Författare och skribent
Vänsterhanden mår bra igen efter gitarrspelandet. Jag är inte bakfull. Det är bara så där lagom varmt och lite halvmolnigt, inte sånt där jobbigt oj nu skiner solen så hårt att jag måste vara utomhus-väder. Gefle börjar spela sin match först klockan sex. Jag behöver visst inte jobba.
Jag har alltså ingen ursäkt för att inte ägna åtminstone en del av dagen åt författande.
Nänä. Okej då.
I dagens DN finns en recension (ej på nätet) av tv- och filmbloggen Weird Sciences gästspel på Expressens kultursidor i går. Det är en av de underligaste texter jag läst på länge.
Kajsa Ekis Ekman dömer ut WS-uppslaget för att texterna handlar om personer hon aldrig har hört talas om, det är fullt av nördig namndroppning och associationer till ”geniförklarade” tv-skapare som ingen som inte tillbringar all tid framför tv:n och datorn känner till.
Som om inte DN:s kultursidor dagligen vore fulla av namndroppning och associationer till författare som ingen som inte tillbringar all tid med näsan i en bok känner till.
Men det är ju skillnad.
——
Uppdatering lördag kväll: WS-Kjell har själv kommenterat recensionen i ett inlägg.
Semester. Skrivtid. Dags för disciplin, skarp hjärna och ett sinne fyllt av ord ord ord. Jag har ju en bokjäkel att skriva klar gubevars.
Men så spelade vi ”Guitar hero” hela kvällen i går. Roligt då, även om Josefine spöade mig, men nu är vänsterhandens fingertoppar obrukbara. Det smärtar när jag knattrar på tangentbordet. Varje tecken är en plåga, en handling fylld av jämmer och ve. Det är … aj aj.
Då går det ju inte att skriva roman.
Vad synd.
Klockan 16.44 lämnade jag jobbet, sa hej då, good bye, auf wiedersehen, adieu.
Klockan 17.01 ringde telefonen. Jobbet.
Vikarie-Carl kommer fram och säger att jag ska läsa den text han just skickat till utläggningskön ordentligt. Självklart, jag tar mig an den med mitt granskande öga och kommer att ge hård och ärlig kritik, ingen pardon här inte svarar jag. Det tar två sekunder. Därefter börjar vikarierna Sara och Emma gapskratta.
Det här med att jag äter vikarier som mellanmål verkar visst inte ha kommunicerats externt.
Det är sista dagen i dag. Två veckors av hårt styre här på kultur-/nöjesredaktionen är snart till ända. Jag har härskat med järnhand, hållit undersåtarna i hårt koppel, ingjutit fruktan och käkat sommarvikarier till mellanmål.
Det är ingen vidare diet, nu väntar smalmat på semestern.
——
Det är för övrigt lite konstigt. Hela världen tuggar iphonefradga och här sitter macfanatikern Daniel och funderar på att köpa en Nokiatelefon.
Ja. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva på romanjäveln på sistone. Mycket dålig.
Men jag vill i alla fall meddela att den genomgång av texten jag tagit mig an att göra innan semesterns inträde faktiskt färdigställdes i går kväll. I nuläget består manuset av 208 215 tecken, ungefär 130 romansidor. På den sista raden står att läsa Du tittar fortfarande på mig. Väntar väl. På vadå? och på något sätt känns det passande, som hade jag en tanke bakom orden när de skrevs i början av juni, som visste jag att de skulle fungera uppfordrande på mig själv när semestern väl knackade på dörren, en uppmaning kanske inte lika direkt som ja men fan fortsätt och skriv nu då! men så hade heller inte den meningen passat särskilt väl som avslutning av kapitlet i fråga.
Jag ska fortsätta nu. Så fort morgondagens arbetsdag passerat och helgen inträtt ska jag faktiskt skriva. Jag ska skriva om en promenad genom Stockholmskvällen mellan en man och en kvinna. Ja, jag har sannerligen gjort det förr men ibland går det bara inte att hålla sig.
——
Och just det – 130 sidor på den här boken, 160 på projektet jag slängde i sjön samt ett i mina ögon väldigt välskrivet filmmanus som det förhoppningsvis ska börja hända en del kring efter sommaren – jag tycker inte att det är så himla illa jobbat under de senaste två och ett halvt åren trots allt, med tanke på att jag ändå jobbat heltid större delen av tiden.
Inte nog med att gästriken i Stockholm varit jätteduktig i kväll och dammsugit, planterat om en blomma, dammat, tvättat, bytt sängkläder och dekorerat köket med en ny fin röd matta, Gefle IF-gästrikarna nere i Borås stod ju för en helt fantastisk prestation nu i kväll och spöade skiten ur Elfsborg också. Hurra för oss!
Och på tal om gästrikar – i Gävle far brandmännen omkring enbart iklädda kalsonger dessa dagar.
Kuriosa: Mannen på bilden är den legendariske isracingföraren Posa Serenius.
Espresso House vid Odenplans tunnelbana vid klockan 07.20 i morse:
– Hej, jag tar en sån där frukostmenygrej.
– Då är det mackor med ost och skinka till vänster och vegetariska till höger.
– Är det gurka på dem?
– Eh … nä … jag tror inte det.
– Vad bra.
Så kommer den. Blicken. Den korta stundens häpna tystnad. Därefter kommentaren.
– Men vadå, tycker du inte om gurka?
Ständigt denna jävla grönsak.
Besökte Bistro Bohemé i fredags, ett par dagar efter att den månadslånga renoveringen avslutats efter drygt tre månader. Och jo, tyvärr tvingas jag erkänna att de som startade Facebookgruppen Stoppa ombyggnaden av Bistro Boheme, en grupp jag ställde mig lätt ambivalent till tidigare i år, hade helt rätt. En tidigare rätt unik bar har omvandlats till ett anonymt vitmålat standardställe utan atmosfär där personalen bråkade sinsemellan inför öppen ridå och där vår beställning helt glömdes bort efter att den lagts. På plussidan får dock medges att uteserveringen kändes större och luftigare än tidigare, samt att utomhusbaren är ett välkommet tillskott.
Som menlöst sommarhak för spankulerande Drottninggateturister i cityshorts funkar nya Bistro Bohemé kanske bättre än tidigare, men stampubliken som tog stället till sina hjärtan under lång tid återvänder troligen inte efter premiärbesöket. Med tanke på hur de nya ägarna valt att genomgöra renoveringen känns det faktiskt rätt medvetet.
Och just ja: Den panerade osten finns fortfarande på menyn. Men om man inte sa till så fick man den med tjeckisk potatissallad och inte klyftpotatis, vilket vi bittert fick erfara. Förut var det tvärtom.
Alltså, jag gillar Bruce Springsteen lika mycket som någon annan, det vill säga rätt mycket, men snälla kan inte karln lämna landet någon gång så att kvällisarna kan börja skriva om något annat än vad Springsteen åt till middag i går kväll och hur det gick till när Little Steven besökte ett 7-Eleven? Aftonbladet har just nu 48 Springsteenrelaterade puffar på sin festivalsommarsida, Expressen 46 på sin musiksida.
Det känns som ett par för många.
I dag skriver jag från mobilen på väg med tunnelbanan mot Stadshagen. Min rygg ska få sig en välförtjänt kotknackning.
I dag är också dagen då jag vänjer mig av från nässpray efter min förkylning. Jag går i blå gången med genomtäppt näsa och är sur för att jag glömt snytpapper. En minut till Akallatåget nu. Ett barn har lagt sig och skriker på perrongen, föräldrarna tittar på. Dörrarna stängs, hej då.
——
Uppdatering: Två post-naprapatkonstateranden:
1. Oj vad varm om ryggen man blir av liniment.
2. Det var kanske inte så smart att ta på sig en stickad kofta som ytterplagg när det hällregnar ute.