Alltså, jag ber om ursäkt. Jag ber om ursäkt till er som läser ”Dannyboy & kärleken” och drabbas av villfarelsen att Kvarnen vid Medborgarplatsen skulle vara ett ställe man gärna går till. En gång i tiden var det faktiskt så. Jag har spenderat otroligt många kvällar och nätter på Kvarnen, det är stället där jag blev vuxen i Stockholm känns det som, någon gång runt millennieskiftet. Men no more. Absolutely fucking no more säger jag.
I ”Dannyboy & kärleken” är det 2002. Redan då hade nog publiken börjat förändras en del. Men när jag kom in på Kvarnen i natt runt klockan ett någon gång så blev jag ändå chockad. För Kvarnen har blivit ett turisthak. Eller så har jag missat att midjeväskan plötsligt blivit en modeattiralj. Nog har jag märkt att publiken under en ganska lång tid varit av en helt annan typ än tidigare, nog har man kunnat se att Svennebanangänget börjat ta över mer och mer, men det får väl finnas gränser. Var är de människor jag hängde med? Hemma och nannar skrikande bebisar antar jag. Mörker.
Min lägenhet luktar jordgubb i dag. Det låter trevligare än det är, den sötsliskiga odören som stiger upp ur slasken påminner om att jag drack alldeles för mycket champagne i går kväll innan vi drog iväg på vår lilla mini-svensexa för min vän. Den som slutade på Kvarnen alltså. Och om 49 minuter börjar jag jobba. Usch. Dessutom har jag hicka. Dubbelusch.