Det blev en ovanlig söndag. Jag låg och flämtade i stort sett hela dagen, märkt efter nattens magsjukeäventyr, och Tage var sitt vanliga trotsiga jag och sprang runt och skrek NEEEJ! mest hela tiden åt allt vad Johanna sade och gjorde. Till sist fick det ett abrupt slut när han vid sitt 736:e livsfarliga stå på soffkanten bara för att jag kan oavsett vad mamma och pappa säger-trick lyckades med det vi anat förr eller senare skulle inträffa: Han trillade ner och slog huvudet i elementet med buller och bång. Resultatet blev en smått grotesk bula på höger sida av skallen en bit ovanför örat som vi försökte kyla ner med en påse fryst riven ost samtidigt som Tage stretade emot för glatta livet och – föga förvånande – skrek NEEEJ! allt vad han orkade mellan tårarna.
Strax före klockan åtta låg vi alla tre i i dubbelsängen, vi ville ha honom där för att ha lite koll på honom under natten efter soffincidenten, och jag kunde inte trots den misäriga inramningen låta bli att tycka att det var lite fint. Tage i mitten som domderade katten! och fick sin katt, Johanna som frågade om hon skulle sjunga och Tage som lite ynkligt kved pappa varvid jag började sjunga och Tage som försökte rulla över till andra sidan men fick avbryta med ett olyckligt ajaj när han kom åt bulan. Efter tre låtar sov vi alla tre.
I dag fyller Tage två år. Det ryktas att han ska få en trehjuling i present.
