Daniel Åberg

Sprang på min gamle barchefskollega från Kalmar nation anno 1997 – Christer Enqvist som numera jobbar på P4 Uppland – i pressrummet i Globen. Han frågade vad nya romanen ska handla om, och jag gav honom en kryptisk och kort resumé. Ah, så om Dannyboy & kärleken var Breakfast club, så är det här St Elmo’s fire, var hans kommentar. Bra analys. Synd bara att den förra har ett Imdb-betyg på 7.7, och den senare 5.8…
——

Jag har för övrigt debuterat som Aftonbladetfotograf.

…skrivna nyckelmeningar: När andnöden kommer och ångesten sitter som en gammal vän i bröstet brukar jag tänka på henne. Hon som är urtypen för att förstå hur det är omöjligt att människor är gjorda för tvåsamhet trots att de inbillar sig det.

Ibland är jag en sån muntergök.

Jag undrar hur pass nära jag bör skriva romanen. Hur nära mig själv.

Min förra roman var ju en helt fiktiv historia i dess huvudberättelse (dygnet i Stockholm), men eftersom huvudpersonen i stort hade lånat min egen livshistoria och en del av de episoder och platser som utspelade sig i det förgångna (Sandviken och Uppsala) också låg nära verkligheten så var och är det många som tror att det är en någorlunda sann historia. Det störde mig inte då. Det stör mig fortfarande inte. Men kanske stör det andra?

Den här gången känns det som att jag håller på och vänder på steken. Huvudpersonens bakgrund är fortfarande rätt luddig men berättelsens nutid nuddar vid flera tillfällen min egen rätt hårt. Inte så att jag lämnar ut personer i min närhet, det har jag ingen lust att göra vare sig i roman- eller bloggform så länge det inte rör sig om såna här harmlösa grejer, men det känns som att läsaren återigen, fast av andra skäl, kan förledas att tro att det här är jag. Det stör inte mig, även om det känns lite mer obehagligt den här gången eftersom smärtan och blottläggelsen känns djupare än i Dannyboy, som trots de mörka svek- och självmordsteman som är bokens grund hade en rätt ljus ton. Men åter – stör det andra?

Det sägs ju att en debutroman får vara och kanske till och med oftast är en produkt av författarens egen värld – man skriver om det man känner till och som ligger en närmast. Men för att bli en riktig författare så ska man sedan gå vidare, lämna sin egen bakgård och dikta fritt. Och det är klart att jag diktar fritt, men jag vill ju rota i min egen hjärna. Jag vill ju att det ska ligga nära. Jag gillar – men förfäras väl samtidigt av – tanken att läsaren tror att det här är jag. Min verklighet. Mitt liv. Men vill någon annan läsa det?

Argh. Ständigt dessa tvivel.

Shit pommes frites, Sara Stridsberg fick Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten! Vilken grej, någon som jag känner som får Nordens näst finaste bokpris (ja, man lär väl ändå klassa Nobelpriset högre…). Och i slutet av förra veckan fick ju Gunnar Ardelius priset Slangbellan för Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Stort grattis till er båda!

Hm, det här måste firas med eget skrivande. Ska jag få några priser själv får jag väl se till att producera något också.

Man vet att man är hemma när man väcks av att huset skakas för att det borras någonstans. Men eftersom det skedde först 08.00 prick (jag gissar att det är det nya bygget i huset som nu börjat väsnas, hoppas de håller sig till kristliga tider) och jag tokkraschade i säng vid halv elva i går och min vana otrogen mig veterligen inte vaknat till en enda gång under natten, så känner jag mig om inte utsövd så i alla fall inte sjukligt trött utan rätt okej. Och det är ju en bra början.

Början på det nya är för övrigt ännu schlagertext som jag inte hann skriva i helgen och som ska ut i dag och handla om generationsväxlingen inom Melodifestivalen. Bandspelaren är laddad med pratminus från Christer Björkman och Bert Karlsson som bara väntar på att få komma ut i det fria. Men framåt lunch när det är klart – damdadam – då ska jag satan i gatan skriva på romanen för jag är ju ändå ledig både i dag och i morgon. Jag en del grejer inom mig som legat och grott ett tag som nu måste få komma på pränt. Ibland är det verkliga livet ypperligt som grogrund för fiktion.

——

Uppdatering: Här finns resultatet av dagens två arbetsmödor.

I Dannyboy & kärleken beskrivs en hemgång.

Eller nej, rättelse, i Dannyboy berättas om hur en hemgång kan vara när den är som bäst. När det är vår i luften och solen just har stigit upp och man promenerar från en efterfest eller från ett oväntat nattligt möte och lugnet ligger över själen och dagen gryr och det finns hopp om att framtiden, eller åtminstone nutiden, ska te sig ljus och världen är vacker och det finns en mening eller två med tillvaron.

Nu var visserligen inte morgonens hempromenad riktigt en sådan eftersom det knappt är mars och klockan var lite för sen och vädret för kyligt och staden var Nyköping vilken aldrig kommer att betyda något för mig men i övrigt hade stunden potential. Solen sken, fåglarna kvittrade och dagen hade grytt och efterfesten blev ack så sen och sömnen åh så ickeexisterande och det var väl fyra timmar sedan nu men ändå har inte ögonen slutits mer än för att blinka för jag måste ju jobba också. Jag väntar på att min kollega ska vakna upp, äta frukost och komma och hämta mig på mitt hotell och jag drömmer om Stockholm och jag drömmer om Uppsala för det är där Dannyboy drömmer om sin hempromenad. Det gör jag också i dåtiden men jag lever ju främst i nuet och därför minns jag även ett par liknande promenader när dagen gryr i Stockholm som ju ändå är min hemstad nu, något väl mitt älskade Uppsala aldrig åter lär bli.

Eller nej, rättelse, Dannyboy drömmer om sin hempromenad när han sitter och tittar ut över Stockholms ström men det är Uppsala han ser och när jag själv minns så är det just den morgon som beskrivs i romanen jag ser framför mig. Jag tror det var i maj 1997 och livet var annorlunda då.

Schlagerturnén är över och oj vad vi dansade i natt. Endast hemfärden återstår. Kanske kan tillvaron återfå något av sin balans.

Ja tack.

PS. Jag vet att jag skrivit tidigare i bloggen att det aldrig står i Dannyboy att huvudpersonen heter just det. Men hey, jag är som sagt lite trött och orkar helt enkelt inte skriva runt det. DS.