Jag har ont i nacken, mjölken är slut, saltet likaså, lampan i spisfläkten gick just sönder och jag slog tån i en bokhylla så att det tjongade om det och jag skrek skrek skrek.
Och klockan är inte ens åtta.
Torsdagens…
…arbetschock: Örjan Ramberg må äga Dramaten, men i dag är det jag som äger TT Spektras kulturredaktion. Jag har spottat ur mig texter, dels en längre intervju med Augustnominerade ”Bryta om”-författaren Åsa Anderberg Strollo som går att läsa bland annat på Expressens sajt (även om de missat att sätta dit byline – anonymitet är nyhetsbyråns grymma lott), och dels en kortare med konstnären Erik Krikortz, som ska lysa upp Hötorgsskraporna nästan hela vintern.
…bestickning: Modernista har inte bara bok-Sveriges snyggaste påsar (som även visat sig funka som regnskydd under våta bokmässenätter), de kan även krydda sina bokpaket med snygga accessoarer. Plastblomstret och sjaletten som anlände i morse pryder nu mitt arbetsbås med den äran.
Adlibris kontra Bokus kontra mig
Ser att Bokus utvecklat sin sajt, skapat nya kategorier och breddat sig med film och spel, säkert ett klokt val inför julhandel och det var ju den vägen jätten Amazon en gång i tiden valde att vandra också.
Personligen näthandlar jag nästan alltid mina böcker på Adlibris. Med tanke på att min roman säljer sjufalt mer där än på Bokus, är jag väl inte ensam heller (att det är en rejäl prisskillnad på just min titel spelar säkert också in, trots ett identiskt inköpspris) men funktionsmässigt måste jag säga att Adlibris får storstryk av Bokus, redan innan den nu aktuella omgörningen. Faktum är att jag inte kan minnas att Adlibris sajt någonsin sett annorlunda ut än den gör nu medan Bokus utvecklats regelbundet med bloggar, personaltips och aktuella kampanjer som vida överstiger Adlibris antal. Ett enkelt exempel – att man först måste klicka på den rätt intetsägande och anonyma länken ”Temasidor” för att komma till en sida med olika kategorier av böcker som pocket, deckare, kokböcker och så vidare känns rätt trist och ogenomtänkt. Att titlarna sedan bara presenteras i en rak lista uppifrån och ner – nej, det är inte särskilt webb 2.0.
Så kom igen nu, kära Adlibris. Hotta upp sajten så att inte alla de kunder som i dag sköter sin boktipssurfning hos Bokus i större utsträckning stannar där för att köpa titlarna också.
Spänning, mystik och flärd – that’s us
Klipp ur dagens DN angående statssekreterare Ulrica Schenströms berömda utekväll förra veckan:
Eftersom Ulrica Schenström har en bakgrund som lobbyist och inte som journalist – till skillnad från Göran Perssons presschef Anna Helsén som hade jobbat på TT och därför var korrekt som ett nunnekloster – så har hon ingen uppförandekod i ryggmärgen.
TT – vi är så sexiga.
En fråga om tid eller dess avsaknad
Jag har ju haft en nära på fascistisk inställning till mitt bloggande. Varenda morgon, utan protest, ska ett inlägg ut, kosta vad det kosta vill. På helgerna har jag kunnat sträcka mig till att förhandla bort morgon mot förmiddag. En del av mina vänner, läs Morgan, tycker stundtals att min inställning är sjuklig, som den där gången när jag vid en förfrågan om brunch svarade nä det går inte jag måste skriva klart ett inlägg.
Hur som helst – det är möjligt att jag inte kommer att hinna skriva längre varje morgon. Jag börjar jobba tidigare om dagarna, det ställer till mina dagliga rutiner och jodå, i dag medförde mitt tangenttryckande att jag minsann kom för sent till morgonmötet. Bad Daniel.
Oftast kommer det säkert ett inlägg före klockan tio, lika fantastiskt som vanligt. Men vissa dagar blir det kanske tomt. Det betyder alltså inte att bloggen är nedlagd.
Dramakrisen, linslusen och jag
I somras anklagades jag för att vara linslus (i lite fulare ord) när jag talade om att en genrebild på mig brukade dyka upp här och där i svenska medier, främst på webben. Well, here we go again för i dag var det en ny genrebild på mig i pappers-DN, ursprungligen tagen för ett TT Spektra-jobb men som nu letat sig in i Scanpix bildarkiv. På bilden sitter jag i min soffa och ser … Per Gessle rocka loss i ”Allsång på Skansen” via SVT Play. Jag är mäkta stolt.
För övrigt tycker jag att det här med den svenska drama-tv-floppen, som är huvudfokus på det uppslag där bilden på min nacke är en liten sidoaffär, är en väldigt simpel sak. Visst, differentieringen av tv-marknaden gör säkert sitt, men i grunden är det enkelt – ”Upp till kamp” floppade för att serien var för regional och för att intresset för 68-årens vänstervåg i dag är mycket lägre än vad SVT förstod. Att avsnitten var 90 minuter långa och första programmet därtill svartvitt upplevdes troligen inte heller som särskilt sexigt bland tittarna.
Återstår då ”Labyrint”, 50-miljonerssatsningen vars flopp TV4 måste skylla på ändrade tittarvanor eftersom de annars skulle framstå som inkompetenta. Att det nu blivit en mediesanning att tittarna ratar den förvirrade satsningen trots att kritikerna älskade serien är också en sanning med modifikation, jag tyckte mest den fick ett hövligt rätt bra för att vara svenskt-mottagande om man bortser från Johan Croneman i DN, som sitt vanligen goda omdöme till trots höjde de två första avsnitten till skyarna. Själv tycker jag tyvärr att serien är smått outhärdlig. Lite mystiskt skruvad för att verka … ja mystisk?, karaktärer som är så yxigt karikerade att man tar sig för pannan – solstollegänget som vi ska inbillas driver Sveriges mest anrika och coola klubb tar förstapriset – och därtill har serien ett namn som mer för tankarna till en tid då Martin Timell ledde tv-program som ”På rymmen” än till en tuff dramaserie. Att de trailers som kanalen pumpade ut inte direkt lockade till tittande bidrog troligen också.
Folk vill fortfarande se bra svenskt drama. Om det är bra.
Måndagens…
…uppsving för skrivna ord om skrivna ord: Enligt Dagens Media går DN:s satsning Boklördag (som jag regelbundet brukar klaga på för att texterna ytterst sporadiskt dyker upp på webben) kalasbra. Jämförelsen med USA, där bokrecensionerna allt mer lever på medialt undantag, känns kanske inte helgjuten eftersom det inte är recensionsverksamheten som är i fokus i DN på lördagarna, men det är ändå glädjande att satsningen verkar gå hem.
…skrivna ord: Alltså, jag har, helt seriöst, bara producerat en enda ynka notis i dag. Men jag har städat, förberett, läst och funderat, så helt hopplös var jag nog ändå inte första dagen på jobbet.
Men nu får det vara nog.
Daniel ”Raljant” Åberg, that’s me
Ah, jag ser att mitt the making of my bokomslag-inlägg från förra helgen blivit en notisnyhet i Svensk Bokhandel (ej på nätet). Det är … öh, intressant att se sina något överdrivna bloggharanger i tryckt skrift, och inte bara på skärmen. Jag hade ratat förlagets förslag, tvingade dem att ändra sig. Eh, sanningen är väl att de kunnat köra över mig hur mycket de ville men istället var snälla och lyssnade på vad jag ansåg. Oh well.
——
För övrigt sitter jag nu åter på jobbet, redo att vara kulturreporter på heltid så det glöder om det. Jag har spenderat mina första nittio minuter med att städa såväl det verkliga som virtuella skrivbordet, och nu ska jag på möte. Det är ett hårt liv.
Upp till kamp mot … Facebook!
Alltså, är det jag som är dum igen nu? Den senaste löpeldstrenden i media och på bloggar verkar vara att Facebook hotar vår integritet eftersom de har rätt till den information som laddas upp på sidorna. En svensk motståndsgrupp har startats med i dagsläget cirka 1 500 medlemmar där det uppmanas att medlemmar ska radera sina profilbilder för att visa Facebook att det här ska minsann inte tolereras. Att endast en ytterst liten del av gruppens medlemmar verkligen raderat sina profilbilder kan vi lämna därhän, fåfängan är det sista som lämnar vårt exhibitionistiska tidevarv, men alltså förklara för mig:
Vari ligger skandalen att Facebook har rätt att ta del av de uppgifter som människor frivilligt laddar upp på sidor som ägs av företaget i fråga? Sidor som företaget tillhandahåller utan kostnad? Jaha, de tänker använda informationen till att sälja riktad reklam. Vad trodde folk att Facebook tänkte ägna sig åt? Mecenatverksamhet?
——
För tidigare delar i samma serie, kolla in:
Summa summarum (2)
Romanen ja. Som jag inte blir klok på. Som jag inte får grepp om. Som är en undflyende berättelse som kan skönjas likt en hägring vid horisonten men som vägrar att stå still och låta sig bli nedtecknad på ett vettigt sätt.
Åtminstone är det så det ofta känns när jag sitter framför mitt textdokument.
När jag skrev min första roman fanns en ramstruktur som var svår att ignorera, Dannyboy inleder sin flykt en tidig lördagseftermiddag i slutet av maj och ett dygn senare har han på fler än ett sätt genomfört en cirkelrörelse som leder till att han måste konfrontera vad han ställt till med. Det visste jag redan när jag började skriva att han skulle tvingas göra, det fanns inte så mycket att göra åt det, även om vägen dit vindlade sig fram och tog han följde stigar jag ursprungligen inte planerat. Det fanns ett givet slutmål.
Den här gången gör det inte det. Det jag fortfarande tror kommer att heta ”Vi har redan sagt hej då” är en berättelse som mer eller mindre skrivs i realtid och som hämtar sin inspiration från verkligheten runt mig och inuti mig men som på intet sätt utger sig för att vara något annat än en roman. Det finns ingen given ramberättelse, det finns bara två personer, deras möte, ett par prekära faktorer samt hur deras respektive känslomässiga situationer påverkar vad de tar sig för. Och det är ironiskt nog, trots deras på ytan mer vuxna liv, en påtagligt vingligare tillvaro som skildras.
Och nu, ed texten kanske skriven till tre femtedelar, är tjänstledigheten slut. Innebär det mer stabilitet även för mig själv? Jag vet inte, men jag hoppas det och kanske behöver inte ens den drastiska minskningen av möjlig skrivtid ens innebära ett särskilt stort avbräck för den mängd text som kommer ur mig eftersom mina egna ramar förhoppningsvis får fastare former.
Det kommer att bli en bok. Och den kommer att bli bra. Jag måste bara komma på vilken väg livet ska följa.
Nätbojkotten, femårsplanen och jag
Det pågår enligt pappers-DN (nätredaktionen verkar ha tagit sedvanlig helgsemester) ett minibråk mellan Daniel Sandström på Sydsvenskan och Annina Rabe på Shampoo Rising angående Augustprisets fördelningspolitik (mystiskt nog hittar jag inte längre Rabes inlägg, endera är jag blind eller så väljer de att inte nätpublicera sin nättidning fullt ut längre).
Och jag läser och läser och läser, och som vanligt är det enda jag kan tänka på mig själv. Jag tänker att om tre år kommer jag att bli nominerad. Jag tänker att det är en synnerligen idiotisk grej att skriva ut men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån känslan av att nästa roman, alltså inte den jag skriver nu, är den som kommer att ge mig en Augustnominering enligt den femårsplan jag la upp redan när ”Dannyboy & kärleken” gavs ut. Hösten 2010 kommer roman nummer tre och den kommer att vara en Augustbok. Så är det bara, tänker jag. Historien väntar bara på att jag ska bli redo.
Och det är jag inte förrän jag fått ur mig det jäkelskap och de dova känslor som bråkar inom mig och går under namnet roman nummer två. Den jäveln.
Summa summarum (1)
Tjänstledigheten är som jag nämnt nu en svunnen tid. Eller ja, nästan, de två helgdagarna finns kvar med allt vad de kan innebära av textångest, strykningar och funderingar kring meningens tillstånd, eller i det här fallet möjligen tillståndet för mina meningar.
Och den här lördagen och söndagen blir det nog till och med så vilket knappast alltid varit helgfallet, vilodagen kan inte tillåtas helgas när den vanliga vardagen står i farstun och ber om tillträde och jag fortfarande har ett filmmanus som måste gås igenom, dialoger som måste strykas och älsklingar som måste döden dö för att vi ska kunna komma vidare.
Det här är jättebra men det är en film på uppåt tre timmar var den spontana förstakommentaren på mitt hundratjugoåttasidiga manusutkast i slutet av augusti. Texten, förhoppningsvis åtminstone tio sidor kortare efter den här helgen, känns fortfarande långt ifrån färdigslaktad för om det är något jag inte eftersträvar så är det ett epos på två och fyrtio, en perfekt långfilm är i mina ögon hundra minuter lång och inte en sekund mer. Men vem kan klandra mig, jag trodde tjänstledighetens mål var att producera text text text tills bisatserna tog slut och jag hotade drunkna i verb och adjektiv.
Men romanen då? Äsch, den sparar vi till i morgon.