Daniel Åberg

Åh Jesus. Jag är trött, halsen ömmar, jag har huvudvärk och det är en i sanning seg lördag. Väldig tur att det är sex timmar kvar tills vi måste vara igång och jobba. Och jag som skulle skriva ett böljande inlägg om Saint Etienne, 1994 och Örnsköldsvik. Men det får anstå. Prio ett just nu – mat. Gärna i form av rent fett och vitlök.

Tillbaka på hotellrummet, lyssnar på en spellista med Saint Etienne och jodå, minnena – oh the memories! – pockar på och i mitt sinne skapas redan konturerna till ett sånt där sturm und drang-inlägg där 1994, Örnsköldsvik och redan nämnda popgrupp ingår symbios. I morgon.

Jag har varit duktig och inte ätit en enda varmkorv i dag, och därtill tagit en promenad på seneftermiddagen och nyss tränat lite på hotellrummet.

Nu är Therese här en sväng, jag har druckit en snabb mellanöl (måttfullhet är en dygd) och vi ska gå och kolla på genrepet. Mitt stalltips än så länge är att Nanne och Magnus Carlsson går till final, och Sebastian och Sonja Aldén tar Andra chansen.

I kväll någon gång mellan klockan 22.30 och 23 ska jag, om allt går som planerat, vara med i Karlavagnen i P4. Förra veckan samtalade min kollega Kalle med Marcus Birro som leder programmet, men nu tar jag över stafettpinnen. Tune in!

I kväll blir det för övrigt röd slips.

——

UPPDATERING KL 22.55: Jaha, det var den radiointervjun det. Det gick väl helt okej, jag fick prata högkonjunktur och journalistik och författeri och framtida livsdrömmar i åtta minuter ungefär. Nu ska jag dricka några öl. Vart vi ska gå är dock en annan fråga.

Som nyhetsbyråjournalist får man väldigt sällan läsarkontakt. Det är långt avstånd mellan tidningarna som texterna publiceras i och vår redaktion. Om någon läsare upprörs över något så ringer de till tidningen direkt, och när de då får förklarat för sig att de måste ringa till nyhetsbyrån i Stockholm för att få göra sin röst hörd lägger de oftast ner, det blir för omständligt. Men inte riktigt alltid. Fick ett mejl från min kollega Kalle D på morgonkvisten:

Det ringde en tant och sökte dig. Hon var mycket upprörd. Du har nämligen skrivit ”en massa trams” i XX. Hur kan man, undrade hon, skriva att Sebastian och Måns Zelmerlöw är konkurrenter? Sebastian är ju en fin kille, men Måns är ju bara en smilfink som flinar upp sig för journalister. Får man verkligen skriva så? Är det verkligen tillåtet?Ja, svarade jag. Det handlar ju om tycke och smak.

Då blev hon riktigt arg och sa att det bara var skräp det vi skrev. Skräp! Och det är inte alls tillåtet att skriva så.

Så jag sa att hon får vända sig till Pressombudsmannen om hon har några formella klagomål. Bli inte förvånad om du får en fällning på dig. Är det här verkligen förenligt med god publicistisk sed? Jag trodde du var en seriös journalist.

k

Jag har valt att censurera varifrån personen i fråga ringde, vill inte peka ut någon särskild landsände.

Men på tal om censur, Mattias Dahlström skrev i DN:s schlagerblogg i går att ”vissa journalister som ska få vara namnlösa [håller] på att ta bilder på sig själva medan de lyfter skrot” i ett inlägg. Tvivla ej, det var jag och mina två kumpaner. Ni kan se mig pumpa en 22-kilosvikt på bilden ovan.

Nu ska jag gå och intervjua Kristian Luuk.

Uuh. Jag mår lite illa. Jag hoppas att det beror på att jag levt på bananer, varmkorv, kakor och kaffe sedan frukosten vid åtta i morse och inget annat, en av Aftonbladets reportrar har tydligen insjuknat i nån sorts kräksjuka.

Lyssnar på The Cures Disintegration vilket passar bra eftersom jag är djupt försjunken i bryderier kring om jag ska ha röd eller silvrig slips till min i övrigt helsvarta utstyrsel på kvällens fest. Har lätt ångest över att jag kommer att se likadan ut i kväll som på förra invigningskalaset, men utbudet på H&M i den här staden var verkligen under all kritik så det finns inget annat att göra, och jag tvingas därmed ta tillbaka lite av morgonens Örnsköldsvikshyllning. Men om jag tar silverslips i kväll och röd på lördag till den andra svarta skjortan så byter jag i alla fall plats på dagarna och kläderna men samtidigt så är det kanske bättre med rött i kväll för då … äh.

Silver it is. Tror jag.

Saker att roa sig med när man väntar på presskonferens:

• Räkna datorer. Världen utanför må se annorlunda ut men i journalistvärlden är det stark Appledominans. Jag räknar till 21 bärbara macar i pressrummet, mot nio pc-burkar.

• Äta bananer. Korven är inte uppkokt än, trots att den var utlovad till klockan 13.

• Blogga om meningslösa saker.

Eftersom jag vet att alla älskar schlager innerst inne så publicerar jag mina rykande färska anteckningar från genomlyssningen av tredje deltävlingens låtar. Om inte annat så kan ni ju åtminstone beundra min fantastiska handstil.

Vill man ha en lite mer lättläst genomgång så liveskrev Therese i bloggen. Nu ska jag gå ner till arenagolvet och kolla repetitionerna. För övrigt så är pressrummet i Modos gym. Jag har benpressen rakt bakom mig.

För exakt två veckor sedan skrev jag det är någonting med de mellanstora städerna från ett hotellrum 801 kilometer söder om staden jag nu befinner mig i. Jag skriver fortfarande under på det jag skrev då, men samtidigt inser jag hur olika städerna ändå är.

Utanpåverket är identiskt vart man än kommer, gågatorna har samma butiker, man lär sig hitta på tio minuter i centrum och in case of emergency finns alltid ett Åhléns i stadens mitt som kan bringa ordning i kaoset, för Åhléns är Sveriges kanske mesta konstant. En del andra butiker kan diffa, men Åhléns finns överallt, jag tror till och med det är inskrivet i kommunallagen att det måste vara så.

Men bortom utanpåverket finns något annat, en inre kärna som inte går att se eller sätta fingret på med samma exakthet men som ändå är klart greppbar. Och den skiljer sig till skillnad från ytan mellan landets olika städer.

Vid en jämförelse, självklart otroligt subjektiv och helt tagen utifrån mina egna perspektiv efter ett knappt dygn på plats, känns nämligen Örnsköldsvik som en ofantligt varmare stad än Jönköping. Ända från att SAS-planets hjul slog i marken på flygplatsen ett par mil utanför stan fram till att jag släckte lampan på hotellrummet i går kväll kändes det som att Öviksborna verkligen vill ha mig här, de bryr sig om mig och talar vänligt och kassörskan på fiket runt hörnet där jag köpte kaffe på eftermiddagen log mot mig och vi pratade kort om schlageriet och dess effekt på bygden och på vägen tillbaka till hotellet mindes jag samma scen för två veckor sedan, också ett par timmar efter ankomsten men ett annat fik i en annan stad och den otrevliga kvinnan som med sur blick först vägrade låta mig ändra min beställning från en vanlig kaffe till en latte trots att hon varken börjat göra i ordning den eller slagit in den i kassan ännu, och jag log och log och försökte vara charmig men det hjälpte inte. Mot Jönköping hade jag inget vapen.

Eller så är det bara inbillning och ordstävet på min vägg har hjärntvättat mig och ju mer jag glädjer andra, desto gladare blir jag själv kommer härefter att vevas som ett ostoppbart mantra för min inre syn tills öronen trillar av.

Bilden är tagen vid 07.20 från mitt hotellfönster. Det ser inte mycket ut för världen härifrån, men staden är rätt söt åt andra håll.

Tillbaka på hotellrummet efter intervjun med Sebastian, artikeln ska ut först i morgon men jag skriver väl ihop den nu direkt, eller ja, så fort jag hittat ett ställe där jag kan stilla min omedelbara hunger åtminstone.

För hotellet som jag och min kollega Therese hamnat på är lite … sparsmakat till utbudet. Förfärande charmigt, och ordstävet som täcker hela min vägg kommer att vara det första jag ser när jag vaknar i morgon bitti och vem kan då tvivla på att jag får en bra dag men ändå, det är ett litet familjehotell ett par hundra meter från schlagerhotellet och förutom frukost erbjuder de nada så here I go ut i den norrländska vintervärlden.

Men väggen. Vad är tanken? Har alla rum ett personligt ordstäv? Jag måste gå och kolla hos Therese.

——

Jodå, hos henne står det I livets villervalla så nära vi gå, men så fjärran från varandra ändå. Lite mer poetiskt och nära mina Darlingtankar från i morse, men mitt passar nog bättre att vakna till.

För övrigt slog jag i huvudet i dörren till toaletten nyss med sån styrka att smällen hördes till Härnösand och nu har jag en rejält röd och stor bula vid min högra tinning. Tjoho.

Framme i Foppa-land i Örnsköldsvik och ska snart gå och göra min första intervju men glädjen över att vandra omkring i en riktigt vinterskrudad stad som verkar vara redo att le grumlades redan på Arlanda när jag vid tolvtiden, precis innan jag skulle slå av mobilen, fick ett sms om att Johanna Sällström dött.

Jag hade verkligen ingen personlig relation till henne, telefonintervjuade henne en gång i en kvart för ett par år sedan och minns henne som lite reserverad men ändå trevlig. Men hon var bara två månader äldre än jag är, jag har sett henne i massvis av filmer för jo jag har sett nästan alla de tretton Wallanderfilmerna hon spelade in och Under ytan och Hans och hennes och … ja, det känns hur som helst väldigt väldigt sorgligt. Och så otroligt onödigt.

Hur som helst, måste rusa nu, ska träffa Sebastian i hotellobbyn om några minuter.

Fick ett infall på väg hem i går kväll och slank i sista sekunden in på en visning av Darling. Det borde jag inte ha gjort. Det borde jag verkligen inte ha gjort.

Missförstå mig inte – jag tycker att Darling var en helt fantastisk film. Den träffade mig så hårt i magen att jag inte kunde andas och jag vacklade ut ur salongen på ostadiga ben och hade den bara slutat efter den fantastiska busscenen och jag sluppit se den totalt meningslösa slutknorren som bara sparkade på Bernard en gång till så hade jag lätt gett den fem plus om jag recenserat den för jobbet men nu gjorde den inte det och landar således på fyra komma fem Dannyboys istället. Nej, fyra komma sju.

Men så kom jag ut i kvällsmörkret och Hötorget var tomt och jag gick mot Drottninggatan och följde den norrut i det lätta snöfallet och kände mig ensammast i världen för det vemod, den tomhet och totala tillvaromeningslöshet filmen byggt upp föll över mig som hade jag haft en elefant i baksätet vid kollisionen. Jag kippade efter andan med gråten i ögonvrån och jag tänkte på själar som möts av en slump och som nuddar vid varandra för ett ögonblick eller två och sedan skiljs igen. Den känsla jag försökte få fram i Dannyboy. Den känsla jag hoppas jag i någon form kan få fram i den nya boken, vad den nu kommer att heta och vad den nu ska handla om för nej, det känns inte spikat ännu trots att historien så smått börjat rulla in i framtiden. Men jag gick där och insåg att jag promenerade i den makulerade romanens kölvatten, jag gjorde samma promenad som den kvinnliga huvudpersonen gjorde i den efter att hennes pojkvän, som hon ännu inte visste om hade haft en affär med hennes bästa vän, blivit överkörd av en buss och dött och hon grät under sin promenad och nej det är klart att jag inte gjorde det i går men vemodet över hela tillvaron var i alla fall rätt mastig. Jag tänkte på henne och jag tänkte på mig och jag tänkte på alla de andra historier som heller aldrig blir verklighet trots att de känns mer innerliga än livet själv.

Puh.

Men vemod är vackert. Darling var outsägligt vacker. Trots att min Sandvikenbakgrund gör att jag borde känna mig tio gånger mer besläktad med de lakoniska och irrande pojksjälarna i Farväl Falkenberg så sa Darling, vars Stureplanvärld jag aldrig tillhört och aldrig kommer att hamna i om jag inte genomgår en rejält skruvad extreme makeover, mig så ofantligt mycket mer om livets tillstånd.

Kanske borde jag stoppa här. Jag känner att jag inte riktigt finner ord för de känslor som fyllde mig när jag vandrade uppför backens lutning på väg mot Observatorielunden. Till sist orkade jag inte känna ensamheten längre över mina axlar och ringde Morgan och delade med mig av upplevelsen och han sa att det var det bästa han hört sedan Pet Shop Boys spelade in Go west att jag älskade filmen för det bådade gott inför Dannyboyfilmen att vi har samma vision över vad vi vill skapa, eller ja, åtminstone samma måttstock över vad som är bra svensk film och hur den bör se ut.

Okej det där med Pet Shop Boys hittade jag på.

Jag var fortfarande skärrad när jag kom hem. Jag öppnade det orangea kuvertet som låg innanför dörren och som jag i ärlighetens namn tycker ser rätt rött ut och såg att min inkomstpension hade växt med drygt 60000 kronor under det senaste året och premiepensionen med 14000 och jag har i ärlighetens namn inte den blekaste aning om vad det kan tänkas betyda eftersom jag valt att inte välja och bara sätter in beskedet i min viktiga papper-pärm varje år och tänker att jag nu, eller i alla fall alldeles snart, inom en inte alltför avlägsen framtid, ska börja pensionsspara vid sidan om också. Därefter kokade jag nudlar och tröstade min sargade själ med den bästa bomull jag kunde komma på och det var två 24-avsnitt för om någon fortfarande kan bringa ordning i den här tomma världen så är det väl Jack Bauer. Vilket när jag nu läser det låter som en ytterligt deppig kväll men som trots det var precis vad jag i den stunden behövde.

Anyways – se Darling. Men gör det inte ensam för då faller tillvaron över er och det kan göra ack så ont och vara alldeles alldeles fucking jävla underbart.

Nu måste jag packa. Taxi, Arlanda, Örnsköldsvik och schlageräventyr del två väntar. Åh, tillvarons ytterligheter I love you so.

——

Just ja, glömde nästan. Det senaste halvårets mest mytomspunna artikel – Vanity Fairs megadrapa om Pirate Bay – är nu publicerad. Emma var skarpögd.

Ända sedan den väldigt sjysta baren, som jag aldrig kan komma ihåg vad den hette men som låg längst ner på min gata närmast Odenplan där det nu ligger en koreansk restaurang, stängde så har jag hoppats att det ska öppna en riktigt trevlig bar som kan vara lite av ett stamhak i mitt absoluta närområde.

Jo, jag vet att det finns ett par invändningar till det här – jag kanske inte är någon barråtta av rang ens i förstaläget, och visst, det är helt sant att Tranan bara ligger på andra sidan Odenplan och att jag gillar det stället rätt mycket. Men ändå, den här baren, som det verkligen grämer mig att jag har glömt vad den hette, låg på min gata, och var otroligt mysig och trevlig och bra. Men de fick chockhöjda hyror och tvingades stänga och istället flyttade Arirang Vega in. Det är en jättebra restaurang, men det är inte en sjyst bar. Och det var alltså det jag ville ha.

Hur som helst – jag hade börjat hoppas. I somras/höstas bommade det anrika Jones antikvariat igen nere på Norrtullsgatan, som också låg i mitt kvarter fast åt andra hållet, och de facto närmare än den där baren som jag alltså inte kan komma ihåg vad den hette. Kort efter stängningen täcktes skyltfönstrena för och det började renoveras för fullt där inne. Varje gång jag gått ut genom porten åt Norrtullsgatan till och svängt ner mot city har jag försökt kika in genom de förtejpade rutorna för att få se en glimt av framtiden. Jag har hoppats och hoppats och hoppats, Jones antikvariat hade ju rätt roliga lokaler och jag såg framför mig en tuff bar med olika etage och prång. Det skulle bli så bra och jag skulle få en bar som var precis som i … ja som de där haken de alltid går till i amerikanska serier. Jag har vaggat mig till sömns med hopp i bröstet, jag har trott på att den ljusnande framtiden skulle vara min.

I går kväll när jag kom hem sken ljuset därinifrån. Ombyggnationen var klar. Jag beskådade den nya tiden. Den hette Skandiamäklarna.