Kategori: Livet och sånt

Jag är hängig och har huvudvärk vilket jag verkligen inte har tid med men det verkar min kropp inte bry sig ett endaste dugg om.

Kanske kan min favoritlåt från Pet Shop Boys ”Bilingual” från 1996 pigga upp?

Jag vet inte om det är det stundande faderskapet eller om jag bara börjar bli allmänt blödig, men i lördags var jag nära tårarna i biosalongen när John Cusack fick sitt hjärta krossat i ”2012” då sonen valde plastpappan före honom, och i går eftermiddag satt jag på fullaste allvar på jobbet och youtubade filmklipp med kattungar, och utbrast flera gånger ett ljudligt naaaaah när kissarna tokade sig. Jag twittrade till och med om en av filmerna.

Det är en utveckling jag inte är helt tillfreds med.

I dag är det den första december. Ja, jag tycker fortfarande att den sedan ett antal timmar implementerade FRA-lagen är ett jävla skit.

En sådan där helg igen. Med fixarlistan ungefär en mil lång. Och att blogga finns inte med.

I dag har vi däremot julpyntat å det grövsta. Eller nja, vi har i alla fall smällt upp den minijulgran jag köpte på Stadsmissionen i fjol, den är cirka en halvmeter hög och väldigt näpen där den står i vardagsrumsfönstret. Ljusslingorna har också åkt upp, tyvärr blev det till att gå och köpa nya eftersom mina försvunnit i det svarta hål som kallas källarförråd efter flytten. Men att shoppa hör ju julen till. En adventsstjärna i tidningspapper har också införskaffats och väntar på att

Kom! skriker Johanna från köket. Vänta, jag håller på och bloggar, svarar jag. Då klättrar jag väl upp i fönstret själv då, säger hon.

Gotta go.

När googlingarna på frasen varför har vi julgran börjar rassla in på min sajt, ja då vet man att det börjar lacka mot jul. För tre år sedan var jag förvånad, för två år sedan var jag lite less, i fjol blott konstaterande men när vi skriver 2009 i kalendern är jag snäll och hjälpsam:

Seden med julgran dök upp i Tyskland under 1400-talet. När julgranen först dök upp i Sverige var den bara en i mängden av dekorationer gjorda av levande kvistar, men med tiden kom den tyska nymodigheten att dominera. Den första rapporterade svenska julgranen är från 1741, men det dröjde innan seden spred sig utanför godsen och herrgårdarna. Först kring 1900 hade den trängt bort de äldre mer bondska trädprydnaderna även ute i stugorna. Äldre tiders julgranar var oftast små och kunde vara placerade i en kruka eller på ett bord. De första svenska granarna var i allmänhet dekorerade med levande ljus och godsaker som frukt och konfekt. Man hängde vanligtvis äpplen i granen för att tynga ner de grenar som ljusen satt på så att de skulle sitta rakare. Det blev dock allt vanligare att familjerna började tillverka sina egna prydnader i papper och halm. Från åren kring 1880 fanns det färdiga julgransprydnader att köpa i de större svenska städerna. De finaste var importerade från Tyskland.

Seden att klä hemmet med levande träd och kvistar är dock mycket gammal och tjänade till att skydda hemmet mot alla sorters onda makter och väsen. Fortfarande tar många in påskris till påsken och dekorerar med löv vid sommarbröllop och andra festliga tilldragelser. Det förekom långt tillbaka att man reste så kallade julstänger utanför bondgårdarna eller placerade en gran på vardera sidan om ytterdörren.

Saxat från Wikipedia

Uppdatering: Och som ett julkort på posten anordnade så Sydsvenskan en chatt i dag där man fick ställa frågor om jultraditioner.

Utifrån ett diskussionsämne i Bloggvärldsbloggen skriver Nattens bibliotek om manliga bloggare som skriver om känslor och en av bloggarna hon tar upp som exempel på manliga bloggare som ibland är privata är den här och jag kan inte låta bli att känna skammens rodnad blossa på mina kinder.

För det var ju så länge sedan. Eller nej rättelse – det är nog snarare egentligen så här:

I min nya och strax (nåja) färdigkorrade roman kommenterar den kvinnliga huvudpersonen – och ja hon har faktiskt ett riktigt namn den här gången – angående den manliga huvudpersonens blogg – och ja han har faktiskt ett riktigt namn den här gången – att den ofta är personlig men nästan aldrig privat, du skriver inte mycket om vad du gör i ditt privatliv och vilka du omger dig med men delar gärna med dig av åsikter och bryderier om ditt skrivande och det summerar nog inte min fiktion utan även verkligheten.

Och ja det där är snott av en kommentar som Peter gjorde här i bloggen redan i december 2006 men jag tror att han förlåter mig för det. Fiktionen och verkligheten som sagt.

Men skammens rodnad som blossar var det.

För den här bloggen var annorlunda förut. Den har under de tre komma fem år den funnits genomgått olika faser och själv skulle jag säga att den var tråkig i sin barndom, rätt så jävla bra i sin ungdom och därefter mer stel när den blivit äldre vilket inte per automatik behöver betyda att den blivit sämre men det är utan tvekan ett faktum att det personliga tagit sig mindre tydliga former.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men bloggen var mer jag tidigare. Och kanske skulle den åter kunna bli jag men när jag nu försöker skriva på det där sättet som var jag märker jag att det inte längre är jag som skriver, det är någon annan, en person som framkrystas och kanske klarar av att formulera sig på någorlunda samma sätt men det blir inte samma sak för jag var någon som ständigt levde livet i imperfekt men nu finner jag mig stå i ett presens jag känner mig väldigt rofylld i även om jag så klart blir nostalgisk ibland för det tror jag aldrig att jag kan sluta vara, åtminstone hoppas jag att känslan aldrig lämnar mig helt för om det sker tror jag att jag tvingas sätta punkt för mitt skrivande på alla plan – det där stundtals hisnande suget bakåt är vad som driver mig framåt.

En del av det här med min lätt autistiska strävan att låta det som är privat vara just privat trots att jag dagligen offentliggör mig själv är troligen en effekt av att jag på vissa sätt är en reserverad person. Det är i sin tur troligen en effekt av att jag på vissa sätt är en blyg person, vilket i sin tur får effekten att jag hos vissa framstår som en dryg person, om ni förlåter mitt nödrim.

Nu kom jag kanske från ämnet igen.

Hur som helst – det slog mig i går när jag tänkte på det här att det finns något av yttersta vikt som inte är ett dugg hemligt som jag av den här ibland överdrivna privatsträvan inte har berättat om här. De av er som följer mig på Twitter har kanske sett det skymta, och ni som följer någon av min flickväns bloggar har med all sannolikhet inte missat det, men hur som helst så meddelar jag härmed genom en officiell bulletin att jag och Johanna om allt går rätt till här i världen blir föräldrar i mitten av april, det officiella datumet är satt till den tionde men till skillnad från Johanna tror jag inte att vår lilla pys bryr sig särdeles mycket om det. När vi var på ultraljud häromveckan filmade jag en liten snutt som jag till och med lagt upp på Youtube.

Det var väl ändå rätt privat, tycker jag.

Det finns många skillnader mellan mig och Johanna, men jag undrar om inte det här är den största:

Tio minuter efter att jag kommit hem från Berlinresan har jag hunnit packa upp, stuva undan mina väskor i garderoben samt byta kläder.

Tio minuter efter att Johanna kommit hem från Berlinresan har hon hunnit slänga väskorna innanför dörren, leta fram sitt Nintendo DS ur garderoben och satt sig i soffan för att börja spela sitt nyinköpta Giana Sisters-spel.

Eller rättare sagt utlandsvistelser. Man påminns nämligen om hur långt fram Sverige ligger på internetområdet, eller kanske snarare hur efterblivet delar av den övriga världen är, även där förutsättningarna är de samma. Vårt hotell här i Berlin är visserligen wifi-täckt, men varje dag får man gå ned till receptionen med mössan i hand och be om ett nytt endagspass. Det berättigar sedan till fri surfning upp till 128 kbit/s, med ett dagligt tak på nedladdning av 200 mb, och 50 mb i uppladdning. Passet fungerar bara på en dator, vill båda surfa måste man be om ett extra pass.

Hej hej 2001.

——

Och på tal om förr i tiden: I fredags besökte vi det finfina burgarstället The Bird i Prenzlauer Berg. Jag skrev en recension på sorgligt eftersatta Bisonburgers.

Nu ska vi dra iväg och äta brunch, spela in DJtv och därefter åka hem till vardagen med lite sorg i hjärtat.

En av dem: Här och där är husen vackert målade på fasaderna i bottenplan, på sina håll på ett sätt som närmar sig graffitin.

Åh, jag kan se framför mig scenen på fastighetskontoret om en fastighetsägare inkom med ett förslag för att få göra något liknande i Stockholm. Krigsrubrikerna i Svenska Dagbladet, Samfundet S:t Eriks uppbragta indignation, Skönhetsrådets rasande. Det vore ett skådespel att uppleva.

Vi är på plats i den tyska huvudstaden. Om ni inte tror mig så har jag plåtat tv-tornet som bevis. Typ.

Exakt nu, klockan 08.35, bör vi om allt står rätt till här i världen ha lämnat molnen och landat välbehållna på Tegel i Berlin. Fyra dagar fyllda av knackwurst och tyska alléer väntar.

Men eftersom världen är så liten och allt hänger samman, så tänkte jag trots den påbörjade Tysklandsvistelsen fira in minisemestern med den nya singeln från Gävlebördiga duon The Sound of Arrows. Fantastiskt vacker poplåt, och jag läste någonstans att videon är hemsnickrad. Sådant hemsnickeri vill jag också lära mig.

The Sound of Arrows ’Into the clouds’ from Labrador Records on Vimeo.

För ungefär ett år sedan skrev jag ett rätt uppmärksammat inlägg kallat Biografer mot det moderna samhället, där jag ondgjorde mig över en annons som 300 biografägare lät publicera i DN där de bad om statlig hjälp för att kunna överleva. Hjälpen skulle inte bestå i att de gavs finansieringsmöjlighet till ny digital teknik så att man även på små orter skulle kunna visa ny och aktuell film, utan de bad om hjälp så att de med hjälp av lagen skulle kunna stoppa människor på landsbygden från att se ny och aktuell film.

Och så i dag kom den här nyheten, som skapar en tinglande deja vu-känsla i kroppen. Biografägareförbundet har i ett brev till Stockholms filmfestival hotat avbryta samarbetet, eftersom festivalen i år låter visa ett tiotal av sina totalt 180 filmer via video on demand. Ingen av dessa tio filmer har ännu någon svensk biodistribution, och tanken med satsningen är att tittarna ska få rösta på sin favorit och att den vinnande filmen ska erhålla 100 000 kronor, pengar som ska möjliggöra biodistribution.

Trots detta hotar nu bioägarna att hoppa av samarbetet med Stockholms filmfestival, eftersom festivalen har mage att erbjuda människor som inte kan ta sig till Stockholm möjlighet att se de här filmerna.

Trött. Det är vad man blir.