Fredagskvällar på bokmässan är middagskväll. Människor försvinner snabbt iväg från minglen till förlagsmiddagar, tidskriftsmiddagar, bokhoremiddagar.
Kul när man är egenutgivare.
Författare och skribent
Jag har i ett antal inlägg genom åren prisat Sandvikens folkbibliotek och deras generösa öppettider. Nu har de utnämnts till årets bibliotek 2010.
Framme i Göteborg, uppvaknad på Gothia Towers, Tage matad, han lajar runt i sängen utan blöja nu, en lek med döden, eller åtminstone kisset och bajset.
Öppningen av bokmässan så. Det här med Afrika. När det presenterades att en hel kontinent skulle vara tema för bokmässan, efter länder som Estland, Lettland och Spanien de senaste åren, möttes det så klart med spott och spe. Nykolonialism, skandal, pinsamt, patetiskt – tror de jävla idioterna att Afrika är ett LAND?! – var några av kommentarerna. Tongångarna var liknande i somras, när Afrika plötsligt hamnade i medialt fokus under några veckor när Sydafrika arrangerade fotbolls-VM.
Men jag vet inte. Än så länge måste jag säga att bokmässans Afrikatema känns rätt lyckat. Det får stor uppmärksamhet, mer än vanligt tycker jag även om jag inte har några siffror på det utan bara en känsla i kroppen, och utgivningen av litteratur från den afrikanska kontinenten har ökat rejält i Sverige under året. Främst är det de mindre kvalitetsinriktade förlagen som står för ökningen, de stora elefanterna ligger lägre enligt en artikel i Svensk Bokhandel, och tyvärr verkar bokhandlarna ljumma till att köpa in böckerna, men det är ju knappast bokmässans fel, utan bara ännu ett tecken på hur håglös den svenska bokhandeln är.
Visst kan man tycka att det är förklenande och en förolämpning att klumpa ihop en hel världsdel till en enhet. Men när nu kunskapsnivån i vårt samhälle är så låg om den afrikanska kontinenten överlag, är det då inte bättre att göra på det här sättet och se temat som en introduktion, än att snäva in och göra temat smalare? Och jag tycker nog ändå att Carin Norberg, som är chef för Nordiska Afrikainstitutet och i samarbete med Sida och Bok & Bibliotek arbetat fram temat, har en poäng när hon i SvB säger Jag tycker att man kan tala om Afrika som kontinent och om afrikansk litteratur och kultur, precis som man kan prata om europeisk kultur.
Jag hoppas hur som helst kunna få med mig några nya författare från den afrikanska kontinenten härifrån, eller ja, deras böcker åtminstone. Min läsning av romaner från Afrika har hittills sträckt sig till … ja jag kan inte ens komma på några bortsett från ett par Coetzeetitlar och Chimamanda Ngozie Adiches ”En halv gul sol”. Det är utan tvekan ett konto som förtjänar en ökning.
Min autograf är kanske inte direkt mest värd i landet, men nu har jag hur som helst som en liten bonus lagt till möjligheten att få böcker som beställs via min egen nätbutik signerade. Dessutom har jag lagt till en liten övrigt-ruta, där jag tänker mig att de som så önskar kanske plitar dit om det ska stå att boken är tänkt till någon särskild person. Vore ju exempelvis trist om jag skriver Till Annelie, med en nervös förhoppning om fin läsning. Öppet köp i åtta dagar! Daniel Åberg i ett exemplar, när sagda Annelie egentligen hade tänkt ge bort sitt inköp till en Emma i födelsedagspresent, och trodde att jag bara skulle sätta dit en enkel autografkråka.
Jag vet det inte med bestämdhet, men jag inbillar mig att jag är rätt ensam i Författarsverige om att ha den här funktionen. Men hey, vem är jag här för om inte för mina presumtiva läsare?
För den delen – bästsäljErism eller bästsäljArism? Jag skrev först med e i mitt inlägg i förmiddags, men ändrade efter att ha kollat i DN:s text, där det genomgående stod med a (fem ställen inklusive faktaruta). Fast nu ser jag ju att de på ettan på kulturdelen, samt i ingressen till artikeln, skriver bästsäljerism.
Ständigt dessa frågor.
Intressant text om bästsäljarismen inom bokbranschen i DN i dag, som uppladdning inför den största köpfesten av dem alla – bokmässan i Göteborg.
Eller, det var kanske lite orättvist. Visst, det är ett enormt fokus på de stora elefanterna i Göteborg, och författare i Jan Guillou-storlek säljer pallvis med exemplar och skulle väl i princip kunna stå och signera dygnet runt (vilket de i princip också gör i allehanda olika montrar). Men bokmässan är ju också en fest för de mindre förlagen som man inte ens visste om att de existerade. Nej, de får inte samma uppmärksamhet, långtifrån, men de finns där och det finns uppenbarligen en publik som efterfrågar dem, eftersom de anser det mödan värt att resa ner år efter år. Och då har vi inte ens nämnt bokmässans andra halva – biblioteksmässan – där det verkligen frodas kufar utan bästsäljarintresse, det är då ett som är säkert.
Men åter till bästsäljarismen. Det är intressant att till och med Jonas Axelsson på Albert Bonniers Förlag medger att situationen som uppstått på den svenska bokmarknaden – där 10 procent av författarna står för 90 procent av försäljningen och där de så kallade midlist-författarna fått se sin försäljning halveras på senare år – är en olycklig utveckling. Bonniers är ju på intet sätt ensamt skyldiga till situationen som har uppstått, men de har varit väldigt duktiga att på senare år stenhårt fokusera på vilka gigantiska försäljningsframgångar vissa av deras titlar inte bara redan är, utan också förväntas bli – att skicka ut pressmeddelanden om att en bok sålts till 42 länder och gjort succé på den eller den mässan långt innan boken ifråga nått publiken för att piska upp intresset har blivit vardagsmat – 2007 körde de tricket med Tim Davys (det gick ju ärligt talat så där), i fjol var det Lars Kepler, i år är det Jan Wallentin.
Mest intressant med artikeln är dock bokhandlarnas inställning. Det gör väl inget om vi bara säljer bästsäljare. Nej, det är inte ett direkt citat av Bokhandlareföreningens vd Thomas Wyatt, men det skulle mycket väl kunnat vara det i och med att han de facto säger jag ser inga problem med bästsäljarismen.
Så resonerar en bransch som är totalt ointresserad av att överleva i framtiden. En bransch som redan gett upp konkurrensen från nät och nedladdning, som är glad bara man säljer böcker, om det sedan råkar vara ett tiotal titlar som erbjuds från pall gör väl inget?
Med sådana vänner behöver bokhandlarna inga fiender.
Som ni kan se i högerspalten i bloggen – ja men se till att gå in på bloggen då, ni som läser via rss – har mina små egna reklampuffar ändrat utseende. Det var helt enkelt dags för en uppdatering eftersom jag från och med nu erbjuder försäljning av samtliga fysiska utgåvor som gjorts av mina två romaner direkt här på sajten.
Den nya webbshoppen är skapad utifrån WordPress-tillägget e-Commerce. Det är ett rätt så avancerat tillägg, men jag har bara använt mig av den grundläggande gratisvarianten samt hållit mig till dess enklaste form vilket trots det krävde några kvällar av pillande samt banka skallen i bordet-frustrationer när mina kodningskunskaper var för ringa.
Betalningar sker enbart via faktura som skickas ut tillsammans med böckerna – jag ska greja vidare med betalkortslösningen med koppling till Paypal när jag får tid men jag vet ärligt talat inte om det är mödan värt för så stor försäljningsanstormning via sajten förväntar jag mig inte att fakturahantering blir ohållbar.
Priserna är satta så att det ska vara det mest prisvärda alternativet att köpa böckerna härifrån, även jämfört med nätbokhandeln. Ja, jag vet att det går att köpa ”Dannyboy”-pocketen hos dem några kronor billigare om man väljer deras gratisfraktalternativ, men någon måtta får det ändå vara på rean. 40 kronor för en pocket är ett väldigt bra pris. Basta.
Så – om ni inte redan har gjort det, ta chansen och köp era exemplar av mina romaner … NU!
Jag kommer under en tid framöver att blogga dubbelt, då jag på Boktipset numera har en blogg där jag tänkt blogga om mitt skrivande. I Boktipsets blogg finns en nypublicerad intervju med mig, där jag lägger ut texten om vad jag vill med den nya bloggen.
Jag har bara hunnit skriva tre inlägg ännu, ytterligare ett kommer senare i dag, och vana läsare här kommer säkert att känna igen en del saker jag skriver, jag har ju vänt och vridit på det mesta kring mitt författande i den här spalten i snart fem år nu. En del saker jag skriver där kommer säkert att dyka upp här längre fram också.
Så, lägg in även den bloggen bland era favoriter nu!
Något som stör mig är hur ofantligt mycket mindre jag läser sedan Tage föddes. Eller rättelse för den delen – hur ofantligt mycket mindre litteratur jag läser.
Min rss-feed betar jag fortfarande av, min twitterfeed likaså. Facebook har halkat ifrån en smula, men jag försöker åtminstone ha någorlunda koll.
Men litteraturen. Ojoj vilken flopp 2010 är som läsår.
Romanläsning passar sig helt enkelt inte särskilt väl till de korta stunder av egentid som dyker upp när jag vallar Tage genom livet. En kvart här, tjugo minuter där, kanske till och med fyrtiofem minuter någon gång ibland. Och visst, det är ju tidsrymder som så klart skulle funka för läsning i teorin, men i praktiken består de av tid som till hundra procent kan läggas på hushållsuppgifter istället för att alltid tvingas ha ena ögat riktat mot hans allt mer rörliga äventyr på vardagsrumsmattan eller i sängen. Läsning av skönlitteratur kräver helst två ögon och ett välriktat sinne.
Blogginlägg och twitterfeed däremot, kan lättare scannas med ett öga samtidigt som det andra vaktar Tages sittränande. Längre texter eller sådant jag vill läsa mer koncentrerat, klickar jag upp i en egen flik i webbläsaren eller sparar till Instapaper om jag scannar av i telefonen. Oftast förblir dock de texterna liggande så länge att de förblir olästa då de hunnit bli inaktuella innan jag betat mig fram till dem.
Något jag dock har ”läst” mer än någonsin det här året är ljudböcker. Tidigare var min promenadlyssning ungefär en tredjedel musik, en tredjedel podcasts och en tredjedel litteratur, men nu har de första två nästan helt fått stryka på foten eftersom jag inte vill att mitt läskonto ska bli allt för pinsamt. Eftersom jag dock tycker att viss litteratur förtjänar mer än lyssning under barnvagnspromenader där jag samtidigt styr och försöker lattja med Tage när han inte sover – han är tyvärr ingen långsovare – blir det dock främst deckare och annan ”lätt” litteratur som betas av under våra nästan dagliga milapromenader. ”Pepparkakshuset”, ”Mamma, pappa, barn”, ”Vyssan lull”, ”Vårlik” och ”Paganinikontraktet” är de fem senaste, härnäst väntar ”Den döende detektiven”. Just ja, jag klämde ”Flyga drake” på engelska någon gång under senvåren också, men det kan väl knappast heller räknas till tyngre lyssning. Jag har visserligen lyssnat på ”The easter parade” och ”The second coming of Steve Jobs” under året också, men jag undrar om de inte avklarades före Tages födelse.
Ytterligare en försvårande omständighet är att vi inte längre kan läsa vid sänggåendet på vanligt vis, Tage har på sann prinsessan på ärten-manér utvecklat en ovana att vakna i spjälsängen om vi tänder någon lampa i sovrummet när vi går och lägger oss. Det har dock fört det goda med sig att jag på allvar börjat ta mig an e-boksläsning på iPhonen mer än som testläsning. Jag tycker det går bra, även om det bär emot att betala uppåt 150 kronor för en e-bok som vissa förlag kräver. I sängen inträder dock en avslutande svårighet. Tage må vara rätt duktig på att sova om nätterna, men trots det går de dagar jag kan se tillbaka på mer än totalt sex timmars sömn – därtill upphackad av blöj-, välling- och nappbestyr – att räkna på handens ena fingrar. När jag väl ligger där med min roman igångsatt i Stanza, iBooks eller Adlibris e-läsarprogram – ja då tvärsomnar jag.
Något säger mig att de är rätt upprörda på Storytel i dag.
DN toppar sin kulturdel i papperstidningen i dag med att nu ska det minsann startas en ljudbokssajt på nätet, vars målgrupp är de unga, som är vana med Spotify. Bonniersatsningen, kallad Laudio, utmålas som något nytt i Sverige, i en kort passus nämns visserligen att ”ljudbokssajter finns redan, men Laudios ambition är att så småningom ha alla inlästa svenska titlar i katalogen”. Nu vid lanseringen består katalogen av 900 titlar. Modellen de valt torde vara inspirerad av amerikanska Audible, mot en fast avgift får man som medlem ladda ner en eller två ljudböcker per månad, samt köpa utöver det till lite rabatterat pris. Till skillnad från Audible erbjuder dock Laudio även en streamingmodell, man behöver alltså inte ladda ner böckerna man köpt om man inte vill, utan kan lyssna direkt via sin telefon eller dator.
Gott så. Det verkar vara en bra och framåtriktande tjänst, och allt som leder ljudböckerna bort från cd-skivan är ypperligt enligt mitt sätt att se.
Men.
Hur DN kan publicera en artikel om en sådan här satsning, och endast i förbigående skriva att det finns andra sajter som gör något liknande, övergår mitt förstånd. Den ledande svenska ljudbokssajten Storytel, som funnits i flera år och dessutom har ett avsevärt större utbud med 1600 titlar, nämns överhuvudtaget inte. Att Sigge Eklund på Bonniers inte nämner Storytel när han intervjuas är inte så konstigt, hans jobb är att sälja in sin egen produkt, men att DN bara sväljer det han säger utan att bygga på med något eget samt ge en ärlig bild av hur marknaden ser ut är bara pinsamt. Och sättet den där passusen med konkurrenterna är skrivet på, som bara går att tolka som att Laudio till skillnad från andra sajter siktar på att ha alla svenska titlar som finns, är ju helt befängd. Skulle konkurrenterna inte ha den ambitionen? Vad är det för idiotisk affärsmodell? Nej nej, vi nöjer oss med bara en del av utbudet, inte vill vi ha alla böcker heller, usch och fy.
Skärpning DN.
——
Uppdatering: Inte heller Resumé eller Dagens Media tycker att det är viktigt att notera att det redan finns andra svenska aktörer på den här marknaden.