Författare och skribent
Det känns som att jag inte läst eller skrivit en skönlitterär rad på hundra år, trots att det bara var några dagar sedan. Jag lever i en bubbla utan skrivna ord, i en tillvaro dominerad av fransk fågel.
Say what?! undrar ni kanske. Hold your horses, allt får sin lösning i sinom tid.
Det är nationaldag, Povel Ramel är död och tydligen ska nazister marschera i min Vasastad om en timme. Bäst att lägga benen på ryggen och dra så långt från vansinnet det går.
Jag tänkte skriva lite om ett berättargrepp som ibland dyker upp i romaner som alltid stör mig. Och föga anade ni att blogginlägget även skulle innehålla upplösningen av Johan Theorins ”Skumtimmen”, som ni tänkt läsa i hängmattan i sommar men istället blev snöpligt snuvade på eftersom ni fortsatte läsa.
Så, med det ur vägen går jag rakt på sak, jag ogillar alltså när en författare helt utan förvarning slutar att bara vara en romans berättare, och istället blir en romans berättare med förmåga att se in i framtiden.
Låt mig ge ett helt uppdiktat exempel på vad jag menar: Daniel låste dörren till sin lägenhet och inledde sin dagliga promenad till jobbet. Föga anade han att hans kollega skulle få ett spontant infall senare på dagen och köpa glass till hela redaktionen bara för att det var så vackert väder ute.
Nu är det sällan så här odramatiska och godartade föraningar som författare spiller ut, nej, ska det ses in i framtiden sker det helst med dunder och dödliga brak. Så här sker det på sidan 278 i ”Skumtimmen”:
”Spana på, då”, sa Julia. ”Det skadar ju inte.”
Den kommentaren var ironisk utan att hon visste om det – nästa gång Julia såg Gerlof skulle han vara döende.
Jag har aldrig förstått sånt här. Helt utan förvarning blir författaren för ett par sekunder klärvoajant. Vad finns det för mening? Vad är syftet? Det är ju ingen idé att som läsare få hjärtsnörp och kvida nej, det får inte hända Gerlof något! för det är ju precis vad jag just fått veta, han kommer snart att vara döende och det finns inte ett jota jag kan göra åt det om jag inte helt sonika lägger boken åt sidan och säger jag läser inte en rad till! men lite äldre än fem år är jag ju trots allt. Nej, jag tycker bara att det förstör. Åtminstone när det används så här, inslängt till synes på en höft oftast i slutskedet av romaner, precis som att vi var för klenhjärtade för att klara crescendot utan förvetskap om vad som komma skall. Slutet av läsningen blir som att cykla med pyspunka, det går obönhörligen trögre och trögre och till sist slänger jag hojen i vattnet vid Skeppsbron i ren frustration. Kanske ångrar jag mig lite efteråt när det är gjort, men då är det så dags.
Det är en annan sak om det används som ett medvetet stilgrepp, särskilt inom filmens värld är det ju inte helt ovanligt att slutet serveras i inledningen och därefter rullas hela historien upp, det mest klassiska exemplet är väl ”Sunset Boulevard”. Men det här är något annat. Det här är bara … nej jag vet inte ens vad man ska kalla det.
Men vänta nu, säger kanske någon. Gerlof dör ju faktiskt inte. Nej, Theorin har säkert tyckt att det var ju smart att låta folk tro att Gerlof ska dö genom att skriva att han är döende, men i mitt fall gjorde det bara irritationen än större, eftersom jag läste det som att han tog fasta på en urusel typ av romangimmick och använde den för att på ett rätt genomskinligt sätt försöka luras.
Det stör mig att jag inte kan komma på några fler konkreta exempel när författare använder den här typen av spåkuleberättande. Men det händer ibland. Och det gör mig lika sur varje gång. Jag går runt med en citron i munnen hela dagen.
I övrigt tyckte jag att ”Skumtimmen” var väldigt trevlig läsning, det är alltid roligt med romaner av kriminalkaraktär där ambitionen är större än att bara berätta en deckarhistoria. Och jag fick verkligen lust att åka till Öland i sommar. Bara en sån sak.
Men en kritisk sak till: Det finns rätt många tillfällen i ”Skumtimmen” då inte de rätta frågorna ställs till personer som sitter inne med svaren trots att möjlighet finns. Sånt funkar visserligen oftast i ”Lost” eftersom serien myllrar av parallella historier och är så proppad av mysterier, men i en berättelse av ”Skumtimmens” karaktär, med en central gåta och ett begränsat persongalleri – nja, Julias återkommande flathet inför pappa Gerlofs vaga halvlöften om att han eventuellt ska berätta lite mer någon gång längre fram om vad han tror hände när hennes son försvann känns tyvärr lite konstlad.
Likt Isobel tyckte jag också att Göran Greider uttryckte sig väl när han satte ner foten i dagens Aftonbladet angående litteraturdebatten.
Och för den som har lust att få en genomgång om vad det hela handlar om (och bli lite snurrig i mössan på en gång), så publicerade Nittonde stolen en rätt fullödig och lite rolig länkhistorik i fredags.
Jag har fortfarande inte planterat om de där chiliplantorna som jag fick för några veckor sedan. Jag har dåligt samvete för det. De lever visserligen och frodas i mitt fönster, växer så det knakar (måste dock lägga örat mot de gröna små lådorna de står i för att höra ordentligt) men jag ser ju att de vill ha större utrymme, jag inser ju att de vill ut och springa i gräset med de andra plantorna och få fritt spelrum för sin ungdom. Och släpper jag dem inte loss lär det aldrig bli några chilifrukter och jag vill ju ha mer nytta av dem än att bara titta på deras gröna och slanka söthet.
Ser mig om och inser att det är annat som också fallerar, saker jag borde ta tag i. Det är lortigt här inne. Det ligger damm överallt och inte blir det ju bättre av att sommaren är här och fönstrena står öppna och släpper in mystiska partiklar. Men istället är jag utomhus, som en vanvettig har jag spenderat helgen under bar himmel på ett sätt som är totalt olikt mig, i går promenerade jag totalt 26,3 kilometer om Google Earth stämmer och det tror jag för mina trampdynor värker. Vi startade i nordvästra Vasastan, jobbade oss sakta neråt och touchade östra udden av Söder vid Danvikstull, snurrade in i Hammarby Sjöstad, gick tillbaka till Söder men vände åter söderut och vandrade längs Årstavikens sydsida bort till Liljeholmen och så över till Hornstull och vidare norrut till Fridhemsplan där fötterna slutligen fick vila då jag med tunnelbanans hjälp tog mig de sista kilometrarna hem. Pannan är således röd i dag och på onsdag tar den förbannade stegräknartävlingen slut. Mina ben och mitt romandokument längtar.
Hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om ett litteraturtekniskt berättargrepp som stör mig som ”Skumtimmen” begagnade sig av. Men eftersom jag varit besatt av utomhusliv har jag inte läst klart den och jag vågar inte uttala mig innan jag är färdig. Så i morgon. Kanske.
Jag känner mig nästan äcklig. Klockan är bara strax efter elva och jag har redan hunnit läsa tidningarna, tvätta, kånka travar till pappersinsamlingen och gå en timslång powerwalk i det strålande solskenet i sällskap med Peter, Bjorn and John. En sund själ i en sund kropp. Morgan och Jocke må ha stirrat skeptiskt på mig i går kväll när jag redan efter två öl offentliggjorde min hemgång, men vi får väl se vem som skrattar sist när vi möts upp för brunch.
Så ringer plötsligt Morgan.
– Jag skrev just ditt namn i bloggen.
– Men vad fan, vad ljuger du om i dag då?
– Nej, jag tror inte att jag har skrivit ett enda falskt ord den här gången. Du har inte ens några repliker.
– Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
– Äh, jag skriver ju alltid bara bra saker.
Nej, jag tror fasiken jag ska ge mig på armhävningar nu. Det kommer snart att stråla om mig som vore jag höggravid.
Nope, jag trillade inte ner från taket i går trots min bloggtystnad i dag. Fast det var rätt nära att vi hoppade när trubaduren inledde kvällen med att köra ”Sommaren är kort”.
…bokbranschrelaterade notis sprungen ur min penna: Den här om småförlagens dominans bland höstens litterära debutanter.
…kalas: Startar uppe på Glashusets tak med TT-mingel ungefär … nu! Hör ni inte av mig igen så har jag blåst bort.
Vadfalls. Jag glömde ju bort att min blogg firade ett år i tisdags. Jag satte mig käpprätt upp i sängen vid halv ett-tiden i natt när jag drabbades av den akuta insikten. Det skulle ju firas med pukor, trumpeter, girlanger, hot shots, kräfthattar och barnkörer den 29 maj. Och så blev det inget. Så snopet. Så idiotiskt. Så … hur stavar man för den delen till girlanger? Ordet ”girlander” ger nästan lika många träffar när man googlar, 12 800 mot 17 600 för ”girlanger”. Oh well.
Här är i alla fall mitt allra första inlägg i repris:
Ett nytt hem
Jupp, det ser helt annorlunda ut nu helt enkelt. Istället för att fortsätta snickra vidare på min hemdesignade sajt har jag bestämt mig för att söka skydd under ett professionellt webbpubliceringssystem. Lite annorlunda, lite mindre personligt till formen, lite enklare att trixa med.
Men först och främst – på grund av bloggfunktionen. För jag tänker blogga. Om boken. Om tillblivandet av roman nummer två. Numero due. Den svåra. Eller som Ola Larsmo skrev i DN när han recenserade ”Dannyboy & kärleken”: Andra boken är svårast. Det säger dom jämt. Och har det stått i DN så är det väl så, antar jag.
Och eftersom tiden går och sprödheten består, så behöver jag en spark i arslet. En hård sådan. Så genom att skapa en blogg på min hemsida och därefter skriva i en programförklaring att den här bloggens främsta syfte är att beskriva arbetet med roman nummer två och dessutom ange deadlinen för när den ännu obetitlade romanen ska vara klar till i slutet av augusti så har jag ju inget val, jag måste skriva den klart, på tre månader. Och dessutom helst med kortare meningar än den ovan.
Det är väl lika bra att börja då.
Klar till i slutet av augusti. Hoho.
Eftersom behovet av ett någorlunda färdigt filmmanus börjar bli skriande och tiden är ack så knapp, tog jag i går det drastiska beslutet att begära om förlängd tjänstledighet utöver den jag redan beviljats i sommar/höst. Svaret lät inte vänta på sig, och nu står jag här med ytterligare tre veckors arbetsfri tid, och börjar jobba igen de sista skälvande dagarna i oktober, vilket summa summarum betyder sexton veckors jobbfrånvaro med start i början av juli. Filmmanuset blir prio ett första månaden, därefter romanförfattande dygnet runt.
Allt väl så långt, nu återstår bara hur jag ska överleva de extra veckorna. Mitt sparsamma, gnetiga, snåla och allmänna vatten och bröd-leverne här i Vasastaden har enligt mina beräkningar inbringat besparingar så att jag klarar mig, inklusive semesterlön, sisådär tolv veckor. Jag behöver alltså finansiering för åtminstone tre till, de sista dagarna kan jag nog leva på luft och ginånga allena.
Så jag tänkte starta en insamling. Ingen falsk blygsamhet nu, sätt in den summa ni finner lämplig på bankgironummer 5853-3340. Märk talongen ”Tiggarbrev”. Tack för ert bidrag.
Det är ju mycket Alex Schulman nu, han har lagt sig som en fuktig, lätt stickig men ändå rätt varm filt över hela bloggosfären. Min käre kollega Kalle gjorde en intervju med honom förra veckan, som ursprungligen var tänkt att gå ut som ett sommarporträtt i juni. Vi kunde dock inte hålla oss, la ut artikeln redan i går och den går nu som smör i solsken i såväl stad som land. Synnerligen intressant och smått förvånande öppenhjärtig intervju för alla som är intresserade av fenomenet Schulman, här i Östersunds-Posten.
Nej, dags att börja tänka på hemgångsrefrängen.
Samtidsprosadebatten går vidare, och nu kastar Daniel Sjölin in en fett vedträ i dagens DN som ytterligare ökar polariseringen mellan stipendieprosan och journalistprosan, som den mer episka typ av samtidslitteratur som efterfrågats nu döpts till. Sjölin, som står på stipendieprosaisternas sida, konstaterar att om Jesper Högström och Ulrika Kärnborg (som jag höll med för några dagar sedan) får som de vill kommer all litteratur att kunna skrivas och recenseras av maskiner och all poesi att se ut som Tranströmers. Åh fan, var det det de ville, jag som trodde de bara eftersökte att en lite större typ av berättande skulle få plats i det höglitterära samtalet. Jag måste genast byta sida.
Nej, jag blir mest lite trött. Men det är som i alla debatter – man vill helst inte lyssna på vad de andra säger, man vill främst ha rätt. Men Sjölin skriver flyhänt, lättbegripligt och konkretiserar sina ståndpunkter med tydliga bilder och han ger Fredrik Reinfeldt en rätt rolig råsop. Nästan som vore han journalist och inte riktig författare.
På min egen lilla täppa hoppas jag verkligen att jag kommer att bli författare till de där stora och breda samtidsromanerna som jag drömmer om, även om det väl för evigt stämplar ordet journalist i min panna. Men hey, jag har ju pressleg, så det är väl bara att acceptera.
Ibland tvivlar jag så klart. Det hör väl till hoppas jag. När jag sitter med det oändliga dialogstycket jag jobbar med just nu, då börjar jag fundera över om det verkligen kommer att ske. När talet aldrig ser ut att ta slut, när huvudpersonerna inte verkar nå fram till varandra trots att det är just det jag vill att de ska göra, då tvekar jag. Tvekar och undrar hur mycket det är meningen att man ska tvivla innan man förstår att något är fel. Om det ens är fel. Om jag borde trycka delete och gå vidare. Nej trycka delete skulle jag visserligen aldrig göra för även bland skräp kan man ju hitta fungerande hushållsapparater om man rotar lite, men ni förstår vad jag menar. Söker efter känslan hur det var förra gången. Om jag kände samma sak. Om tvivlet var lika stort. Om det var större eller möjligen mindre. Men jag minns inte hur mycket jag än försöker.
Nu är visserligen inte den här boken tänkt att bli den stora och breda samtidsromanen, det sparar jag till bok nummer tre, den som finns i mitt huvud och som jag lockas till att tänka på ibland och drömmer om att skriva när det jag gör nu känns för jobbigt. Men jag tror jag måste få ur mig det här först, jag behöver jobba mig ur det som blev kvar efter ”Dannyboy”, de ekon som fortfarande rosslar därinne och de känslor som förhoppningsvis vuxit och blivit mogna nog att uttryckas nu. Det som inte huvudpersonen i den förra romanen klarade. De steg han inte var redo att vandra. Jag hoppas att jag klarar det nu.
Ofta längtar jag tills den är klar. Tills jag får ge mig i kast med nästa. Den som ska bli den episka berättelsen som sträcker sig över tid och rum. Den stora berättelsen om att återvända och de som blev kvar. Som enligt femårsplanen jag la upp 2005 ska vara färdig hösten 2010 och åtminstone resultera i en Augustnominering. Den som ligger där inne och väntar så fort jag lyckats röja fram fri sikt.
Ja, ofta längtar jag väldigt mycket tills dess.