Författare: Daniel Åberg

Dags för sista delen i bloggutmaningen från popjunkie-Rebecca. I dag har Morgan fått stå för de två underligheterna om min ringa person. De tidigare två delarna hittar ni här och här.

5. Du har tidigare varit vegetarian, men du har vid ett tillfälle också investerat i en liten grisfarm i Kambodja. En ganska ovanlig kombination… Om vi tar det första först så har jag redan i ett tidigare inlägg berättat en del om min tidigare vegetarianism. Vad som inte framgick i det inlägget, och som jag väl får erkänna nu istället eftersom de här underligheterna ska vara ett forum för ny information, var att jag blev vegetarian för att bli ihop med en tjej. Jag hade inga som helst moraliska övertygelser, meat is murder var för mig inget annat än en Smiths-låt men tjejen jag var intresserad av var vegetarian och slog vad med mig att jag skulle vara vegetarian i en vecka, bara för att se hur det var. Jag antog vadet, förvånades över att jag inte överfölls av ostoppbart varmkorvssug efter tre dagar och fortsatte när veckan var över enligt jag kör så länge jag orkar-modellen, vilket visade sig vara nästan tre år, innan jag började äta fisk igen.

Och jo, tjejen i fråga blev min flickvän, kanske impades hon över min fantastiska adaptionsförmåga. Och jo, visst hade faktumet att vi till sist gjorde slut en inverkan på mitt beslut att några månader senare börja min återvandring mot köttriket genom att börja äta fisk igen.

Så var det det här med den kambodjanska grisfarmen. Även detta har jag berättat om tidigare, dock inte här i bloggen utan i ett radioinslag jag gjorde för Transit i P3 när det begav sig, med äkta grisgrymt som ackompanjemang. Tyvärr har jag inte inslaget sparat. Bakgrunden var hur som helst att under Peters två år i Kambodja blev han god vän med en moppetaxiförare vid namn Sokhorn, vars stora dröm var att kunna lämna det slitsamma livet på gatorna i Phnom Penh och istället försörja sig som grisfarmare. Om jag minns rätt hade han dock efter år av sparande och gnetande bara lyckats få ihop pengar nog att bekosta staketet som skulle omge grisarna, och var väldigt långt från att ens kunna finansiera en endaste liten galt. Jag och Peter bestämde oss då för att i ett första skede låna/ge Sokhorn 100 dollar var, vilket skulle ge honom möjlighet att köpa ett dussin små grisar, vilket var nog för att skapa en bra grund för farmen.

En söndag sommaren 2003 (eller var det redan under mitt första besök 2002? – minnet gäckar mig) åkte vi moppe ut till Sokhorns hem och kollade till vår investering. De visioner jag och Peter sett framför oss när vi sprityrat om vår investering – vi såg framför oss en hel liten grisindustri som våra pengar byggt och där köttexport till Sverige snart fanns inom räckhåll – var dock fjärran från förverkligade, istället möttes vi av ett gäng glada svin som bökade under Sokhorns hus, som han delade med sin gamle far och syster, ett hus som stod på pålar invid Mekongfloden i en vacker och djungelliknande trakt några mil norr om Phnom Penh.

Jag har lite dålig koll på hur grisarna mår just nu, ärligt talat så var den senaste rapporten jag fick inte så ljus, tydligen så har sjukdomar härjat på farmen. Det dröjer nog således innan jag basunerar ut nyheten att jag satsar på en karriär som grisbaron istället för författare/journalist.

6. Din dragning till romcoms och att din favoritfilm alla kategorier är Can’t buy me love, vilket för övrigt var det första jag tyckte var underligt med dig. Ja, vad är det med mig och romcoms egentligen? Jag vet inte, men jag hyser helt ärligt en rätt total kärlek till dem som filmkategori, även om jag så klart har personliga favoriter och tycker att andra är rätt menlösa. Jag har ingen bra förklaring till varför det är så, men romantiska komedier är kanske för mig essensen i den känsla jag försökt få fram i mycket av det jag skrivit, främst i Dannyboy antar jag, känslan att livet, tillvaron, meningen, poängen eller vad fasiken jag väljer att kalla det kanske är bättre någon annanstans än där jag själv befinner mig. I romantiska komedier är målet alltid den totala lyckan, och även om vägen dit oftast är en golgataliknande vandring genom filmkärlekens tröstlösa och ibland högst osannolika dal så är slutet, finalen, crescendot alltid värd resan. Karaktärerna gör det verkliga människor nästan aldrig vågar, de väljer det himlastormande före tryggheten, de tar chansen istället för att sitta still i båten, de går steget längre och skruvar tillvaron ett kvarts varv extra. Och eftersom romcoms är det närmaste den vuxna filmfiktionen kommer sagor så är slutet gott, alltid gott. Och däri ligger väl kanske en annan personlig lockelse – mitt behov av trygghet som jag nämnde redan i den första underlighetsposten i fredags.

Hm, jag vet inte. Men jo, det är helt sant att jag älskar dem utan en tillstymmelse till ironi.

Så kommer vi då till Can’t buy me love. På vissa sätt är det ju inte ens en romcom, den har lika mycket i sig av high school-film. Jag var tretton år när jag såg den första gången och mitt intryck är för evigt färgat i den unga tonåringens kulör, med vuxna, nyktra och analytiska glasögon ser jag så klart att den har brister men jag vill inte göra det, jag älskade den då och jag gör det fortfarande. Det är en fantastisk liten film i all sin välmenande sentimentalitet och Patrick Dempsey är underbar i rollen som nörden Ronald som köper sig popularitet i skolan genom att betala skolans snyggaste hejaklacksledare (som envisas med att kalla honom Donald ända tills hon blir kär i honom på riktigt) för att vara ihop med honom i en månad. Dess beståndsdelar och teman finns i tjogtals andra filmer som alla troligen hade berättats tidigare, men här klickade alltihop för min trettonåriga själ och jag har behållit den i mitt hjärta genom hela mitt liv. Vissa scener kan fortfarande få mig att rysa – Ronalds ensamma vandring genom nyårsnatten efter att ha blivit avslöjad som en bluff (som jag redan bloggat om en gång), brandtalet som han håller i slutet av filmen efter att ha drämt basebollträet i bordet på skolgården, när han talar om hur det var före high school, när de alla var vänner och var man satte sig på lunchen inte var en fråga på liv eller död, scenen på flygplatskyrkogården när han och Cindy kollar på stjärnorna för att inte tala om slutscenen på motorgräsklipparen – åh, jag blir tårögd bara av att minnas.

Det finns kanske ingen logisk förklaring till varför jag gillar Can’t buy me love så mycket. Ska jag vara ärlig var min första tanke när jag fick den här underligheten av Morgan att jag skulle försöka förklara bort den på något sätt. Men det vore att ljuga. Can’t buy me love är så klart inte den bästa film jag sett, men jo, det är min favoritfilm tillsammans med Tillbaka till framtiden-trilogin, som ju för övrigt tillhör samma tidsera.

Men det är en annan historia som jag sparar till en annan långrandig dag.

This just in:

PRESSMEDDELANDE 2007-03-20

HULTSFRED 07 – 50 CENT & PET SHOP BOYS KOMMER!

Idag är det 86 dagar kvar till festivalstart och ytterligare 18 akter är bekräftade.

Programmet är nu i stort sett färdigställt på Hawaii med tidigare offentliggjorda akter som Ozzy Osbourne, Korn, The Ark, Timbuktu & Damn! samt de nya akterna 50 Cent (US), Pet Shop Boys (UK), Velvet Revolver (US) och Mando Diao (S).

Småland here I come.

Ibland tänker jag att inget någonsin förändras. Jag är mig lik trots att åren går. Jag känner igen mitt beteende. Jag känner igen mönstren. Jag känner mina tankar, känslor, brister och eventuella fördelar. De förändras inte, jag är som jag är.

Fast kanske stämmer det inte.

I går på seneftermiddagen vaknade jag med ett ryck efter en tupplur och insåg att jag bara hade några minuter på mig för att hinna ner till postlådan för att lägga på några brev. Jag rusade ner i det där sömndruckna komatostillståndet som bara en djup sömn på dagtid kan ge, halvt medveten om världen runtom mig. När ärendet var avslutat bestämde jag mig för att fortsätta, vandra västerut för att om möjligt få koman ur kroppen och efter några steg mindes jag att jag vilken sekund som helst borde springa på Emma utanför Primo. För det var också en söndagskväll efter en tupplur och en tur till brevlådan och en förvirrad promenad västerut. Men den här kvällen dök ingen upp och således bröts illusionen om att inget någonsin förändras och jag fortsatte förbi Sankt Eriksplan, över till Kungsholmen, vandrade söderut längs Klara sjö ner till Kungsbron och sedan över till fastlandet och norrut igen innan jag var åter i hemmets trygga vrå.

Men trots att skeenden varierar så tror jag ändå inte att jag förändras, hur många gånger har jag inte gjort just den där promenaden? Jag känner igen mina mönster och mina tankar och mina funderingar och det irriterar mig för jag skulle vilja utvecklas, ändra mitt beteende och vissa saker som fortsätter att idogt gnaga och skava. Allt kommer åter, detaljer knyts ihop och synkar varandra i smått och stort.

Allt går igen. Vänta till i morgon så får ni se.

——

Och på tal om ungefär samma sak – här har vi också en återanvändning.

——

Och på tal om inte alls samma sak – DN har i dag (inte på nätet än) upptäckt att Vanity Fair hade en stor Pirate Bay-artikel i sitt årliga Hollywoodnummer där det stornedladdande Sverige utmålas som det nya Deadwood. Bättre sent än aldrig, det var ju snart fem veckor sedan VF-numret i fråga kom ut. Som pricken över i:et illustrerar DN artikeln med omslaget till Vanity Fairs nya nummer, alltså inte det där Sverigeartikeln finns. Oj vad tiden går.

Bloggutmaningen som inleddes i går fortsätter. I dag har Peter fått äran att berätta två underliga/egendomliga saker om mig:

3. Du är den ende jag känner som är så betagen i spårbunden kollektivtrafik att du såg till att åka med på Tvärbanans premiärtur (sträckan Gullmarsplan-Sickla udde). Ah, the sweet memories. För jo, visst är jag något av en kollektivtrafiknörd, även om det är av det mer modesta slaget. Jag har alltid fascinerats av infrastruktur i stort och kan gå igång totalt av stadsplaneringskartor och visioner om hur städer ska se ut i framtiden och så vidare och så vidare. Mest av allt fascineras jag dessutom av tunnlar (att jag inte läst Jerker Virdborgs Försvinnarna ännu är en gåta), så i mina ögon är tunnelbanan det tuffaste vi har i Stockholm.

Tvärbanan är ju tyvärr inte tillnärmelsevis lika cool egentligen, men det är det enda som har byggts sedan jag flyttade hit i kollektivavseende (senast tunnelbanan byggdes ut var 1994, sträckan Bagarmossen-Skarpnäck – som därmed blev station #100), och när de skulle inviga sträckan Gullmarsplan-Sickla udde bodde jag vid Gullmarsplan och invigningen skulle ske vid lunchtid och jag började jobba klockan två. Så jag knatade ner till stationen, såg landshövdingen (har jag för mig) klippa bandet och klev på tillsammans med de riktiga tågnördarna. Och jisses vilket gäng, de var som tagna från ett Star trek-konvent (jo jag har ju outat mig som trekkie här också men jag sätter gränsen vid att det inte ska synas utvändigt vilka nördböjelser jag har) och vid varje station klev alla av och tog bilder och diskuterade banans sträckning, svårlösta problem under bygget och spårväxlar. Det här var dock före min digitala kamera-tid (någon gång under 2002) så jag nöjde mig med att åka och lyssna på proffsen. En trivsam färd, jag har för mig att solen lyste.

4. Att du får panik, på riktigt, om Go West hinner ta slut innan du får på dig skorna när du ska gå ut en fredagskväll. Det här är besvärande sant, och kräver nog en viss förklaring. Någon gång i början av det här millenniet, ja g minns inte riktigt när, inledde jag och Peter en ritual som innebar att vi efter avslutad förfest hemma hos mig eller honom alltid drog igång Pet Shop Boys Go west på stereon när vi skulle ut i natten. Med tiden växte ritualen till att innefatta tvånget att vi var tvungna att vara påklädda och ute ur lägenheten innan låten tonat ut. Det blev med andra ord efterfestens officiella outro, en ceremoni som tryggade en bra utekväll.

Anyhow – det senaste året har jag börjat köra den här ritualen även när jag är själv. Ponera att jag åkt hem efter jobbet för att göra mig i ordning för att gå till en fest. Jag dricker en whisky eller en öl under tiden som jag rakar, duschar och gör mig allmänt i ordning. När jag är redo att gå skriver jag in go west very i sökrutan i iTunes (skriver jag inte in albumnamnet Very så dyker flera versioner av låten upp i spellistan – och det är viktigt att bara singelversionen spelas), trycker på play, släcker lamporna, går ut i hallen, klär på mig och lämnar lägenheten, oftast med ett par minuter till godo. Oftast. Oftast.

För tillfället som Peter syftar till skedde när TT skulle ha sin julfest senast. Dagen till ära hade jag köpt ett par nya kostymskor – när det är officiell julfest klär jag mig så klart i svart kostym, svart skjorta och julröd slips vilket kräver finskor – och jag åkte hem efter jobbet, duschade, pudrade mig och strök skjortan, knöt slipsen och drack lite whisky. Allt var som vanligt. Jag skrev in go west very och gick ut i hallen för att sätta på mig ytterkläderna. Jag började med att sätta på mig skorna. De förbannade skorna.

För de jävlarna på Nilson hade fusksnörat. Det såg normalt ut, men det gick inte att lätta på snörena så att fötterna kom ner i skorna. Lätt stressad insåg jag att jag skulle bli tvungen att snöra om och började slita ur snörena för allt jag var värd. Från vardagsrummet sjöng Neil Tennant för fulla muggar om att resa västerut och jag skulle visserligen söderut mot en lokal vid Mariatorget men paniken växte för crescendot kom närmare och när det passerat och låtens epilog började var jag inte i närheten av klar och insåg att jag skulle misslyckas med ritualen för första gången någonsin och att världen troligen skulle sluta existera om så skedde. Jag gjorde därför det enda möjliga – jag öppnade lägenhetsdörren, kastade mina ytterkläder, skor, snören och till sist mig själv ut i trappuppgången och lyckades precis innan uttoningen klingade bort låsa dörren bakom mig och jag kände att livet för ett ögonblick hängt på en skör tråd men att jag kommit levande ut på andra sidan när jag sjönk ihop därute och efter att ha pustat ut fortsatte snöra. Självklart blev också kvällen lyckad.

Bonusinfo: Go west är inte den enda ritual jag haft i utgångssammanhang. När jag pluggade i Uppsala hade jag och min vän Jonas fått för oss att vi var tvungna att ha en viss typ av tuggummi med oss ut i natten, annars skulle kvällen sluta i katastrof. Jag kommer inte ihåg vilken smak det var, men det var någon relativt ovanlig form av Spearmint. Jag minns en sen allhelgonaaftonskväll, det bör ha varit 1996, när vi cyklade runt halva staden innan vi hittade en öppen närlivsbutik som hade just vårt märke. Ah, the sweet memories.

Så, det var del tre och fyra. Fortsättning följer.

Jag blev ju bloggutmanad av popjunkie-Rebecca i början av veckan. Sex underligheter/egendomligheter om mig själv ska sättas på pränt. Men vem är jag att bedöma vad som är konstigt? Det jag anser vara helt normalt, som mitt väl dokumenterade gurkhat, ter ju sig helt freakish för somliga. Så vad göra?

Jo, jag frågade tre vänner istället. Så, med start i dag och under ytterligare två dagar (inte nödvändigtvis lördag och söndag) levererar jag två underliga fakta om mig själv signerad någon annan, följd av en personlig kommentar. Först ut – min vän Lisa:

1. Du är den enda jag känner som lyckats sälja en bostadsrätt i Stockholm med förlust. Detta är tyvärr helt sant. Tidigt 2001 köpte jag en etta med kokvrå på 27 kvadratmeter vid Gullmarsplan för 830 000 kronor. Eftersom jag inte ägde ett jota i penningväg så tvingades jag låna pengar även till kontantinsatsen, vilket medförde att jag totalt inklusive obligatorisk amortering på topplånet betalade drygt 7000 kronor per månad för mitt lilla krypin. Det sög rent ut sagt. Hösten 2003, när jag fick erbjudande om en hyresetta på 36 kvm vid Odenplan för knappt 3000 kronor i månaden genom mitt jobbs pensionsförvaltarbostadskö, tvekade jag i ungefär 0,2 sekunder innan jag tackade ja. Helgen innan det skulle vara visning på min lägenhet började så DN och SvD skriva artiklar om att bostadsmarknaden var på väg att kollapsa, och skickade ut reportrar som på visningar frågade bostadsspekulanter vågar du verkligen köpa lägenhet nu när marknaden är på väg att vända? och simsalabim så fick jag inte mer än 710 000 kronor vid försäljningen, och stod där med ett obetalt banklån på lite drygt 100 000 kronor efteråt. Sicken jäkla idiot du är som sålde tänker kanske en del. Tja, jo, kanske, men trots att jag betalar 2500 kronor per månad på lånet (som är färdigbetalat i oktober i år) så landar ändå den faktiska månadskostnaden för mitt boende på avsevärt lägre summor per månad nu än i förra lägenheten. Och jag har nio kvadratmeter mer, en kalasbra sovalkov, ett riktigt kök och avsevärt bättre bostadsläge. Men du äger ju inte ditt eget boende, nej men det gjorde jag ju inte förut heller egentligen men visst, en mikroskopisk del övergick i min ägo varje månad när jag amorterade men i ärlighetens namn bor jag hellre i hyresrätt än i bostadsrätt ändå. Ah, nu fick ni reda på jättemycket spännande saker om min privatekonomi.

2. Du är den enda jag känner i vår ålder som jobbat sju år på samma arbetsplats. Det är nästan sant, den 22 maj har jag varit på TT Spektra i sju år (fråga mig inte varför jag minns det exakta datumet, det är en sjuk böjelse jag har att minnas konstig detaljinformation), må så vara på olika redaktioner och under perioder utlånad till olika projekt. Men visst, det är extremt ovanligt som ung (nåja) inom mediebranschen att arbeta så länge på samma ställe antar jag. Men de erbjöd mig fast tjänst redan efter några månader och jag trivs så varför flytta bara för sakens skull? Men visst, det kanske hjälper att jag trots allt haft en del andra grejer vid sidan av också, som mitt romanskrivande. Eller så är det bara att acceptera att jag är en trygghetsjunkie av rang.

Underlig men ack så sann tilläggsinformation: Jag har känt Lisa, som tvingade ur mig den här faktan, tre dagar längre än jag har jobbat på TT Spektra.

Så, det var del ett. Fortsättning följer.

Och när jag ändå är inne på listor och tävlingar och sånt – i höstas spelade många bloggare sätt ut alla Europas länder på en karta-spelet. Nu gav jag mig på nästa utmaning och slog ihjäl lite tid med sätt ut alla USA:s delstater på en karta-spelet. Resultatet var lite förvirrande, bland annat påstås jag ha noll miles fel i medel, trots att jag rent bevisligen satte tio delstater på fel plats. Jag vet inte hur det gick till.

Anyways – 41/51 eller 80.39 procent rätt på 713 sekunder. Try it!

——

Och från det ena till det helt andra – jag erkänner gärna att jag är en trekkie av någorlunda rang, men det här är ju bara … lite överdrivet.

Precis som en del andra bokbloggare så tar även jag mitt ansvar och biter tänderna i Expressens lista över de böcker som tydligen folk har i bokhyllan utan att ha läst dem, eller åtminstone inte orkat läsa klart. Expressen verkar för övrigt ha snöat in på det här med böcker och listor, det var ju de som låg bakom den senaste vågen också. Vore kul om de körde en lista som känns … tja, relevant någon gång också.

1. ”Vernon God Little” av D B C Pierre – äger ej/har ej läst.
2. ”Harry Potter och den flammande bägaren” av J K Rowling – har aldrig vare sig ägt eller läst någon Potterbok. Däremot tror jag att jag har sett de tre första filmerna. Eller? Den sista jag såg var den med den flygande bilen och spindelgrottan.
3. ”Odysseus” av James Joyce – äger och har läst. Men det var knappast mitt livs läsupplevelse.
4. ”Kapten Corellis mandolin” av Louis De Bernieres – äger ej/har ej läst.
5. ”Cloud atlas” av David Mitchell – har jag aldrig ens hört talas om.
6. ”Satansverserna” av Salman Rushdie – äger jag och har läst. Dessutom är det en av mina absoluta favoritböcker.
7. ”Alkemisten” av Paulo Coelho – äger ej/har ej läst.
8. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj – äger ej/har ej läst. Men jag har sett filmen.
9. ”De små tingens Gud” av Arundhati Roy – äger jag/har inte ens öppnat den. Hm – den enda det verkar stämma på.
10. ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij – äger jag två olika översättningar av och har läst båda om jag inte minns fel. En gång på gymnasiet och en på litteraturvetenskapen.

Hm, tre av tio hade jag läst, plus att jag ägde en utöver det. Jag har ingen aning om det säger något om mig. Men listor är ju alltid skoj.

Jag tänker att jag borde ta mig an bloggutmaningen från i går men livet behöver fortfarande sorteras ut och det är ingen ordning på mina papper.

Dessutom har jag slut på kuvert.

Sex saker som är underliga/egendomliga om mig själv. Hm. Jag tror jag väljer att pytsa ut dem två och två, som jag gjorde senast jag blev utmanad (ett, två, tre, fyra och fem). Bättre spridning så. Bättre utnyttjande av bloggmediet. Bättre … nej kanske bara slöare för då förvandlar jag våndan av att komma på ett blogginlägg till tre.

Jag har lite ont i halsen i dag men solen skiner och det blir väl småningom vår så det finns hopp om livet ändå. I kväll ska jag försöka skriva lite på riktigt.