Satt och skrev i går kväll, inte mycket mer än en sida men ändå, jag skrev men det var ett sånt där tillfälle när det kändes som att det jag försöker få ur mig är totalt jävla helt värdelöst, ytligt, tomt och dumt och en massa andra … adjektiv är det väl, ordklasser har i ärlighetens namn aldrig varit min starka sida.
Hur som helst, ibland känns det som att det inte kommer att bli något, jag stannar vid en roman, jag dukar under, ger upp, väljer kommandot erase absolutely all and I mean really really all och svarar sedan jeppsidaisy när datorn frågar are you nuts you fucking wanker? Och nej, jag skriver inte det här för att få sympati, jag försöker bara beskriva hur det känns, jag vet ju att jag inte är värdelös eller ytlig eller tom eller dum när jag tänker objektivt på det hela, men ibland far all sans och vett ut genom fönstret och frågan är när jag får se det igen.
För övrigt gick lampan till min projektor sönder i går kväll. En ny kostar uppenbarligen 3 500 kronor. Den som kan förklara för mig hur en jävla lampa som uppenbarligen bara håller i fjorton månader kan vara värd den summan får gärna försöka, men jag lovar att det kommer att vara som att prata med en grå och lätt skrovlig betongvägg.
Åh det känns verkligen som att jag spridit så mycket värme kring mig de senaste dagarna.
Jag skrev för 
Jag har ont i halsen och är lätt febrig och försöker skriva men jag har tråkigt för det jag skriver är meningslöst. Det är åtminstone så det känns så jag gör en kort spellista i iTunes istället med några av mina favoritlåtar just nu och även fast det inte är jul längre tycker jag att The Knife-låten hör hemma där. Jag skriver in i min idélista att jag måste använda tanken som jag fick när jag lyssnade på Annika Norlins