Kategori: Jobb och sånt

Fullständigt glasklart.

Ja herre Jesus. Klockan 06.07 la jag huvudet på kudden och slumrade in i något som väl ska kallas sömn. Tre timmar och tjugotvå minuter senare var jag nyduschad, klädd och proper på Berns och hukade bakom en tv-kamera för att inte synas i bild när SVT spelade in sitt dagen efter-program med Charlotte Perrelli. Nu är jag på jobbet igen och ska skriva ut min dagen efter-intervju så att pennan glöder och sedan gå hem och dra något gammalt över mig i tre dagar.

——

Uppdatering: Jaha, dags att dra det där gamla över sig då antar jag. Här är dagens Perrelli-epos. Upptäckte för den delen att jag skrev i gårdagskvällens faktaruta att det inkom 2 410 200 miljoner samtal i telefonomröstningen. Det är rätt många det.

Jaha, så Charlotte Perrelli vann Melodifestivalen. Än sedan då? Det visste ju jag redan i mitten av januari när jag satte henne på ettan till vår ’inför Melodifestivalen 2008-bilaga’ som vi sålde till en hel massa tidningar runt om i landet och som jag bossade över, på bilden i Östgöta-Correns upplaga. Inga konstigheter med det.

Nu är vi färdigskrivna och levererade för kvällen. Det är visst någon sorts fest på gång nu har jag hört.

Sms från Therese klockan 17.27: Jag ser inte ut som en discokula. Jag ÄR en discokula. Nu kör vi!

Det ska nog bli bra det här, trots bandydebaclet.

Sveriges Radios romanpris går i år till Björn Runeborg, en författare jag aldrig läst, men som jag minns fick väldigt fina recensioner för ”Dag”.

Vi fick namnet på vinnaren någon timme i förväg, så att vi kunde förbereda en text som skulle gå ut samtidigt med tillkännagivandet. När min kära kollega Erika meddelat mig namnet på vinnaren, var min kommentar ja men vad bra, då bloggar jag ut det nu.

Då dödar jag dig, svarade hon lugnt. Att jobba på TT är verkligen ingen barnlek.

Schlagerälskande Josefine sitter i New York och skriker att jag ska blogga mer om vad som händer i Melodifestivalen, så okej då, en liten anekdot från gårdagens invigningsfest i Stadshuset:

Står och intervjuar Håkan Hemlin i Nordman när han står i kön till buffébordet, kollar av hur han tycker att torsdagsrepetitionerna gick och pratar framtid. Plötsligt dyker Annika Jankell upp vid min sida och sticker in sin P4-mikrofon under näsan på Hemlin. Hello boys, jag tänkte att … säger hon och när jag förfånat tittar på henne och med blicken utbrister öh men hallå där vänta på din tur rodnar hon och svarar åh men förlåt, jag trodde du var Mats Wester!

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den ursäkten.

Efter avslutad intervju med Björn Gustafsson tackar vi för oss, jag rullar ihop tv-mikrofonsladden och säger lycka till i finalen. Precis när vi ska gå vänder han sig tillbaka mot oss.

– Alltså, kan jag få titta på mina citat innan ni trycker dem? Eller … äh, ni är ju den snälla pressen, säger han och ler.

Som journalist vet jag aldrig om jag ska ta sånt där som en komplimang eller förolämpning.

En mig närstående schlagerreporter, ej TT-anställd, sken som en liten sol efter presskonferensen med artisterna:

– När jag pratat klart med Linda Bengtzing la hon sin hand på min rygg. Det kändes … erotiskt.

Jahapp, då var det schlager för hela slanten fram till på söndag igen. Nere på presskonferensen på golvet i Globen hann jag beta av intervjuer med BWO, Linda Bengtzing, Amy Diamond och Frida Muranius, medan Therese plöjde sig igenom Charlotte Perrelli, Christer Sjögren och av bara farten i ett härligt fall av kommunikationsbrist också högg Amy innan den tjugotre minuter långa presskonferensen var över.

Nu skriver jag för brinnande livet på dagens huvudtext i pressrummet, med fokus på Perrelli och BWO. Men hallå, nu skriver du ju här, kanske någon besserwisser säger. Jaja, man måste väl få pausa lite.

Hiphoplurarna har för övrigt vårt fjärde ben, det vill säga DN-Mattias, lånat ut till mig eftersom jag glömde mina hemma.

Australiskan Sonya Hartnett får årets Alma-pris på fem miljoner kronor. Vi hade inte hört talas om henne i förväg, men min kollega Erika fick ett nummer direkt efter beskedet och kastade sig över telefonen och skrattade sedan oavbrutet under de tjugo minuter som intervjun tvärs över jordklotet pågick.

Helt galen men jätterolig! var hennes spontana kommentarer när samtalet var över.

Innan jag började jobba på kultur- och nöjesredaktionen jobbade jag på det som på TT Spektra kallas inut, det vill säga in-/utrikesredaktionen, som gör färdiga inrikes- och utrikessidor till landsortstidningar runt om i landet. Detta innebar eftermiddags- och kvällsjobb, man kom till jobbet vid klockan två och slutade om man hade tur vid elva.

Vid niotiden på kvällarna brukade landsortsupplagorna av morgondagens morgontidningar trilla in, en smak av framtiden, för att desken på TT skulle kunna göra egna uppföljningar eller klippa för utläggning på natten, jag tror att det gyllene klockslaget det fick ske på var 01.30.

Hur som helst – jag brukade göra det till en vana att plocka med mig en av morgondagens tidningar när jag gick, dels för att det var skönt att få läsa kulturdelen före alla andra (landsortsupplagan av kulturen är till skillnad från A- och C-delen rätt aktuell eftersom den inte har någon sen trycktid ens för innerstadsupplagan) men också för att det var en lockande tanke att lämna morgondagens tidning kvar på sätet när jag klev av bussen eller tunnelbanan. Att veta att någon skulle ta upp tidningen efter mig, bläddra i den och häpet utbrista men, det här är ju morgondagens nyheter! och känna hur världen svindlade.

Så döm om min glada förvåning när jag i måndags kväll strax före midnatt tog en buss från Hornstull mot Odenplan och förstrött plockade upp en DN från ett säte och började läsa. Hur jag först inte tänkte på det, men efter ett tag tyckte det var konstigt att jag inte kände igen vad som stod däri. Hur jag kikade på sidhuvudet och såg att datumet var tisdag den 11 mars. Hur jag skrattade högt i bussen när jag insåg att fler än jag tyckte om att spela framtidssprattet.

Oj då.

Gick Markomobilen mot flygplatsen om fyrtiofem minuter och vaknade jag just och borde åtminstone ha påbörjat min söndagstext innan vi åker ut dit så att det inte blir så mycket att göra på planet och var det inte så att det var självhushåll på det här lägenhetshotellet vilket innebär att jag måste städa innan jag går också?

Jo.