Kategori: Livet och sånt

Två saker så här på torsdagsmorgonen:

1. Branschtidningarna skrev en del i går om att Tidningsutgivarnas vd Anna Serner blev upplurad på läktaren av The Guardians aprilskämt om att tidningen efter 188 år lägger ner sin pappers- plus webbupplaga och enbart satsar på Twitter. Ingen av tidningarna ställer dock den i mina ögon rätt uppenbara följdfrågan – är det verkligen okej att den främsta företrädaren för samarbetsorganisationen för Sveriges dagstidningar sväljer en sådan här blåsning med hull och hår? Och dessutom finner tid att skriva ett analyserande blogginlägg om vilka effekter det får, och spekulerar i om draget är klokt eller ett misstag? Hon har visserligen erkänt att hon inte läste texten innan hon skrev (i den exemplifierades bland annat hur en twittring om Kennedymordet skulle ha sett ut – JFK assassin8d @ Dallas, def. heard second gunshot from grassy knoll WTF?) men gör det på sätt och vis inte bara saken värre? TU:s trovärdighet fick sig en rejäl apriltörn i går, skulle jag vilja hävda.

2. Det är fullt möjligt att jag upptäckt en Pet Shop Boys-relaterad nördgrej först av alla i hela världen. Ni får gå in på min Facebooksida för att se i detalj, men jag kan ge er nyckelorden: More than a dream, I want a lover, Driving through the night, 2.55.

Att internettrafiken skulle minska samma dag som ipredlagen började gälla behövde man väl inte vara kärnfysiker för att förutse, det mest intressanta är väl om trenden håller i sig.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över den där statistiken som IDG tagit del av. För den stämmer mystiskt väl överens med min egen graf för i dag. En normal vardag mitt i veckan når den här bloggen 100 unika besökare någon gång runt lunch, i dag nåddes den först klockan 17.58. Mig veterligt laddas det ner väldigt lite prylar härifrån, även om det visserligen finns några pressbilder för nedtankning här (ettan har jag tagit själv, använd den för all del hur ni vill).

Alltså finns det kanske något annat som också spelar in. Strålande vårväder utanför fönstret månne?

Det kom en recensionsbok i ett brev, ”Möt mig i Patong!” av Annika Frostell. Varför jag fick just den i mitt postfack vet jag inte, jag får böcker tillsända mig högst sporadiskt och just den här kommer jag troligen aldrig att läsa. Men det var ändå rätt välfunnet.

I maj 2003 var jag på besök hos Peter i Phnom Penh för andra gången. Han skulle åka iväg några dagar på en konferens, jag skulle stanna kvar hemma någon dag längre och därefter följa efter norrut längs kringliga skumpvägar med den buss som gick från torget bredvid en av stadens marknader varje dag.

Jag minns hur han stod i lägenhetsdörren och svingade sin axelremsväska över huvudet och vinkade mig hej då. Vi ses i Battambang! sade han glatt, och vi enades innan han for att det vore en ypperlig inledningsmening för en roman, essensen av in medias res, pang bom tjong, rätt in direkt, action!

När det var dags för min avfärd tog jag mig till torget. ”Bussen” till Battambang visade sig vara en åttasätes Toyota, jag delade mittenraden med en familj om fem personer under den sju timmar långa färden genom djungel och över slätt. Mamman bjöd konstant på torkat kött ur en påse och accepterade inte det kambodjanska ordet för nej tack, som jag hunnit glömma vid det här laget.

Sex år av vegetarianism avslutades den där dagen.

Jag har hoppats. Närt en fåfäng, idiotisk dröm. Inbillat mig att det kanske kan bli bra. Hållit fast i det där halmstrået som gällde det livet.

Men nu kan jag inte blunda för verkligheten längre. SOS-tjuten i morseform har pågått för länge. I dag lämnas min MacBook in på lagning på Inlife på Sveavägen.

Sommaren 2006 skrev jag följande här i bloggen:

Varje ny Pet Shop Boys-skiva sedan 1996 års ”Bilingual” har räknats som en comeback i medierna. Jag har aldrig förstått varför.

Det är som en naturlag. Det spelar ingen roll att de sedan albumdebuten 1986 i medel har släppt ett nytt studioalbum med 2,3 års mellanrum (nya ”Yes” är det tionde i ordningen). De gör alltid comeback.

Jag har lusläst medierna de senaste dagarna med anledning av releasen av nya skivan. I går kom belöningen. Jan Gradvall skriver en krönika i DI Weekend, och meddelar att Pet Shop Boys gör denna vecka comeback med ett nytt album.

Där satt den.

Tänkte bara meddela att det enhälligt beslutats att kapitlen i min roman inte kommer att placeras i tidskronologisk ordning. Trots detta kommer de att ha tidskronologiska kapitelnummer. Detta får bland annat den praktiska följden att 57 kommer strax före 3.

Rent hypotetiskt alltså.

Allsvenskan drar ju igång nästa vecka, och tidningarna excellerar i förhandsartiklar. I Expressens genomgång hade turen i dag kommit till Gefle IF, genom ett porträtt på anfallaren/mittfältaren Amadou Jawo. Och i intervjuns sista svar, efter att Jawo berättat att han gillar det mesta med Gefle förutom att publiken är så tystlåten, finns så mycket av Gästrikland att jag knappt vet vart jag ska ta vägen:

Vad kan man göra?
– Vet inte, det är som det är. Den enda gången förra året som det blev lite stämning var när vi slog Halmstad med 4-0. Fast först när vi gjorde 4-0. Då kom det några applåder.

Tog tunnelbanan söderut i går kväll, såg ”Milk” på Victoria och promenerade sedan upp i Sofo och skämdes en smula över att vi hade så dålig koll på nutida gayhistoria, faktum är att jag aldrig hade hört talas om Harvey Milk innan filmen dök upp, och med tanke på vilka konsekvenser hans insats verkar ha fått så … ja, skäms på dig Daniel.

Vi satte oss på Momma efteråt – lagom lugnt också en lördagskväll – och när Johanna gick till baren för att handla röda drinkar försjönk jag i tankar om staden. När det kommer till Stockholmspersonlighet har jag alltid i grund och botten personifierat mig själv som en Södermänniska. Södermalm är utan tvekan den stadsdel i Stockholm jag varit full i flest gånger. Jag har haft en flickvän som bodde vid Nytorget. När Innerstadspress intervjuade mig för ”Dannyboy & kärleken” meddelade journalisten efter vår pratstund att intervjun inte skulle publiceras i Vi i Vasastan, Östermalmsnytt eller Vårt Kungsholmen utan bara i Södermalmsnytt, boken känns mest som en Söderroman sade han.

När drinkarna var urdruckna gick vi ner till Tjärhovsplan och väntade på tvåan. Några fulla tjejer i artonårsåldern fnittrade hela vägen in mot city och flirtade med en kille som var lite för gammal för att det skulle kännas bekvämt innan de steg av samtidigt vid Norrmalmstorg. Vi fortsatte norrut till Odengatan.

Jag är en Södermänniska. Och jag har trots det inte bott en endaste dag av mina snart tio år i Stockholm på Södermalm.

Johanna: I dag ska du nog raka dig. Du börjar se ut som en tangokavaljer.

1. Fick ett meddelande från min vän Gosia i New York. När jag var där för ett år sedan – jösses vad tiden går – och rekapitulerade för henne vad ”Dannyboy” handlade om tyckte hon det lät som att man blev andfådd när man läste den. Tja, jo, kanske, var mitt svar. Nu hade hon hur som helst snubblat över ett Penguinprojekt vid namn We Tell Stories som belönats vid SXSW-festivalen i Austin – var känslan i min bok månne ungefär densamma som berättelsen ”The 21 steps” däri framkallade hos henne?

Well, säker på det kan jag ju inte vara, men jag är hur som helst väldigt impad av ”The 21 steps”, eller snarare av hur den är byggd i och med att man följer berättelsens korta, väldigt intensiva prosastycken på ett elegant sätt via Google Maps samtidigt som handlingen fortskrider. Och den sätter dessutom griller i mitt huvud, jag har vid flera tillfällen fantiserat om att göra en sorts interaktiv kartlösning för Dannyboyvandringen genom Stockholm (jag gör ju som ni vet allt för att slippa skriva/redigera/vegetera klart bok nummer två) och det kväste inte direkt mina tankar, om vi säger så.

Tack Gosia, det var en ypperlig länk.

——

2. Fick en plastficka innehållande Tidningen Rekord (nr 43, 1959) nedstoppad i brevinkastet från min vän Magnus som tack för en tjänst. På plastfickan satt en postitlapp med ett meddelande som avslutades med orden OBS! Vänd. Jag lydde.

Faktatexten vid klubbemblemet lyder: Sandvikens Idrotssförening bildades den 6 juli 1918 och anses vara Norrlands för närvarande bästa fotbollslag. 19 säsonger i allsvenskan.

Tack Magnus, den kommer definitivt att ramas in.

D: Jag måste ta och fixa det där blogginlägget nu.
J: Men gud vad du bloggar.
D: Ja men jag måste ju få utt ett morgoninlägg, mina fans förväntar sig det.
J: Dina fans?