fast det är klart, jag kanske borde gardera mig lite och tillägga att misstag, de kan man ju få tillåtas göra. För jag har gjort sådana redan, jag har låtit dem tryckas till och med. Faktum är att den inbundna versionen av Dannyboy & kärleken innehåller en handlingsmässig miss, en blunder som rättats till i pocketupplagan. Ingen har dock påpekat den för mig, så förhoppningsvis måste man ha läst boken med lupp för att hitta den (och helst veta vad som ska hända längre fram i handlingen när man stöter på den illvilliga meningen också). Men den finns där. Och om någon upptäcker den lovar jag att sända en felfri pocket med posten kostnadsfritt.

Men tankevurporna i Huset vid sjön är inga misstag, de är byggda på ignorans och lathet. Därför tänker jag heller inte ge filmen mer än en tvåa i betyg.