Daniel Åberg

Jag ska intervjua den kinesiske tonsättaren Tan Dun, som är huvudgäst på Tonsättarfestivalen i Stockholm den här veckan, sent på eftermiddagen i dag. Hur mycket kan jag om honom? Inte så himla mycket mer än noll faktiskt. Och flera personers kommentarer i helgen, när jag lite vagt nämnt att jag ska intervjua en mystisk tonsättare på besök i staden – Ah! Ska du träffa Tan Dun?! – gör mig inte direkt lugnare. Vad är det jag har missat? Hur okultiverad är jag egentligen?

Oh well, jag har ju nästan hela dagen på mig att läsa in mig på karln.

Men först kaffe.

——

Vadfalls, hur sjutton kunde jag missa att Grill brann upp i natt? Det ligger ju bara ett stenkast bort, jag borde ha hört sirenerna. Därmed avslöjar jag också att jag tog tunnelbanan till jobbet i dag och inte promenerade, för då skulle jag ju inte ha behövt läsa det på nätet utan sett förödelsen live.

Och jag som senast i går när jag gick förbi där funderade på om man inte skulle ta och gå på deras eftermiddagsbrunchextravaganza någon gång. Det lär dröja nu.

Jaha, nolltoleransen går mot nya höjder inom SL. Högre spärrar, spärrar man måste ha bergsbestigarutrustning med sig för att klättra över, nu jävlar ska inte en enda snyltare kunna ta sig igenom utan att göra rätt för sig.

Nu hör jag visserligen till den skara som oftast har ett månadskort och i övriga fall använder en remsa som jag nog ser till att få stämplad vid nio resor av tio, men snälla SL, kom igen nu, måste ni delta så oroväckande aktivt i den här hetsen för att skapa ett allt hårdare samhällsklimat där allt som går att kontrollera också ska kontrolleras, stävjas, stoppas?

Och alla dessa vakter som står som en köttmur strax innanför spärrarna på Centralen, Slussen och andra knytpunkter, tycker ni verkligen att de med sina misstänksamma blickar när de spanar efter potentiella lagbrytare bidrar till trivsel, säkerhet och god stämning i tunnelbanan? Själv slås jag ibland av tanken måtte mitt kort inte krångla nu när jag drar det genom spärren, måtte de inte tro att jag försöker fuska för vem vet vad som då händer, går de till attack, hugger de till, kväser de brottslighetens onda anlete i sin linda?

Nej, något olustigt har smugit sig in och lagt sig som en fuktig filt över den suveräna kollektivtrafik som Stockholm ändå har.

——

Förtydligande: Vad jag tycker är sorgligt med den här typen av ”förbättringar” av spärrsystemen, är att det blivit en allenarådande sanning att bästa sättet att få ner gratisåkandet är att skapa en miljö som är mer eller mindre omöjlig att göra inbrott i – eller hur man ska uttrycka det – med hjälp av käftliknande spärrar och en vägg av vakter. Visst, det stoppar säkert en och annan gratisåkare, men det skickar också en signal om att det är ett nytt samhälle vi lever i, ett lite hårdare sådant där man inte ska tro att man får tillträde utan tillstånd.

När jag flyttade till Stockholm 1999 var tunnelbanans spärrar endera av vändkorsmodell eller helt öppna och vad jag minns fanns det inga vakter som synade resenärerna vid nedstigningen till underjorden. Vändkors ansågs uppenbarligen utgöra fullgoda skiljelinjer under väldigt lång tid i Stockholm. Men sedan cirka fem år anses de otillräckliga för att hålla vissa människor utanför, och det storsatsas på tuffare utrustning. Beror det på att tjuvåkandet ökat? Jag tror inte det, utan ser det mer som ett konkret utslag av den nymornade samhällsmentaliteten att kan du inte betala för dig så kan du sticka och brinna, här hör du åtminstone inte hemma.

Så här i Halloween- och Allhelgonatid ser jag att bokhororna kört en skräckspecial i flera delar och att The girl least likely to i går droppade namnet Shirley Jackson i sin text. Och eftersom även jag hittade denna pärla till författare via Stephen King en gång i tiden, och även har nämnt henne här i bloggen vid ett par tillfällen, så gör jag nu mitt lilla egna skräckspecial och publicerar helt fräckt en recension av hennes klassiska spökroman ”Hemsökelsen” som jag egentligen skrev för sajten Dagens bok sommaren 2003.

När Stephen King i ”Dödsdansen” försökte skriva en personlig historik över skräckens roll i litteratur och film, tog han sig vatten över huvudet och förirrade sig ibland ner i en lös soppdy med dåliga ingredienser. En sak fastslog han dock med skärpa: Enligt honom var Shirley Jacksons ”Hemsökelsen” och Henry James ”Skruvens vridning” de enda två riktigt lyckade romanerna om det övernaturliga som skrivits de senaste 100 åren.

Ett sådant uttalande kan man tycka vad man vill om, men en sak är säker: Tio år efter att jag läste Hemsökelsen för första gången, och fem år efter att jag skrivit en c-uppsats om den, skrämmer den fortfarande skiten ur mig när jag nu läser om den. Och det är precis vad amerikanskan Jackson eftersträvade när hon skrev boken 1959.

”Hemsökelsen” är historien om Hill House, ett hus sjukt in i märgen, och dess tillfälliga besökare. Dr Montague är vetenskapsman och vill bevisa existensen av det övernaturliga. Tillsammans med en utvald grupp flyttar han in i det ensliga kråkslottet någonstans på landsbygden i nordöstra USA. Genom empiriska studier ska hans adepter – som valts ut för att de någon gång i sitt liv varit inblandade i paranormala fenomen – hjälpa honom att locka fram det som sägs vandra i Hill Houses gångar.

Eleanor och Theodora är de enda av de utvalda som dyker upp till samlingen. De är varandras motsatser. Eleanor är inåtvänd, ensam och söker efter en plats i tillvaron. Theo är levnadsglad och utåtriktad, och har valt att komma till Hill House mest av en nyck. Tillsammans med dr Montague och Luke, en ung playboy som en gång ska ärva huset och som tvingats delta efter ett krav från husets ägarinna – som även är hans faster – inkvarterar de sig i det igenbommade huset och inväntar mörkrets ankomst.

Det som gör ”Hemsökelsen” så skrämmande, är att läsaren slipper konfronteras med det som effektivast av allt dödar skräckberättelser – beskrivningen av monstret. Det är en gammal sanning som tyvärr blir allt viktigare i tider när filmer flödar över av cgi-effekter tänkta att skrämmas, men som mest får åskådaren att skratta. Det okända är alltid mer otäckt än det kända.

Vid ett tillfälle befinner sig Eleanor och Theo bakom en låst dörr. Något ondskefullt finns i korridoren och försöker frenetiskt ta sig in. Men den låsta dörren är hinder nog för att hålla ondskan ute. Ett sådant väsen kanske inte låter särskilt skrämmande, men det är det. Skräcken kvinnorna känner för det okända utanför dörren går rakt in i läsaren, och appelerar till samma fruktan som även vuxna kan känna inför att kika under sängen innan de går och lägger sig.

Samtidigt är ”Hemsökelsen” berättelsen om ett tragiskt människoöde. Den svaga Eleanor, utvald till experimentet för att det en gång i hennes barndom föll ett tre dagar långt stenregn över familjens hus, vacklar snart på vansinnets brant när hennes inre demoner får sällskap av Hill Houses väsen. När så dr Montagues fru dyker upp i huset och kontaktar husets mörka sida med en planchette, en variant på ouija-brädet, är katastrofen nära förestående.

”Hemsökelsen” är en klassisk spökroman. En av de bästa som någonsin skrivits. Nuff said!

Och som ett lördagsbrev på posten hör jag nu klockspelet dra igång i Gustaf Vasa-kyrkan. Helga allhelgonahelgen där ute nu.

Jag har ont i nacken, mjölken är slut, saltet likaså, lampan i spisfläkten gick just sönder och jag slog tån i en bokhylla så att det tjongade om det och jag skrek skrek skrek.

Och klockan är inte ens åtta.

Jag har ju haft en nära på fascistisk inställning till mitt bloggande. Varenda morgon, utan protest, ska ett inlägg ut, kosta vad det kosta vill. På helgerna har jag kunnat sträcka mig till att förhandla bort morgon mot förmiddag. En del av mina vänner, läs Morgan, tycker stundtals att min inställning är sjuklig, som den där gången när jag vid en förfrågan om brunch svarade nä det går inte jag måste skriva klart ett inlägg.

Hur som helst – det är möjligt att jag inte kommer att hinna skriva längre varje morgon. Jag börjar jobba tidigare om dagarna, det ställer till mina dagliga rutiner och jodå, i dag medförde mitt tangenttryckande att jag minsann kom för sent till morgonmötet. Bad Daniel.

Oftast kommer det säkert ett inlägg före klockan tio, lika fantastiskt som vanligt. Men vissa dagar blir det kanske tomt. Det betyder alltså inte att bloggen är nedlagd.

I somras anklagades jag för att vara linslus (i lite fulare ord) när jag talade om att en genrebild på mig brukade dyka upp här och där i svenska medier, främst på webben. Well, here we go again för i dag var det en ny genrebild på mig i pappers-DN, ursprungligen tagen för ett TT Spektra-jobb men som nu letat sig in i Scanpix bildarkiv. På bilden sitter jag i min soffa och ser … Per Gessle rocka loss i ”Allsång på Skansen” via SVT Play. Jag är mäkta stolt.

För övrigt tycker jag att det här med den svenska drama-tv-floppen, som är huvudfokus på det uppslag där bilden på min nacke är en liten sidoaffär, är en väldigt simpel sak. Visst, differentieringen av tv-marknaden gör säkert sitt, men i grunden är det enkelt – ”Upp till kamp” floppade för att serien var för regional och för att intresset för 68-årens vänstervåg i dag är mycket lägre än vad SVT förstod. Att avsnitten var 90 minuter långa och första programmet därtill svartvitt upplevdes troligen inte heller som särskilt sexigt bland tittarna.

Återstår då ”Labyrint”, 50-miljonerssatsningen vars flopp TV4 måste skylla på ändrade tittarvanor eftersom de annars skulle framstå som inkompetenta. Att det nu blivit en mediesanning att tittarna ratar den förvirrade satsningen trots att kritikerna älskade serien är också en sanning med modifikation, jag tyckte mest den fick ett hövligt rätt bra för att vara svenskt-mottagande om man bortser från Johan Croneman i DN, som sitt vanligen goda omdöme till trots höjde de två första avsnitten till skyarna. Själv tycker jag tyvärr att serien är smått outhärdlig. Lite mystiskt skruvad för att verka … ja mystisk?, karaktärer som är så yxigt karikerade att man tar sig för pannan – solstollegänget som vi ska inbillas driver Sveriges mest anrika och coola klubb tar förstapriset – och därtill har serien ett namn som mer för tankarna till en tid då Martin Timell ledde tv-program som ”På rymmen” än till en tuff dramaserie. Att de trailers som kanalen pumpade ut inte direkt lockade till tittande bidrog troligen också.

Folk vill fortfarande se bra svenskt drama. Om det är bra.