Författare och skribent
Huvudet värker en smula efter gårdagskvällens Bonfest på Chinateatern. Molar och gör sig till. Tankarna på tomgång, kvarnarna står stilla.
Vi stod bredvid mingelfotograferna hur länge som helst i går – poserade, lockade, flirtade. Men ingen ville plåta oss, tittade knappt åt oss, inte värda en blick. Jag är inte Stureplansmässig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Jag vet inte hur jag ska tolka det här. De tre senaste gångerna jag besökt mitt Systembolag nere vid Odenplan har jag sluppit visa leg. Känner de igen mig, eller har åldern slutligen tagit ett fast grepp om min kropp? Jag vet inte vad som är att föredra.
Och det söta butiksbiträdet syntes ingenstans. Ack grymma värld.
Äh, nu ska jag inte hänga läpp och vara sur bara för att jag haft lite nätmotgångar. Varför inte bjuda på MIA:s nya rökare?
”Jimmy” är helt klart dagens, nej veckans, låt!
Jag har tuggat fradga sedan klockan sju i går kväll då mitt webbhotell fick för sig att lägga ner verksamheten temporärt. Tretton komma fem timmar senare får jag ett mejl om nåt sorts diskerror på en server vid namn vonanka, och jag torkar bort fradgan från munnen och tänker att nu får det fan vara nog, händer det här en gång till tar jag mitt pick och pack och beger mig någon annanstans. Nu ska det tydligen felsökas vilket kan innebära en del ytterligare driftsavbrott enligt mejlet. Precis vad jag ville höra. Exakt.
Jag drack även en del öl ute på lokal för att fira lite i går kväll. Men mer om det senare, jag måste få i mig lite frukost i mitt ömma diskerrorskadade huvud först.
Jag är som en repig skiva. I dag har jag faktiskt en reell chans att nå manusets slut. Det skulle faktiskt gå att sätta punkt. Ja inte slutgiltigt så klart, men råmanuset skulle kunna finnas där, från den inledande frackruschen till den avslutande sängtåren.
Istället städar jag mitt skrivbord i en timme. Bestämmer mig för att go minimal och stuvar in min bildskärm i ett skåp. Städar hyllor. Städar rent allmänt. Kollar tågbiljetter till Malmö. Surfar lite. Städar lite till. Diskar. Pratar i telefonen. Funderar på att installera iLife ’08. Funderar på att installera iWork ’08. Funderar på att köpa en ny dator så att jag kan använda iLife ’08. Surfar lite till. Kokar kaffe.
Men nu så. Nu jäklar.
——
För övrigt skriver Hynek Pallas väldigt underhållande och klokt om den i sanning väldigt mystiska filmpolitiska artikel DN toppade kulturdelen med i dag. Borde inte den artikeln ha stekts i samma ögonblick som samtalet med Astorias nya ägare – där det framkommer att biografens innanmäte redan är på väg till bland annat Vänersborg och Mariestad – avslutades?
I går kväll satt jag och kollade på Valencia-Elfsborg samtidigt som det på datorn rullade ett ”Flight of the Conchords”-avsnitt och jag chattade med Gunnar. Jag klagade för honom, jag saknade uppslag för ett morgonbloggämne, det är jobbigt när man sätter sig framför datorn ännu en dag och krampen – bloggkrampen – slår till med full kraft. Han lovade att tänka fram ett ämne, skulle smsa mig under natten med sin ingivelses fulla kraft.
Men i morse var sms-lådan tom. Mitt huvud likaså. Jag tänkte att Gunnar, han är minsann en sån som lovar runt men håller tunt, och gick moloken ner till Vivo för att hänga på morgonlåset.
Men när jag åter kom till hemmets lugna vrå hade något hänt. Gunnar hade freakat loss i chatten, låtit det konstnärliga dårskapet få fritt spelrum efter en sömnlös natt inför hotet om en dag fylld av städande. Och eftersom Gunnar Ardelius är den en enda av mina vänner som faktiskt är författare på riktigt – som alltså gett ut två romaner och därmed klassas som författare även av Författarförbundet – tänker jag att hans skrivande i mitt chattprogram kanske klassas som poesi, eller vadå kanske, han är ju för sjutton skolad på Biskops-Arnö, det är klart att det som lämnar hans fingrar är lyrik.
Så här följer den, Gunnar Ardelius morgondikt.
Urrhsähtkta jag ’är tröht
inte sovit än jag målar fönsterbräden
snart såpa golven. pust
har legat på knä och skrubbat duschen
allt pga den ”heta” bostadsmarknaden
allt pga skattetrycket
skriv om såssemetaliteten i din blogg
rövar-kapitalismen
har du förresten läst peter i dn idag? det var bra
För framtida litteraturforskare kan det i sammanhanget vara bra att veta att Gunnar är på väg att sälja sin lägenhet. Och Peters utmärkta recension som omnämns i sista strofen kan läsas här. Allt för litteraturforskningen.
På morgonen innan jag börjar skriva lyssnar jag helst på pratradio, jag brukar börja dagarna med ”P1 morgon”, och vid tjugo över nio ratta över till P3, lyssna några minuter på ”Morgonpasset” och sedan bli lite irriterad och stänga av. Om jag inte kommit igång med skrivandet vid tio brukar jag då sätta igång P3 igen och lyssna på ”P3 populär” eller klassiska ”Popnonstop” som ju fått återuppsta och vikariera på dess tid nu i sommar. För nä, trots att ”Popnonstop” faktiskt sänds även under höst- och vårsäsongen med start lördag och söndag klockan 06.03, så anser jag inte att programmet egentligen finns längre. Med de sändningstiderna gör man inte det.
Men det var inte det jag ville skriva om.
För nu under sommaren har jag börjat ratta över radion redan vid kvart i nio på morgonen, när sommarlovsteatern drar igång. Inte för att jag har något emot den egentligen, eller jo för den delen, det har jag nog för förnumstiga barnröster är bland det jobbigaste jag vet, men det är helt enkelt inte lovteater jag söker på morgonkvisten, det är något annat. Så vid kvart i nio rattar jag bort, inte till P3 för där sänds ju också lovteatern för av okänd anledning måste den gå i två kanaler, utan till P4.
Och det var det som det här inlägget skulle handla om. För jag undrar och undrar och undrar – måste man göra något med sin röst när man börjar sända radio i P4, eller har de ett sorts speciellt ljudfilter som SR applicerar över alla som hörs i sändning? Det går inte riktigt att sätta fingret på, men programledarna låter så … mjuka. Lite lenare, lite mer välgurglade, lite mer mysiga. Jag undrar hur man gör. Hur man får den där P4-rösten. Det låter ju så trevligt.
Det var länge sen jag skrev om googlare som på konstiga irrvägar hamnat på min blogg. Men nu hittade jag minsann en lustig en. Någon har på eftermiddagen googlat på frasen ladda ner min hångel en fylla i bok och hamnat hos mig.
Och jag undrar så. Vad är det egentligen den här personen, enligt Statcounter bosatt i Dalarna, har letat efter? Och kanske ännu viktigare – fann personen vad han/hon sökte?
Det närmar sig slutet. Den här veckan ska manuset bli klart. Det måste det bli, det har redan tagit för lång tid. Men jag är ju så satans ineffektiv. Men den här veckan, ojojoj vad jag ska skriva.
Till skillnad från vad jag hävdar alla andra veckor då, alltså.
Dessutom är min semester officiellt avslutad nu. Tjänstledigheten är här hur jag än vrider och vänder på det, jag går in på vecka nummer sex. Och då måste jag ju sluta lata mig. Och som en present är det molnigt i dag så jag slipper tänka på att springa över ängar och vara somrig.
Det här är Whimsy. Det är nu drygt sjutton timmar sedan han åkte. Alla mina fönster står öppna och jag har städat, men fortfarande luktar det hundgodis i lägenheten. Hur gör man?
Är den här senaste litteraturdebatten om deckare kontra riktig litteratur eller kvinnorna versus männen verkligen en riktig debatt? Den känns så … ansträngd. Konstlad. Intetsägande. Precis som att det var något nytt att det som toppar listorna ofta har bristande kvalitet. Precis som att det var något nytt att människor i gemen inte är förfinade, att de gärna väljer minsta möjliga tuggmotstånd. Att de vill ha enkelhet i sin vardag. Förströelse undan arbetets ok. Precis som att inte filmtoppen, skivtoppen och alla andra toppar bottnar i samma logik och nästan alltid har gjort det.
Fast det är klart, lite lustigt är det ju att det bara är de kvinnliga deckarförfattarna som får stryk. Precis som att vi inte hade några manliga sådana. Fast det är klart, deras deckare kanske inte skitar ner, vad vet jag.
——
Jag borde för den delen verkligen ta och bli klar med manuset nu.
Den senaste veckan, eller nja, kanske till och med de senaste veckorna, har jag faktiskt gått omkring med en längtan efter att skriva på den andra romanen. Och eftersom jag ofta skyr mitt skrivande som pesten är det en rätt ovan känsla som jag inte vet vad jag ska göra av. Förutom att skriva då månne.
Men just nu går det ju inte. Manus manus manus, säger den lila djävulen som sitter på min axel. Men manus tråkigt? försöker jag med som vore det en femåring jag pratade med. Manus manus manus, säger han igen och så fogar jag mig.
Nästa bok känns fortfarande historiemässigt vag, den ligger inte klar i skallen. Men jag har en vision om vilken känsla jag vill förmedla. Vad jag vill ska komma ut. Hoppas bara att historien jag ska skölja ut dem med kommer till mig som en konkret insikt snart. För manuset går obönhörligen mot sitt slut, även om det så klart kommer att behövas skrivas om, skrivas om igen och igen och igen. Antar jag.
——
Och jo, jag överlevde datorlösheten. Alla lemmar är intakta, mitt förstånd likaså.
Det återstår bara timmar, minuter, sekunder – kalla det vad fan ni vill – innan jag för dagen ska lämna ifrån mig min dator. I utbyte ska jag få en hund. Det går inte att surfa på honom. Det går nog inte ens att surfa med honom. Inte skriva. Inte mejla.
Fast det är klart. Det går ju att promenera med Whimsy på ett sätt som det inte går med datorn.
Hur som helst – allt av vikt är säkerhetskopierat, dels på en dvd-skiva och dels på ipoden. Det där bröllopet är ju för guds skull ute på Lidingö, vem vet vilket backanal jag lånat ut min käraste ägodel till.
——
Jag upptäckte i går kväll att det finns tre personer på Facebook som angett min roman som sin favoritbok. Tre personer som jag inte känner. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker sånt. Det känns overkligt, konstigt, mystiskt, svindlande – vetskapen att det faktiskt finns människor där ute som, utan att jag haft något med det att göra, hittat min bok och faktiskt gillat den så mycket att de tycker att det är en favorit. Tack tack.
——
Dags att koppla ner sig från världen. Adios så länge.