Dags att vakna ur dvd-koman, SF

Ända sedan i måndags tycker jag att det har varit märkligt tyst om det jag skrev om i ett inlägg tidigare, att den svenska marknaden är rätt ynklig när det kommer till Ingmar Bergman-filmer på dvd. Det har skrivits om att det ska storsatsas på hans teatergärning med en kanske årligen återkommande festival, och det planeras massor av ny- och återutgivningar av böcker av och om regissören. Men om det som de flesta känner honom som – filmregissör – har det varit nästan helt tyst. Tills i dag vill säga, då DN har en sidoartikel om det magra utbudet i Sverige och att man måste vända sig utomlands för att köpa något vettigt, främst till Criterions och Tartans samlingar.

DN frågar sig hur det kommer sig. Men på SF, som sitter på större delen av filmerna, har man semester och tycker inte att det faktum att landets främste regissör genom tiderna dött är skäl nog att svara på några frågor om eventuella framtida dvd-boxar. På något sätt känns det väldigt symptomatiskt.

Whose bitch are you?

Kanske är det dumt att ha en t-shirt med texten Whose bitch are you? när man tar sin morgonpromenad. Eller så är jag av okänd anledning väldigt annorlunda just i dag. Mina fellow promenerare längs Klara sjös strand tittade hur som helst på mig ovanligt mycket just i dag.

Jag känner mig äckligt sund. Klockan är inte ens tio och jag har motionerat. Stärkt min själ inför dagens skrivande, med en timmes läsning av Mons Kallentofts ”Midvinterblod” fortfarande sjungande i öronen. För jo, jag har äntligen gett mig i kast med att lyssna på en ljudbok från början till slut. Det växer på mig. Och boken är rätt bra, med ett med svenska deckarmått mätt klyschfritt språk och välporträtterade människor. Jag har visserligen bara hunnit en tredjedel ännu, men tankarna går till Kjell Erikssons Uppsaladeckare.

Var för den delen en sväng i Uppsala i går över dagen. Jag upptäckte att det nybyggda Musikens hus ställer till lite problem för mitt filmmanus. Fan också.

Äh, dags för frukost och dagens skrivande.

Daniel är granne med gud. Eller dårhuset.

Jag hade nästan glömt det. Det var trots allt ett och ett halvt år sedan jag var tjänstledig på det här sättet tidigare. Jag hade nästan glömt hur socialt freakat det är att sitta här, hur jag blir uttråkad på mig själv, på det jag gör, på texten jag rapar ur mig, på orden jag skapar och hur det gör mig led och får det att krypa inuti mig, hur jag söker efter lindring men inte riktigt når fram hur jag än beter mig. Hur det irriterar mig och hur jag försöker larma och göra mig till men utan att det hjälper.

Jag är inte världens mest sociala varelse. Inte så att jag på något sätt är asocial – jag är ju för sjutton klassiskt skolad i kallprat på nationsmiddagar i Uppsala och jag är högst konversibel och åtminstone när det behövs lätt på tungan, även om jag är medveten om att jag vid vissa tillfällen kan ha ett drag av blyghet som för en utomstående yttrar sig som överlägsenhet. Detta är så klart dumt, men egentligen inte vadom jag nu sitter här och hojtar. För egentligen sitter jag här och hojtar om ingenting alls och samtidigt kanske det mesta. Kanske går det inte ens riktigt ihop, men det stör mig inte nämnvärt, tillvaron faller ju väldigt sällan ihop helt och fullt. Hm, det betyder väl egentligen något helt annat men kanske är det ändå ungefär samma sak.

Hur som helst – att skriva på heltid i sitt hem är en rätt asocial syssla. Det var bara det jag ville ha sagt och utsträckta vänskapshänder mottages tacksamt.

——

För övrigt rumsterar jag om hej vilt. Romanens kronologi i tillbakablickarna är puts väck, karaktärer åker rutschkana ur manuset och jag har inte den blekaste aning om det jag skriver lider av någon form av kvalitet eller bara är rappakalja. Det skrämmer mig en smula att jag inte kan bedöma mina egna ord. Men det har jag ju aldrig kunnat vid ett första påseende när jag tänker efter. Och i dagsläget är det full fart framåt och never ever ever look back in anger som gäller.

Bergman, Simpsons och jag

simpsonsjag1.jpgSom journalist känns det som en fröjd att se DN och SvD i dag. På kvällstidningsmanér har de skapat sina motsvarighet till extraupplagor (som ju såväl Aftonbladet som Expressen tryckte i går), DN genom att helt enkelt lyfta allt övrigt kulturmaterial (utom tv-tablåerna så klart!), SvD genom att skapa en egen Bergmanbilaga. Säkerligen låg stora delar av materialet redan klart, men ändå, det är en imponerande mängd läsning som jag än så länge bara hunnit skumma och tänker ge mig i kast med när jag hinner.

Och det var ju det jag försökte få fram i går. Det jag ville vara med om var ju det väloljade katastrofscenario som finns på alla stora nyhetsredaktioner, det enorma maskineri som dras igång när världshändelser oväntat inträffar och som rätt sällan drabbar kulturredaktioner i en jämförelse med ”allmän”-redaktionerna. Att befinna sig mitt i, att svepas med av den stora portion kunskap, erfarenhet och proffsighet som finns där.

Men nä, jag satt här hemma och skapade mig själv som en Simpsonsfigur istället. Jag tror Ingmar Bergman hade gillat det.

Men det vete gudarna om det blev särskilt likt.

Bergman och dvd-torkan

Jag träffade min vän Jennie för lunch nere på Odenplan tidigare i dag.

– Bergman har dött.
– Va? Nu?
– Jag fick en flash på mobilen för drygt en timme sen.
– Oj. Shit. Jaja, men då kanske de äntligen kan släppa en vettig box med hans filmer i alla fall.

För det är ju så. Den svenska utgivningen av Ingmar Bergman-filmer på dvd är skrattretande dålig. Weird Science skrev om det redan för nästan exakt tre år sedan, och läget är inte nämnvärt bättre i dag. Kanske är dagens händelse paradoxalt nog precis vad den största filmskatten vi har i Sverige behövde.

Ring mig bara om Bergman dör

Så är Bergman död och jag får beskedet via TT:s flashtjänst till min mobil när jag promenerar genom en snårig skogsdunge jag snurrat in mig i i Hagaparken. Genast drabbas jag av en längtan efter att vara med, för även om jag verkligen gillar att vara ledig och även om det må låta hyeneaktigt, så är det vid just den här typen av händelser som det är roligt att jobba. Nej, samtalen man måste ringa för att få kommentarer är hemska, men spänningen, anspänningen, behovet av snabbhet och korrekthet skapar en särskild känsla som lägger sig över hela redaktionen, ett sorts ordnat kaos fyllt av adrenalin. Och en större död i Sveriges kulturvärld finns inte jämte Ingmar Bergmans, inte efter Astrid Lindgrens frånfälle för fem år sedan.

När Astrid Lindgren dog hade jag ännu inte börjat jobba på kultur/nöjesredaktionen. Eftersom jag några år tidigare varit hemma hos Lindgren i ett lite ovanligt ärende fick jag visserligen vara med på ett hörn och skriva en text om händelsen, som jag bloggat om här. Och den här gången har jag semester. Mina personliga sammanstötningar med Bergman är dock av ringa art, så de klarar sig nog ypperligt inne på redaktionen ändå. Lycka till hörnini.

Mina Bergmanfavoriter? ”En lektion i kärlek”, ”Smultronstället” och ”Fanny och Alexander”.

Och jag undrar. Jag undrar vad vi nu ska säga istället för Ring mig bara om Bergman dör när man vill poängtera att man verkligen verkligen inte vill bli störd på sin lediga tid.

Bäst före 20 juli

bajen.jpg

Jag antar att de som lagt ut den här lilla fotbollskonstinstallationen i korsningen Observatoriegatan/Vegagatan i morse hade förväntat sig ett annat resultat i kvalet till Uefacupen som Hammarby spelade i dag, men det var ju hur som helst lite roligt.

——

Ah, verkligheten var ju ännu bättre. Jag lyfter upp kommentaren som Magnus gjorde till inlägget också:

Nja, så här ligger det till (ungefär): de utgångna mjölkpaketen låg vid tvåtiden i går eftermiddags prydligt staplade på taket till en officiell Hammarbybil som stod parkerad på Observatoriegatan, ett tiotal meter närmre Sabbatsbergs sjukhus. När jag traskade förbi bilen var en dam i full färd med att fotografera installationen. Vi var både förundrade och lite imponerade: Supporterkultur när den är som bäst! Damen erbjöd mig att vara med på ett foto efter att jag upptäckt den informativa lappen. Kände mig dock tvingad att tacka nej eftersom inget av lagen är mitt.

Litteraturdebatten i sommarrepris

Kultursommartorkan drabbar DN i dag och man drar samtidslitteraturens kris-debatten i ett reprisvarv. Ernst Brunner får dundra och menar att kulturskymning råder, någon annan tycker å ena sidan och å andra sidan, och en tredje anser trams, det är ju jättebra litteraturklimat just nu. Exakt som de artiklar som skrevs i ämnet i maj med andra ord. Det enda egentliga nya i dagens artikel är att den ackompanjeras av en färsk försäljningstopplista som visar att deckaren dominerar just nu, vilket ska understryka Brunners tes. Mig veterligen är det dock inte en nyhet att deckare säljer bra på sommaren, och att det således heller knappast är en slump att förlagen väljer att släppa sina tunga kriminalelefanter, som Stieg Larsson, Camilla Läckberg och Håkan Nesser, när det börjar vankas vår i luften.

Nu kan man ju nästan tro att jag inte håller med Ernst Brunner i den här frågan utifrån mitt tonfall längre upp. Men det gör jag ju på något vis, även om jag inte håller med om att deckare är dåliga utan tvärtom är rätt förtjust i bra kriminallitteratur. Jag undrar bara vad meningen är med att köra debatten en vända till? Tror DN att det ska kunna levereras en definitiv slutsats andra gången, eller handlar det bara om att det saknas annat att skriva om? Jag lutar åt det senare.

Här och här och även lite här kan man se vad jag skrev i frågan när det begav sig.

Where the action is

Man kan inte direkt ana det, men boy o’boy vilken action som försiggår vid det här stället i boken. Raffel, tandagnissel, moraluppluckring och bevisförstöring. Allt man kan önska sig i dramatikväg, förutom ångande sex.

ersta.jpg

För övrigt blir det jag skriver för långt. Way too långt känns det som. Jag kommer att behöva en stor jävla avlång sax för att klippa ner det här, fortsätter jag med samma skaparglädje blir filmen två och tjugo lång. Och det är en halvtimme för mycket om ni frågar mig.

——

På radion puttrar ”Ring så spelar vi”. En kvinna från Bomhus utanför Gävle valde just nummer arton ”eftersom jag snart ska fylla fyrtio”, fick en kartbok som halvchansbonus men gick bet på frågan om träslaget briar. Det blev inga fem cd-skivor till henne inte. Jag känner mig förflyttad till barndomen and I like it. Men Hasse Tellemar är tydligen inte kvar vilket är en stor skam.

Quimby for mayor

Ah, vilken pysselmorgon. Klockan nio stod Morgan i farstun som ett aprilväder med ett Höganäskrus om halsen, redo att göra knappar, badges, pins – kalla det vad fan ni vill men tillverkade blev de i alla fall, en hel liten armé av Quimbys.

quimby.jpg

Så om ni av någon anledning beger er till filmstaden i Kista eller Råsunda i helgen och ser personalen vara iförda stiliga ”Simpsons”-knappar, tveka ej – de är ihopknåpade i min privata sweatshop.

Nu ska jag ta mig an filmmanuset.