Daniel Åberg

Releasefest på Ugglan i går, som jag tidigare nämnt. Uppläsningen var fin, folk lyssnade andäktigt, och efteråt var det rundpingistime. Motståndet var lite lättare i går, hardcorespelarna kanske kliver ut först under helgerna, men där fanns ändå en del svåra nötter att knäcka. I lördags förlorade jag ju den enda final jag spelade mot Gunnar, men i går spöade jag honom i två raka finaler, varvid jag således leder den interna författarkampen med 2-1. Jag ser det som en av mina största litterära framgångar. Peter gjorde sitt bästa för att smasha ut mig vid några tillfällen, Pernilla kämpade hårt och drog det längsta strået vid bordet ett par gånger, men jag vill gärna inbilla mig att jag var den segerrikaste i lokalen när jag med flaggan (eh… well) i topp avvek vid 22.30.

Summa summarum: En bra kväll.

Och nu, dags att författa några rader.

Efter att iPet gett mig finfin middag var vi på Ugglan i går. Vid mina tidigare besök har jag hållit mig ifrån rundpingisen – trots att varje fiber i min kropp skrikit ping pong! ping pong! PING PONG! så har jag stoiskt tänkt nej, stay cool och blaséartat fortsatt sippa på min öl. I går släppte hämningarna.

Jag har alltid gillat pingis. En gång i tiden var jag till och med rätt bra på det. Nu var väl inte gårdagens insatser av världsklass, men ändå – det var sjukt roligt och nu kommer jag således aldrig att kunna hålla mig borta från bordet igen. Fem finaler och två segrar blev facit. Dock tvingas jag erkänna att jag föll i författarfinalen mot Gunnar med siffrorna 3-1. Men redan i morgon kväll när han anordnar releasefest för Karin Wiklunds lyriksamling What is love på samma plats tänker jag utkräva gruvlig revansch. Bara för att han blev Augustnominerad så ska han inte tro att han är något.

En söndag för en månad sedan skrev jag ett söndagsinlägg om mobiltelefonernas bristfälliga ordlista. Jag har inte så mycket nytt att säga i frågan och jag har alldeles för ont i huvudet för att vara djupsinnig, men jag vill ändå uttrycka min ständiga irritation över att T9-systemet vid en inmatning av ordet Dannyboy istället skriver Dannycow. Ska vi verkligen ha det så?

… med andra ord: Seg lördag.

Eftersom det är sol ute (very strange storm indeed) så kände jag mig tvungen att gå ut och lufta mig lite. Det finns dock bättre dagar att promenera längs Drottninggatan än lönelördagar, kan jag i efterhand insiktsfullt konstatera.

Hittade en artikel (jepp, jag googlar mig själv med jämna mellanrum, så fåfäng är jag) från i senvåras i Stockholms studentkårs tidning Gaudeamus där Dannyboy & kärleken målas ut som en Söderbok. Inte helt fel antar jag, fast man kan väl lika gärna kalla det en Stockholmsbok, Uppsalabok eller helt enkelt bok. Jag undrar om de arrangerade den där frackbilden, eller om det är en genrebild de har hittat någonstans.

Och nu, vila inför kvällens middag och förhoppningsvis utgång.

Jag blev kvar ett tag inne, väntandes på att iPet ska komma hit och få en färdknäpp innan vi drar mot Söder, Nada blir första stopp tror jag (minnesgoda läsare av Dannyboy & kärleken minns att den baren förekommer i romanen, under det tidigare namnet Guldapan). Under tiden dissekerar jag den otroligt mystiska Expressentexten jag skrev om tidigare i dag. För vad står det egentligen i den? Ju fler gånger jag läser, desto mer förbryllad blir jag.

Först ingressen:

Experterna tolkar ritningarna som att knapparna på iPod i framtiden utseendemässigt kommer likna dagens MP3-spelare.

Vad betyder det? Ska Ipodens knappar se ut som en mp3-spelare? Eller ska framtidens mp3-spelare (Ipod) se ut som en mp3-spelare? Och längre ner blir det ännu mer mystiskt:

Framtidens iPod-knappar kan alltså komma att se ut som dagens MP3-spelares styrverktyg.

Okej, nu får vi alltså ingressen mer preciserad – framtidens styrning av mp3-spelare kan alltså komma att se ut som dagens styrning av mp3-spelare. Shit, stoppa pressarna. Och direkt efter:

Experterna tror också att den stora skärmen kommer att vara perfekt för att titta på film.

Snacka om briljant slutsats. Undrar hur länge experten tänkte för att nå den konklusionen. Och till sist det roligaste av allt:

Norska Nettavisens it-skribent Magnus Blaker tror att den kommande iPoden är en förbättring av den gamle Apple Newton.

Den gamle Apple Newton? Storebrorsa till Isaac Newton?

Nä, nu ska jag sluta vara elak. Jag har också skrivit konstiga saker i mina dagar.

PS. Innan någon får för sig något – ja jag vet att Apple gjorde en handdator som hette Newton på 90-talet. Men jag kunde inte hålla mig. DS.

En vän ringde just.

– Daniel, är du medveten om att det är nån jävel som sjunger i luren när man ringer till dig?

– What!? Skämtar du? Och jag som hånade pressmänniskan på XX i går som hade en sån där.

– Daniel, ring upp-signaler är lågt. Riktigt lågt.

Så jag fick slå numret till kundservicen på Tele 2.

– Ja det är en kampanj vi kör nu, det är väldigt efterfrågat med ring upp-signaler.

– Ja men be om lov först då, jävla muppar!

Nä, det sista sa jag inte. Men jag tänkte. Den som fått för sig att man faktiskt vill lyssna på muzak när man väntar borde få näringsförbud.

Nåja, det är åtgärdat nu. Dags att gå ut och dricka lite alkohol.

Fler än jag som är trötta på stormen ser jag. Men även om jag är en notorisk Appleanhängare, så kan jag inte låta bli att tycka att det är en rätt konstig nyhetsvärdering att låta en patentansökan om ett eventuellt nytt manövreringssystem för en ny Ipodmodell toppa hela sajten. Men det är klart, med tanke på att solen skiner i Vasastan (och alltså troligen även över Expressens lokaler i Marieberg), så antar jag att de liksom jag tvekar över huruvida det här ovädret alls existerar.

Eftersom jag ändå gärna vill tro på kvällisarnas domedagsprofetior, så har jag nu varit och bunkrat på Vivo. Fyra liter Bravojuice (hey – det gäller att passa på när det är extrapris), en liter mjölk och bröd. Mobiltelefonen är laddad (man vet aldrig när strömmen går) och datorn likaså.

Än så länge är det dock en rätt vacker höstdag i Stockholm – elva grader varmt, en stilla sydlig bris, rätt ljus himmel och gula löv på träden. Men när STORMEN kommer – boy am I ready!

Uppdatering 11.00: Okej då, nu har det faktiskt börjat regna här också.

Man bör väl inte klaga alltför högljutt, men allvarligt talat, VAR ÄR DEN DÄR SATANS STORMEN som de tjatat om sedan i måndags egentligen?! Jag hade ju tänkt krypa in i ett hörn någonstans och skriva hela dagen med regnet smattrandes mot fönstren och vinden ylandes runt knuten. Istället kav lugnt, inte ens ett duggregn och faktiskt en lite småljus men visserligen molntäckt himmel. Kom igen nu, visa vad du kan om du finns där uppe!

Såg en konstig grej i gratistidningen Punkt SE i går. De hade en artikel om att SL förlorar 200 miljoner kronor per år i uteblivna biljettintäkter när resenärer tjuvåker i Stockholm. Det är en välkänd siffra som jag sett tidigare. Det var dock resten av artikeln som fick mig att haja till.

För sedan stod att SL, sedan de infört hårdare kontroller, numera enligt företagets egna uppskattningar stoppar cirka 30000 tjuvåkare per månad. Dessa tjuvåkare får var och en betala 800 kronor i straffavgift för sitt tilltag.

Och det var då jag slutade tycka synd om SL för de förlorade biljettintäkterna. För 30000 tjuvåkare per månad, som alla får betala 800 pix när de åker fast, gånger 12 månader på ett år – det blir … 288 miljoner kronor!

Summa summarum: Om siffrorna i tidningen stämmer, så tjänar alltså SL nästan 90 miljoner om året på att vissa tjuvåker istället för att snällt betala.

Det känns lite som när man lämnar tillbaka försenade biblioteksböcker, får onda ögat av bibliotekarien och således skäms som en hund, trots att man innerst inne vet att biblioteken budgeterar för att få in en viss summa pengar i förseningsavgifter, och att om alla lämnade sina böcker i tid, så skulle biblioteken tvingas sparka folk för att spara pengar.