Daniel Åberg

Sällan har jag väl varit så förvirrad och tankspridd under mina morgonbestyr som i dag, att kläderna sitter åt rätt håll och att vänster och höger fot klarade att promenera till tunnelbanan utan att tråckla in sig i varandra måste ses som bedrifter av rang. För no no, ingen promenad i dag, jag var alldeles för sent ute för det – och att jag till och med lyckades sy ihop Duchovny-texten när jag väl anlänt till jobbet en kvart för sent måste ses som årets andra mirakel (att jag faktiskt sov tills klockan ringde i morse var det första).

Nu ska jag skriva en lång drapa om aborter. Hur jag ska lyckas ro ihop det med mitt nuvarande sinnestillstånd vete gudarna men det är väl bara att ge sig ut i det okända och hoppas på det bästa.

——

Jaha, och som grädde på moset verkar min rss-feed ha börjat muppa sig efter att jag mixtrat med Feedburner också. Men håll till tåls, det ska nog bli ordning på både den och mig vad det lider.

Efter att ha sett ”American gangster” i tisdags kväll kände jag att det var dags att ta itu med ”Blade runner”, the final cut, den slutgiltiga varianten, pricken över i:et, om man nu törs säga det om en film som nu finns i sju klippningar varav åtminstone två sagts vara Ridley Scotts egen när de släppts.

Den var så klart en fröjd att se. Inte för att jag såg någon direkt skillnad förutom att linorna de flygande bilarna hängde nu suddats bort digitalt, nej, det var en fröjd för att den tog mig tillbaka till helgerna på gymnasiet, helgerna då jag under flera års tid ofta nobbade fester för att istället varje lördagskväll gå på bio inne på den nybyggda Filmstaden i Gävle, Filmstaden som öppnade en hel värld av film med sina sju salonger jämfört med de knarriga ursäkter till biografer Gävle och Sandviken tidigare stoltserat med – även om jag har ett vagt minne av att Spegeln var en charmig sådan i tidernas begynnelse när åttiotalet gick mot sitt slut och att Sandvikens egen Grand, sedan tjugo år bingohall, var finfin när jag såg ”Top gun” som elvaåring och tyckte att det var det bästa jag någonsin sett.

Filmstaden i Gävle invigdes julhelgen 1991, den sades vara världens modernaste biograf, eller åtminstone Sveriges – det var väl ungefär samma sak när jag var sexton – och premiärfilmen var ”Den ofrivillige golfaren” och vi var självklart där. Kanske var till och med Lasse Åberg det, jag minns inte, han är ju gästrikeson även om de från Hofors alltid setts som kusinerna från gränslandet mot Dalarna.

Varje lördag tog jag och mina vänner, ibland var vi tre-fyra men ofta bara två, bussen som gick klockan kvart i åtta in mot Gävle. De dryga tre milen från Kungsgården tog fyrtiofem minuter, ibland femtio, bussen skulle ju in och krångla i Sandviken också och jag minns motorvägen över Forsbacka och Valbo som oändlig i höstarnas becksvarta skogsmörker. Väl framme i Gävle fanns två alternativ – endera satt vi på McDonalds och åt i två timmar före eller efter filmen, den enda bussen som gick hela vägen hem på lördagskvällar avgick kvart över två på natten, fyllebussen, den som stank av sprit och spyor och först någon gång långt efter klockan tre släppte av oss utanför kyrkan där hemma, beroende på hur många gånger smockan hängt i luften längs vägen och hur fort chauffören vågat köra när ståplatserna fyllts till det dubbla av brölande drägg.

Oftast valde vi att sitta på McDonalds först och gick på nattbion. Mig veterligt var det många år sedan nattbion försvann från Gävle, men i början av nittiotalet var det legio på såväl fredags- som lördagskvällar som jag minns det. Det kändes bättre att ha filmen att se fram emot, att sitta på McDonalds och tålmodigt tugga våra strips och äta chokladmunkar med vetskapen om att huvudnumret fortfarande fanns framför oss. Ibland kunde det vara ett vågspel, började nattbion först vid midnatt och var två timmar lång plus en massa reklam och trailers satt vi på nålar den sista kvarten, ideligen blängandes på klockan i försök att mana den att gå saktare så att livlinan västerut inte skulle åka ifrån oss. Ibland, som i fallet med ”JFK”, var inte ens nattbio att tänka på, åtminstone inte förrän senare när vi började bli så gamla att vi möjligen kunde låna någon av våra föräldrars bilar och köra dit.

Det är det jag minns när ”Blade runner” passerar revy framför mig i min soffa. När jag ser origamin, enhörningen, minns myten om att alla företag som svischar förbi som loggor senare gick i konkurs, bildscannern som verkar kunna se runt hörn, 2019 års Los Angeles som mest liknar Shanghai på 50-talet ljussatt i neon, den genomskinliga regnrocken som färgas blodröd när replikanten faller genom skyltfönstrena, hur vi avgudade Vangelis musik när eldarna stiger över stadens skyline, hur spriten i glaset färgas blodröd när en sönderslagen Harrison Ford dricker av den, Sean Youngs makalösa axelvaddar, time to die, den vita duvan som flyger mot himlen och it’s too bad she won’t live – allt det som var ren porr för en drömmande sjuttonåring när vi såg director’s cut-versionen på Filmstaden i slutet av 1992 och som fortfarande ekar i mig när jag nu sitter där och låter det skölja över mig och jag undrar var alla Philip K Dick-böckerna finns för i bokhyllorna står de bevisligen inte och hur det kan komma sig att halva livet hunnit passerat sedan de där åren innan allt egentligen började.

Ja herre min je. Jag är seg som kola i dag, som vore jag tvingad att gå på trettiotre varv när jag är gjord för fyrtiofem. Och för er ungdomar där ute så är det alltså en LP- kontra singelliknelse, vinyl med andra ord.

Men det finns ingen tid för rast och ro bara för att det nya året ringdes in så att kroppens ork åkte ut, jag har texter som måste skrivas, plåtningar som ska bokas och intervjuer som måste färdigställas. Men jag tror hur som helst att jag bestämt mig för att 2008 ska bli ett lite sundare år än det förra. Samt att jag i år ska skriva klart bokjäveln.

Det kan väl räcka som nyårsförhoppningar.

Fräsch som en nyponros, med fast blick, god andedräkt och utvilad med härligt rosiga kinder möter jag i dag det nya året med ett hjärtligt välkommen!

Eller något sånt.

Årets film: ”Darling”. Inget annat under året gav mig i närheten av samma känsla när jag lämnade biosalongen.

Årets läsning: ”Mig äger ingen”. Jag var helt tagen efteråt och jag är rätt svårtagen.

Årets skiva: Säkert. Ett helt strålande album som jag inte förstår hur Annika Norlin ska kunna toppa men det går säkert alldeles utmärkt det också.

Årets riff: Det som drar igång tjugo sekunder in i videon till ”Cheek to cheek”. Jag föll inte som en fura för Sahara Hotnights nya album ”What if leaving is a loving thing”, men förstasingeln blev nästan årets låt i min ipod. Nästan.

Årets låt: ”1 2 3 4” med Feist. Kraftigt sönderspelad på såväl P3 som i min ipod, men ändå, åh vilken fantastisk låt.

Årets längsta blogginlägg: You’re in a bad way. Utan tvekan.

Årets drink: Fransk fågel. Det grämer mig något oerhört att jag tydligen drog från festen i lördags innan armagnacen, kaffet och citronerna åkte fram.

Årets köttskandal: Morgan ställer till det när vi grillar.

Årets konstigaste intervju: Eller ja, intervju och intervju egentligen, men telefonpresskonferensen med David Duchovny, där sjutton journalister, under ledning av en moderator, fick ställa en fråga var till en måttligt engagerad Duchovny, tar nog priset. DN:s tolkning av eventet kan läsas här (frågan jag ställde var den om sexboomen i amerikansk tv hösten 2007 i och med ”Californication” och ”Tell me you love me”), min artikel ska ut först senare i veckan.

Årets tv: ”Friday night lights”, ”Battlestar Galactica”, ”Dexter” och sist men inte minst ”30 Rock”. Alec Baldwin är fullständigt lysande som NBC-chef.

Årets vart ska jag nu få min ”OC”-fix: ”Gossip girl”.

Årets comeback: Ben Affleck. Hollywoods mest utskrattade träbock var först finfin framför kameran i ”Hollywoodland” och därefter kalasbra bakom den när han regidebuterade med filmatiseringen av Dennis Lehanes ”Gone baby gone”, som jag för övrigt tycker är en fantastisk romantitel.

Årets död: Ingmar Bergman. Själv tog jag emot beskedet under en förmiddagspromenad i Hagaparken, precis efter att jag nästan trillat ner i ruinerna av skrytslottet som Gustav III aldrig hann bygga klart eftersom han gick och dog.

Årets oj då, där gick den artikeln upp i rök: När Carl-Henning Wijkmark fick Augustpriset för ”Stundande natten” och det sa poff när min och alla andra journalisters förskrivna Åsa Linderborg-artiklar förintades.

Årets långbänk (1): Mitt romanskrivande. Men 2008, ja då jäklar ska den andra romanen bli klar!

Årets långbänk (2): Min ambition att göra en mp3-boksversion av ”Dannyboy & kärleken” har inte kommit ett dugg närmare verklighet än den var i december 2006. Men den som lever får se. Eller höra då kanske.

Årets bild: Mamma visar hur riffen ska sitta i ”Guitar hero”.

Årets telefonsamtal: Kvinnan som ringde och undrade hur jag kunde veta att apokalypsen var i antågande.

Årets uppmaning till bokbranschen: Efter att ha fått träningsvärk av ”Chockdoktrinen” vidhåller jag min idé från i juni: Börja ge ut kioskvältare i pocket direkt, och ta mer betalt för dem. Jag tror det skulle löna sig.

Årets sista förhoppning: Att det blir en rolig nyårsfest. Det är tydligen hippietema. Vojne vojne, det känns ju inte direkt så mycket … Daniel.

Jag har ont i huvudet i dag. Josefine hade fest i går, och när jag vid ettsnåret med stursk, fast och övertygad röst sa nä nu är det dags för mig att åka hem till stan (hon bor ju på Stora Essingen gubevars) tog hon fram en Jim Beam-flaska och då var det ju liksom kört. Så nu ligger jag här med en helt helvelutisk huvudvärk och tycker att världen är elak, dum, förjävlig. Vilket den ju visserligen också är enligt tidningarna som ligger spridda för vinden bredvid mig i sängen och vars rubriker jag endast fragmentariskt lyckas ta in – hivepidemi, folkflykt, mord och svårt att köpa tobak – ja jag säger då det.

Dessutom har jag ont i magen. Stackars stackars mig.

Om man nu i en reklamkampanj försöker anspela på att man är en nörd, borde man då inte

1) se till att man stavar apans namn rätt?

och

2) kanske till och med ange någorlunda rätt år?

——

Detta var del två i min serie där jag av obestämd anledning gör mig smålustig på PC Citys bekostnad. Del ett finns här. Del tre kommer vid behov.

Har ni köpt biljett? frågar vakten och vi kollar med klentrogen blick och säger är du helt dum i huvudet? utan att öppna munnarna. Det ser halvtomt ut innanför fönstren. Nej, vi har inga biljetter och vakten upprepar sitt bara förköp i kväll och jag frågar ska vi gå och äta? och Jennie och Camilla nickar. Kanske hade vi kunnat muta oss in. Ordinarie biljettpris – halvtom lokal klockan 01.20, en dryg halvtimme kvar till stängningsdags – 150 kronor. Hade vi agerat trivsamt och därtill lagt på en hundring extra hade vi säkert kommit in. Men det finns gränser för min juldagsdesperation. Det här livet. Det här jävla livet med de här jävla människorna som vi … ja som vi väl på något sätt är en del av.

Jag, Jennie, Johan och Jennies syster Camilla inledde på Lillpuben – fyra omgångar av Pilsner Urquell plus shots för sextio kronor tror jag blev resultatet. De senaste åren har Lillpuben agerat den alternativa hemvändarplatsen, stället dit the outcasts, de som inte vill gå till eller längre känner att de hör hemma på Hotel Princess, alltså det jag ibland kallar Prinsan och som på senare år, behjälpt av katastrofal varumärkesvandalism, under perioder hetat Moose Bar, O’Learys, Marquee, Livingroom, Medelhavsrestaurangen och fan och alla hans ingifta mostrar.

Faktum är dock att jag och Johan tjuvstartade på Mulligan’s, det irländska haket i korsningen Fredriksgatan/Hyttgatan, ett coverband levde rövare och vi blev blev bjudna på öl av vår gamle kompis Erik som på ålderns höst gått och blivit svensk mästare i rugby. Mindre känt faktum: även jag spelade som sjutton-artonåring rugby på positionen inside flanker. En man i röd skjorta, svart slips och svart tröja gjorde dock mitt liv surt eftersom han klätt sig exakt som jag – ni skulle kunna vara tvillingar skrockade Johan och mannen var visserligen ett under av ickeelegans men ändå – där stod vi som Knoll och Tott och jag svär på att han följde mig när vi gick genom lokalen.

När jag var ung gick vi alltid på Hotel Princess. Prinsan var Sandvikens nöjesnav – ett stadshotell till allt utom namnet med nattklubb i källaren, mogendans och livescen på markplanet och trubadur i den inglasade trädgården. Ung som gammal gick dit – indiepoppare som vi, innebandykillar, medelålderskrisare och blackjackspelare – alla fick plats. Det var dräggigt och svennigt rätt ofta och ja, jag minns de där kvällarna inbäddade i dåtidens rosa ludd och nej, kapitlet som utspelar sig på Prinsan i ”Dannyboy” tyder väl knappast på att det var himmelriket på jorden – men ändå, det fanns något genuint där, något jag inte tror enbart beror på att jag ser det genom en bakfull backspegel.

Men varje år säger nu mina systrar men åååh som vore jag en halvdöd stofil katten dragit in på hallmattan när jag kallar stället Prinsan. Moose Bar, O’Learys, Medelhavsrestaurangen, Marquee och Livingroom som sagt.

Dessutom, råkar jag ha fått höra inför årets jul, kan man lika gärna dö som att bli sedd på Prinsan år 2007. Är man nere med gatan går man på Underbar, baren i källaren på gamla EOS-hotellet ute vid Gävlevägen där vi faktiskt till sist hamnade redan förra året. Men åååh, säger mina systrar i kör, det heter Kharma nu! och där står jag med stofilstruten på skallen i hörnet bakom julgranen och undrar och undrar och undrar: Varför tror krogägare att ett ställe ska bli fräschare, tuffare och mindre konkursmässigt bara för att man byter namn och köper ny inredning som gör att det ser exakt ut som förut, fast lite annorlunda?

Så stod vi där, klockan 01.20. Lillpuben var stängd, Prinsan eller vad det nu hette hade varit villiga att släppa in oss för hundrasextio kronor men Johan sa det där stället känns jinxat, allt skit man gjort där sitter ju i väggarna när vi stod och tvekade och nä fan jag drar till Kungsgår’n och gick mot nattbussen och jag och Jennie och Camilla gick vidare och vi stod där, utanför Kharma – med efternamnet Lounge – som har vimmelbilder senast uppdaterade 24 augusti, och tänkte att okej då, vi går väl in. Har ni köpt biljett, frågade vakten och nej, vi har ingen biljett men … men det är ju för fan bara halvfullt där inne och han ler snett och säger det är fullt och stänger dörren framför våra näsor.

Ännu en julafton lagd till handlingarna. Ännu en mage som spänner och bråkar, larmar och för väsen. Framåt kvällen ville mina systrar spela spel, men eftersom jag i min enfald hoppades att det skulle kunna bli åtminstone lite vila, rast och ro i den fem- eller sexstegsstafett julhelgen alltid utvecklas till – i år Stockholm, Gävle, Sandviken, Kungsgården, Gävle, Sandviken, Gävle och därefter hemfärd mot Stockholm – stängde jag in näsan i Kjell Erikssons ”Den hand som skälver” istället och blev genast kallad tråkmåns. Livet är hårt i bruksorten.

Tomten på bilden har så länge jag minns det aldrig kunnat stå för egen maskin. Pappas förklaring, som jag hört varje jul i åtminstone tjugo år, är att han druckit för mycket och blivit så rund under fötterna att han ständigt faller över ända, slår magen i golvet, drattar omkull och gör sig till. Nu har dock pappa kommit på den briljanta idén att fästa luvan i granen. Tomtefar lär därmed hålla sig på benen ända fram till trettonhelgen hur mycket julmust jag än trugar i honom.