Post Format

Den blågula smitardagen

Åååh. Den här lediga bonusdagen skulle ju bli den stora skrivardagen, dagen då manuset skulle öppna sina vidder och kreativiteten skulle flöda. Det skulle lossna i dag. Yeah right.

Städade istället lägenheten. Det var visserligen planlagt och inte tänkt att inkräkta på den stora skrivardagen, men så fort det var överstökat försökte jag hitta på alternativa sysselsättningar. Så jag gick och fikade med en vän på Kulturhuset istället. Åkte sedan ut till Sicklas köplada för att leta efter en kostym till ett bröllop nästa helg, det ryktades att exakt den kostym jag sökte fanns där. Hittade så klart ingen. Däremot hade någon trevlig personal satt en lapp under Dannyboy & kärleken på pockethyllan på Akademibokhandeln som efter en kort innehållsbeskrivning avslutades med “Otroligt underhållande!”, vilket fick mitt lätt bakfulla hjärta att slå lite fortare. Min vana trogen kom jag så klart på att jag borde ha tagit ett kort ungefär en kvart senare, när jag redan satt på Saltsjöbanan på väg in mot civilisationen igen.

Väl hemma somnade jag när jag försökte koncentrera mig på att läsa Aftonbladets VM-bilaga. Vaknade yrvaken kvart i sex och bestämde mig för att sparka igång kroppen genom jogging/powerwalk (tyvärr betoning på det senare) runt Klara Sjö/Norr Mälarstrand/Karlberg.

Och det var när jag stapplade fram längs Norr Mälarstrand med West End Girls stundtals rätt förtjusande PSB-coverskiva “Goes petshopping” i lurarna som det slog mig – det är ju för sjutton nationaldag i dag (och passande nog även Satans födelsedag). Som alla infödda svenskar har jag inte haft en tanke på att den bör firas, men under min springtur mötte jag tre par invandrade svenskar som alla på olika sätt hade svenskpyntat sig dagen till ära genom att sätta blågula flaggor i barnvagnen (två par) samt ett par som hade en ytterst sprallig knatte iförd Henke Larssons landslagströja i släptåg, och där kvinnan också bar en liten flagga. Det fick mig, utan att riktigt förstå varför, att skämmas för min egen totalt blaséartade inställning till den här dagen. Jag var mest glad över att slippa gå till jobbet i morse. Men så fick jag håll och började tänka på annat än svenskhet.

Fast när jag nu, nyduschad och faktiskt lite stretchad, tänker efter firade jag ju faktiskt en smula i går. Befann mig vid tiotiden på kvällen på baren Vimmel på Surbrunnsgatan, och beställde en blågul drink. Heja mig.

När mitt lilla sällskap kom in i lokalen sken en kille upp som stod ensam vid bardisken. Han gick med ett lite osäkert leende på läpparna fram till min kompis och sade “Hej, är det du som är Katja?”. När hon tvingades svara nej på den frågan försvann glädjen från hans ansikte och han gick moloket tillbaka till sin plats vid baren, stod där i kanske en kvart och försökte förgäves se upptagen ut. Sedan gick han därifrån med sänkt huvud. Det var hjärtskärande att se. Jag tror jag hatar folk med dålig Spraydate-etikett.

För övrigt heter huvudpersonen i min nästa roman Katja och är tänkt att bo bara ett par kvarter från där Vimmel ligger. Konstig slump.

Oh well, det var i alla fall så den stora skrivardagen förvandlades till den blågula smitardagen.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.