Månad: januari 2008

Renovering schwenomering

Åh, Shampoo Rising skriver finfint om renoveringar som gör mer skada än nytta. Jag har också ryggat tillbaka inför Tranans omblivelse.

Ett annat ställe kring Odenplan – jeezus vad jag blivit provinsiell på sistone för den delen – som helt förlorat sin charm efter renoveringen är ju fiket Dala Deli, som jag skytt som pesten sedan den taffliga lyxsaneringen för ett par år sedan.

Eller vänta nu, ljuger jag om Dala Deli? Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen hos Allt om Stockholm. Har de byggt om en gång till eller är sajten ruskigt ouppdaterad? Kanske borde gå förbi och kika innan jag öser ur mig hat.

——

Uppdatering: Det satt papper över alla Dala Deli-fönster och en lapp på dörren talade om att totalrenovering pågår. Igen. Fantastiskt.

Carla Bruni, Tim Burton och jag

Vem ska man lita på egentligen? I dagens DN hävdas att Carla Brunis musikkarriär går spikrakt uppåt sedan hon blev flickvän till Frankrikes president Nicolas Sarkozy och i SvD går tongångarna åt motsatt håll, Musiken i skymundan för presidentens kvinna står att läsa på SvD:s pappersetta (det vill säga förstasida) idag.

Det må vara hur det vill med den saken, själv tycker jag bara att det är lustigt att hon hela tiden sedan kärlekshistorien rullades upp framför världens ögon nästan alltid kallats exmodell exmodell exmodell, trots att hon på senare år väl främst varit en rätt framgångsrik och även kritikeruppskriven artist. Jag lyssnar ofta på hennes debutalbum ”Quelqu’un m’a dit” när jag skriver, delvis beroende på att mina franskakunskaper är närmast obefintliga vilket passar när jag skriver då inte texterna distraherar, men också eftersom jag tycker att musiken är bra. Och visst, jag läser i SvD-artikeln att hon tydligen var en av världens tjugo mest väletablerade supermodeller på nittiotalet, men eftersom jag har lika dålig koll på modellvärlden som på det franska språket passerade det mig obemärkt förbi när det begav sig, och troligen för större delen av den övriga tidningsläsande publiken likaså. Ergo – hon är för dagens publik mer aktuell och känd som musikartist, men ändå kallas hon exmodell exmodell exmodell. Och ja jag vet att det beror på att det rent mediemässigt är mer pikant och eggande om en president dejtar en modell än en popartist (om än relativt marginellt skulle jag tro) och att kvinnor helst bör framställas som snygga attiraljer vid den framgångsrike mannens sida istället för egentänkande och skapande varelser för att vidhålla samhällets rådande ordning, men jag kan väl få gnälla lite över tillvarons beskaffenhet så här på torsdagsmorgonen? Snälla?

——

Gnälla tänker jag dock inte göra nu, utan tvärtom skryta: På fredag nästa vecka, mellan klockan 12.09-12.29 (jepp!) ska jag och absolut ingen annan intervjua Tim Burton när han kommer till Stockholm för att prata om ”Sweeney Todd”. Yay!

Inget svenskt i år heller

Det blir ingen Oscar för Roy Anderssons ”Du levande”, den första utgallringen ner till nio icke-engelskspråkiga filmer har presenterats och föga förvånande är inte det svenska bidraget bland dem. Konstigare är kanske att inte heller rumänska ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” klarade sållningsprocessen. Fast i och för sig, en film om hur en abort genomförs i ett glåmigt rumänskt 80-tal kanske är väl lika lite klassiskt Oscarsmaterial som en tablåfilm utan huvudpersoner när jag tänker efter.

Alla dessa texter

Jag skickar schlagertexter åt ett håll och romantexter åt ett annat. Det är ett jäkla skickande och det känns som ett väntläge, jag inväntar kommentarer och funderar på vad fasiken jag ska göra under tiden. Något måste jag ju göra.

Fast självklart finns det en miljard projekt som ligger och väntar. Eller kanske inte en miljard, inte riktigt, men fem-sex prylar jag borde ta tag i, filmmanuset behöver exempelvis arbetas på mer, kanske borde jag dyka in i det, ge mig hän, ta fram saxen, förädlingsverktygen – vilka de nu må vara det var ack så länge jag hade träslöjd och minns inte namnen.

Men mest av allt just nu vill jag att SVT ska få tummen ur och leverera telefonnumren som folk ska smsa till för att rösta i schlagern. Just nu, i denna timme, den här ynka stunden, skulle denna lilla ynnest faktiskt göra mitt liv rätt så komplett.

——

Uppdatering: Och som ett brev på posten, eller åtminstone som en uppdatering på webben, har nu SVT hörsammat min vädjan. Yay!

Söder om Söder

Spenderade dagen i Linköping igår, redigeringen av Melodifestivalbilagan som jag för tillfället basar över har på modernt manér outsourcats till Östgöta-Corren så jag åkte ner och pekade med hela handen på det där sättet jag alltid gör när jag styr och ställer här i tillvaron, plockade fram den stadiga blicken, barska stämman och kroppsspråket som entydigt visar vem som bestämmer. Den bilden ska ligga här, den texten bör du placera där samt vad tror du om en friläggning av Charlotte Perrelli? var några av fraserna som yttrades.

Efter förrättat värv hade jag lite tid över innan tåget åter skulle vända mot civilisationen. Jag irrade runt i staden, hängde i en galleria – jag älskar ju privatägda butikskluster mer än det mesta här i livet – kollade in domkyrkan som en god lutheran, pratade i telefon, låtsades att det fortfarande var nittonhundratal och besökte ett bankkontor och styrde slutligen stegen mot biblioteket. Jag bläddrade i en halvgammal Sonic, kollade om min roman stod i hyllan vilket den inte gjorde trots att den enligt bibliotekskatalogen inte var utlånad men någon hade väl snott den – maken till stöldbegärligt gods var det ju länge sedan Östergötland såg – och jag ställde mig vid en internetterminal för att spara in några kronors mobilsurf men gick bet eftersom de krävde lånekort och jag må äga rättigheter att låna böcker i Stockholm, Uppsala, Sandviken, Gävle, Karlstad, Malmö och Lund, men nej, något lånekort i Linköping har jag aldrig sett ett behov av så jag gick och tog åter gatorna i besittning, försökte känna mig som Lars Winnerbäck, beträdde avenyerna med foträta steg och önskade att jag passat på att använda bibliotekets toalett. Det var så dags då.

——

Uppdatering: Det kom ett Facebookmeddelande från en bekant: Men, du är väl inte särskilt barsk och helahandenpekande. Är du en djävul när du jobbar?

Nej. Jag är snäll som ett lamm både i staden och på landsorten. Det kallas ironi. Dessutom var det där med Lars Winnerbäck en ren och skär lögn.

”Amberville”, bakfyllan och jag

Jag ligger här i min säng och känner bakfyllan ack så sakta lämna min kropp och tänker vad hände egentligen med ”Amberville”? Det bloggades å det grövsta om den i höstas efter en rätt lyckad pr-kampanj, det spekulerades kring vem som skrivit den – bland annat här hos mig – det hävdades att den var the shit på bokmässan i Frankfurt men … ja men förutom det då? Köpte någon bokjäkeln egentligen? Fanns det något publikt intresse för en roman där mjukisdjur lever rövare i en stad liknande Stockholm? Har den getts ut utomlands någonstans ännu, var det inte så att den hade direktöversatts till engelska redan från början? Jag kan inte påstå att jag sett någon läsa boken, och SvB:s topplista har den ju mig veterligen inte nått (just nu ligger dock deras sajt nere ser jag, vilket omöjliggör faktakontroll), så hur ser framtiden egentligen ut för den planerade bokkvartetten?

Och efter de bakfyllefunderingarna övergår jag nu till övriga tankenötter: Hur fylla magen när jag inte orkar gå och handla och skafferiet ekar frukosttomt? Och hur i hela fridens namn ska den här bleka skuggan av en människa kunna vara redo för födelsedagskalas i Rotebro om två timmar?

Allt förblir som förr! Yes!

Nähäpp, det blir ingen galleria på Odenplan, de högljudda rödskynkarna vann, får behålla sin grå oas precis som den alltid varit. Den unika småstadskänslan, mitt i Sveriges huvudstad, precis där den hör hemma, förblir intakt!

Och vilken seger det blev. Istället för sju års byggrop med en ny knytpunkt plus ett stort underjordiskt butikscentrum som resultat får vi nu fem års byggrop med en ny knytpunkt och ”en del butiker och kaféer och liknande” enligt ordföranden i exploateringsnämnden. Bring out the champagne.

Bah.

Jag finns både här, där och där

För några dagar sedan var det Bodil Mårtensson som blivit bestulen på en bok, idag är det Ola Lauritzsons tur. En tjuv har norpat hans dator på Stadsbiblioteket och vips har en halv roman försvunnit, skriver Expressen.

Och jag undrar på något sätt hur de vågar. Hur de vågar lämna lägenheten med en laptop utan att ha minst två kopior av sitt material sparat någon annanstans. För det handlar ju inte bara om stöldrisken, tappar man datorn i backen kan ju hårddisken vara kaputt och då är det tack och adjö.

Själv sparar jag mina mappar med dokument, mejl, chattar, bilder, webbsidor och annat matnyttigt på dvd ungefär en gång i månaden, jag har varje mejl jag fått eller skickat sedan 1999 sparat, de är det närmaste jag kommer en dagbok och säger en hel del om det förflutna. Sms-korrespondenser av vikt sparar jag då de kan komma till nytta i mitt skönlitterära skrivande, boken jag jobbar med nu innehåller såväl sms- som chattfragment men nej, ingen behöver svettas för den enda som lämnas ut är möjligen jag själv, sakerna är helt tagna ur sitt sammanhang, omständigheterna omkastade och ändrade. Senaste versionen av romandokumentet mejlar jag dessutom alltid till en webbmejladress efter varje skriv- eller redigeringssession så att den inte enbart ska finnas rent fysiskt på min hårddisk. Varje vecka drar jag också över romanmappen, där olika versioner av boken finns, till ipoden som extra backup.

Ja, jag kanske är en smula manisk. Men bättre det än att tvingas gråta ut i Expressen, även om snyftartikeln jag hade nästan skrivit klart, och nu gick allt upp i rök och jag måste börja om och det kommer att ta minst tre år till! känns ack så lockande ibland.

De gröna råttorna, uttalet och könet

bildt.jpgAtt Carl Bildt bar en kavaj med gröna råttor på på Grammisgalan igår kväll har väl inte undgått någon och jag ska inte orda så mycket om det, även jag tappade hakan och det var ju årtusendets bästa pr-kupp, nu vet ju till och med kidsen vem landets utrikesminister är – om de nu råkade hamna framför föräldrarnas ång-tv igår och kollade på det där musikprogrammet där artister spelade årsgamla hits och Lasse Stefanz uppträdde vill säga.

Nej, vad jag tycker man kan orda lite om är det mystiska faktum att inte Baluba i förväg sett till så att prisutdelare Bildt åtminstone hade närheten av en aning om hur han skulle uttala namnet på den där mystiska producentduon han fick dela ut exportpriset till. För vad det än var han läste innantill från diplomet som tjejen vid hans sida höll upp, så var det då inte Bloodshy & Avant.

Bäst på Grammisgalan: Annika Norlins uppmaning i sitt tacktal om att skrota könskategorierna. Visst, det blir färre priser att dela ut, men det är ändå väldigt mystiskt att inte män och kvinnor kan tävla mot varandra i samma klass i något annat än hästsport.

——

Och nu något helt annat: Det är ju väldigt sött att Fredrik Strage gör en pudel i dagens DN och ber om ursäkt för sitt höga ”Arn”-betyg. Nu återstår bara att recensenten i Nerikes Allehanda, som använts som enda dragplåster i bioannonserna, ska krypa till korset.