Författare och skribent
Vadfalls? Är det bara jag som skriver litteraturinriktade kulturnotiser i det här landet? Det verkar inte bättre, inte i dag i alla fall. Branschtidningen Svensk Bokhandel har en högerspalt på sin förstasida, där de samlar in vad som skrivs om litteratur på olika tidningssajter i Sverige. Och denna oktobertisdag, i nådens år 2006, är faktiskt samtliga signerade yours truly. Somliga är dock över en vecka gamla. Skumt.
Det görs för många svenska filmer. Nu tänker jag börja arbetet med att se till att det görs ännu en.
För medan jag väntar på feedback från förlaget angående mitt nya två tredjedels-skrivna bokmanus, något som nog tar sisådär tre veckor till eftersom de inte kunnat planera in mig i schemat (jag … tja, förhalade ju inlämnandet lite), så tänker jag äntligen börja ta tag i filmmanuset till Dannyboy & kärleken (som det bland annat gick att läsa lite om här och här när planerna presenterades). Det är så klart inte bara mitt ansvar att sparka igång projektet på allvar, men om jag börjar dra i det, så faller nog andra delar på plats också, tänker jag mig.
Anyways – vad bör man fokusera på? För jag tänker aldrig aldrig aldrig vara med och bidra till att göra ytterligare en dålig svensk film som ingen vill gå och se. Ska Dannyboy ta sig upp på vita duken så ska det bli bra, riktigt bra till och med, och publiksiffran måste bli sexsiffrig och medelbetyget åtminstone 3,8 på en femgradig skala.
Bör svärtan i boken lyftas fram? Ska humoravsnitten bli tongivande? Borde slutet bli mer Hollywoodlikt? Måste allting vara precis som i romanen? Vilka delar ska i annat fall strykas? Bör historien skrivas om? Ska den utspela sig 2002? Vad är viktigast – handlingens nutid eller dåtid? Hur ska huvudkaraktärerna porträtteras – är de tragiska eller eftersträvansvärda eller båda två eller ingetdera? Så många frågor, ännu inga svar.
Självklart behöver en bra film så mycket mer än ett genomarbetat manus. Men det är ändå där – i grunden, fundamentet, marken under hennes fötter – som så många svenska filmer tokkraschar med korkade nödlösningar, logiska luckor och underskattande av publiken så till den milda grad att man ofta måste blunda när man ser på skiten. Jag vägrar bidra till en del av det.
Så, då var det bara upp till bevis också. Piece of cake.
PS. Personerna på bilden har åtminstone till 66,7 procent inget med det här inlägget att göra. Fotot illustrerar bara hur tokigt det kan bli när man inte tänker efter före. DS.
Det går inget vidare för svensk film just nu. I fredags hade de Du och jag och Inga tårar premiär, och lyckades inte ens ta sig in bland de översta tjugo på biotoppen. Den tredje svenska premiären Exit lyckades knipa en tiondeplats. Samtidigt trillade vårt rejält mediahajpade Oscarsbidrag Farväl Falkenberg, inne på sin tredje vecka, ner till plats fjorton. Illa.
Att Du och jag tokbombar förvånar mig lite. Inte för att den är särskilt bra, jag gav den en tvåa i betyg, recensionen kan läsas bland annat här (tyvärr ser den rätt crappy ut på sajten), men filmen fick rätt stort medialt utrymme, bland annat så trycktes vår artikel om den i ett femtontal tidningar inklusive Metro och Göteborgs-Posten (har jag för mig) och SvD hade en artikel plus Noomi Rapace på omslaget till kulturdelen (hittar den dock inte på nätet). Dessutom körde filmbolaget en rätt ordentlig reklamkampanj åtminstone i Stockholm. Det borde ha resulterat i mer än 1 261 sålda biljetter i helgen. Strange.
Att Farväl Falkenberg trillar är kanske mindre konstigt, även om jag i mitt inlägg här i bloggen var på tok för optimistisk och tippade på cirka 150 000 besökare. Nu lär den ju inte ens komma upp i 40 000. Men det är en smal film, och antalet dussinbesökare som hört buzzen och hamnat i salongen av misstag när biljetterna till Adam Sandlers Click var slut och sedan kommit ut och tokdissat den skumma svenska rullen de trott var en ny Fucking Åmål inför sina kompisar ska nog inte underskattas.
Anyways – något är ruttet i det svenska filmklimatet och publikens förtroende för det som går upp på duken verkar uselt. Och det bådar en smula illa inför mitt nästa blogginlägg, som jag dock inte tänker skriva i dag, för nu ska jag fortsätta känna mig lite blue istället. För en intressant aktuell debatt om svensk filmpolitik, kika in hos Emma Gray Munthe.
Bokutmaningsserien rullar oförtrutet vidare. Efter det här återstår två delar:
En bok som fått mig att gråta:
Sorry, men jag kan fasiken inte komma på en enda. Först så antog jag att det helt enkelt innebär att jag är en kall jävel – för jag kan i ärlighetens namn inte erinra mig någon film som rört mig till tårar heller – men det är inte sant. Jag är extremt känslosam av mig ibland, särskilt när det gäller film och tv där jag stundtals är löjligt svag för sentimentalitet. Men det yttrar sig inte i tårar, utan mest i form av klumpar inombords och gåshud i de fall där det sentimentala övergår i någon sorts (ofta amerikaniserad) manipulativ pampighet, om någon nu kan tänkas förstå vad jag menar. För jag är särdeles lättmanipulerad ibland, det erkänner jag gärna.
Kanske borde jag istället nämna en bok som berört mig väldigt starkt. Hum hum… tja… låt oss säga … ååh, det står helt still i skallen. Det finns ju så klart hur många som helst. Okej, men för att göra det enkelt så kollar jag i högen med senast lästa böcker och nämner vilken i den som berörde mig starkast. Hold on… Facit: Gabriella Håkanssons Operation B.
En bok jag önskar hade skrivits:
Och här gör jag det så klart väldigt enkelt för mig och tänker att man får lägga till orden klart vid det här laget och nämner min egen Vi har redan sagt hej då.
Vissa måndagsmorgnar känns lite mer crappy än andra. Då är det – helt ärligt – väldigt uppiggande att möta McDonalds-tjejens varma leende när jag kommer in för att köpa min frukost.
Hm, det kanske är så här man ska göra för att bli rik på sitt författarskap?
Undrar om det finns plats för att peta in en köpt figur i min nya bok? Tja, en tredjedel är ju fortfarande oskriven, så hostar någon upp de rätta pengarna så…
Det här är den typ av nyheter som man inte vet om man ska gråta eller skratta åt när man ser. En studie vid Indiana University visar att Jon Stewarts humorprogram The daily show (som visas på Canal Plus i Sverige) innehåller lika mycket substans som riktiga amerikanska nyhetsprogram.
Med andra ord borde det innebära att om man kollar på både Stewart och The Colbert report så blir man nästan löjligt överinformerad.
Tänkte att jag skulle ta tag i del tre av bokutmaningen, men frågan om en bok som fått mig att gråta känns övermäktig i dag, jag har ont i huvudet, är löjligt seg och orkar inte besöka minnets mörka vrår efter sådana tankar. Fast frågan är om jag ens kan komma på någon om jag tänker efter, på rak arm minns jag ingen, jag är en väl en sällsynt råbarkad och känslokall sälle helt enkelt.
Istället ligger jag i sängen och försöker kolla ikapp lite tv och inväntar att min orienterarpappa ska komma hit efter att ha sprungit 25-mannakaveln utåt Huddinge någonstans. Regnet smattrar mot fönstret och jag är rätt glad att jag inte följde med ut i skogen.
Nä, mer tv.
Okej, om det varit myspys och lullull tidigare i veckan så var det raka rör och hårda puckar i dag. Åh, det är dagar när ministerlistor och nya akademiledamöter släpps med tio minuters mellanrum som man känner att man lever.
Vi inriktade oss, som den kultur/nöjesredaktion vi är, av förklarliga skäl på kulturminister Cecilia Stegö Chilò och Kristina Lugn/Jesper Svenbro. Mitt huvudsakliga jobb blev att ringa runt och fråga olika kulturtyper vad de ansåg om utnämningarna. Resultaten kan ses här och här.
Intressant (?) kuriosa 1: Nina Lekander på Expressen, som jag ringde om en kommentar, skrattade högt när jag förklarade mitt ärende. Hon satt nämligen själv och jagade Kristina Lugn för en intervju. Den svenska kulturvärlden är med andra ord (för) liten. Som extra kuriosa vill jag, högst ödmjukt, påpeka att vi fick tag i Lugn först.
Intressant (?) kuriosa 2: Efter vårt samtal insåg jag att Nina Lekander faktiskt var den som recenserade Dannyboy & kärleken för Expressen. Som sagt, den svenska kulturvärlden är (för) liten.
Bonuskuriosa: Ingen dag är ju fullkomlig utan en Pet Shop Boys-notis.
Tja, det är väl lika bra att fortsätta med Helenas bokutmaning. I dag – fråga tre och fyra:
En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Hum hum, tja, här beror det ju helt på hur man tänker. Att ta med en bok man gillar och redan har läst verkar rätt korkat, nyttan blir ju minimal. Så det får väl bli det tjockaste jag kan komma på som jag inte läst – Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt – om de åtta delarna går att få tag på i ett enda band, vill säga.
En bok som fick mig att skratta:
Precis som det gick att ana i den första bokutmaningsdelen så är jag rätt svag för den i Sverige näst intill totalt okända författaren Shirley Jackson. Hennes bok Liv bland vildarna är ta mig tusan det roligaste jag någonsin läst (när jag tänker efter har jag läst den två gånger också). Och med tanke på att hennes romaner Hemsökelsen och Vårt hem är vårt slott är bland de absolut läskigaste jag läst, så skulle jag vilja hävda att hon var unikt mångfacetterad. Alla de här böckerna går att hitta på svenska på bibliotek och i antikvariat, men hos Adlibris och Bokus ekar det rätt tomt. Och just ja – en helt annan hysteriskt rolig bok är ju Voltaires Candide.
Fortsättning följer.
Ibland blir det nästan lite system overload av myspysighet på jobbet. I måndags var det myspysintervju med Du och jag-gänget (dock var min recension av filmen inte så myspysig, det blev bara två plus till sist), i tisdags var det myspysdags på Aftonbladet när de presenterade sin nya tv-kanal, i går intervjuade jag Idol-Agnes (artikel och tv ut först i morgon) vilket var extremt myspysigt i myspysmiljö på Centralbadet och i dag toppade jag hela myspysanrättningen med att intervjua Martin Stenmarck (artikel och webb-tv här). Jag känner mig så folkligt myspysig att det är läskigt.
På Ifpi kände man sig dock troligen inte så myspysig i dag, med tanke på att de slagit på stora trumman för sin nya topplista i sisådär en månad. Och så gick det som det gick. Ajaj.
Så, vad göra för att tvätta bort denna lätt klibbiga känsla? Tja, varför inte slänga sängkläderna i smutskorgen, bädda nytt och skrubba mig helröd i duschen helt enkelt. Låter som ett fantastiskt torsdagsnöje.
PS. Varför min kroppshållning mest påminner om en hunsad myrslok i början av Stenmarckinslaget övergår dock mitt förstånd. Jag ser vanligtvis inte ut så där, I promise. DS.
För ungefär en miljard år sedan, eller åtminstone för drygt en och en halv månad sedan, blev jag bokutmanad av Helena von Hofsten. Som den dåliga dåliga dåliga människa jag är, har jag ju inte tagit tag i det där. Men nu ska det ske, åtminstone lite i taget. Så here we go, med
En bok som förändrat mitt liv:
Här känns det ju som att det nästan skulle vara lögn och förbannad dikt att inte säga min egen debutroman. För den har ju påverkat mitt liv på flera högst påtagliga sätt. Men i övrigt då? Tja … hm. När jag läste Donna Tartts Den hemliga historien som artonåring gjorde den ett väldigt starkt och nästan fysiskt intryck på mig. Jag ville verkligen börja skriva när jag läste den, den knockade mig fullständigt. När jag läste om den för några år sedan tyckte jag fortfarande den var fantastisk, men jag var samtidigt medveten om att jag hade alla de här otroliga minnena från min första läsning i bakhuvudet, så jag vågar inte säga hur ofärgat mitt omdöme var den gången. Jag gav den i present till en vän förra året, och hon var lite besviken efteråt. Kanske bör man vara i sin värsta sturm und drang-period när man läser den.
En bok jag läser mer än en gång:
De böcker jag på rak arm kan komma på att jag har läst mer än en gång är … Lars Ahlins Tåbb med manifestet, Den hemliga historien som sagt, Stephen Kings Det, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Doktor Glas, Shirley Jacksons Hemsökelsen samt Virginia Woolfs Mot fyren. Jag vet att det egentligen är fler, men jag orkar inte kolla bokhyllorna just nu.
Okej, det var de två första av totalt tio frågorna. Fortsättning följer.