Post Format

Adenoiden

Vad är det värsta med att vara förälder?

Tage opererades i går, en enkel operation där en adenoid, ofta beskriven som en körtel och i folkmun kallad polyp, avlägsnades från övre delen av hans munhåla, någonstans bakom näsan. Den har hindrat hans sömn, han har drabbats av korta andningsuppehåll ibland, orsakat snarkningar, eventuellt också hämmat hans aptit.

En rutinoperation, och allt gick bra.

Men den där knappa timmen efter att jag visats ut från operationssalen, där jag fick sitta vid hans sida och försöka hålla hans allt mer sviktande humör uppe medan de förberedde droppet och narkosen och han till sist somnade (han hade inte fått äta sedan dagen innan och operationen blev försenad och drog igång först strax före klockan tre på eftermiddagen), det var den värsta timmen hittills i mitt liv. Trots att jag logiskt sett visste att det inte var någon fara, trots att jag visste att det var rutin och trots att jag visste att de inte skulle göra något mer avancerat än att skära eller knipsa bort en körsbärsstor körtel från hans svalg och att de inte ens skulle göra ett endaste litet operationshål i honom utan bara gå in via munnen.

Jag vankade fram och tillbaka i den korta passagen mellan centraloperationsavdelningen och uppvaket på Gällivare Sjukhus och försökte lyssna, tyda, sia. Lät det något där inifrån? Verkade de som gick in eller kom ut från avdelningen stressade, på väg till eller från en operation där något gått snett, ökade de takten i sina steg efter att dörrarna slagit igen efter dem? Men det var knäpptyst vilket väl knappast var någon slump, något säger mig att sjukhus byggs medvetet ljuddämpande för att inte störa parallellt pågående livsavgörande verksamheter samt kanske också i viss mån för att inte oroa vankande anhöriga i onödan.

Jag försökte intala mig själv att jag var fånig, att jag rentutav var futtig när jag satt där med dunkande smärta i bröstet för ett rutinärende när det i samma stund med all säkerhet fanns föräldrar som vankade i väntan på avslut på verkligt tuffa operationer, som med genuin osäkerhet inväntade läkarens besked.

När hon så stack ut sitt huvud genom dörren och berättade att allt gått enligt plan, att han nu skulle få ligga kvar i operationssalen en stund för observation innan han rullades över till uppvaket, höll jag fasaden uppe, log, verkade lugn. Klart jag visste att det skulle gå bra.

Men när dörren slog igen bakom läkaren igen brast det. Jag grät ymnigt i den lilla passagen i kanske en halvminut innan jag lyckades lugna mig nog för att smsa Johanna där hemma, nog för att tårarna skulle sluta rinna, nog för att inte ansiktet skulle flamma upp. Den vaga oron som funnits där sedan maj när undersökningen gjordes och det konstaterades att det skulle bli operation, oron som vuxit den senaste veckan när datumet närmat sig och som när jag rattade bilen söderut mot sjukhuset på morgonen vuxit sig till en tung klump placerad djupt ner i magen.

Tage däremot, överraskade som vanligt positivt i en sådan här situation. Han blev lite ledsen framåt tvåtiden, när vi väntat på avdelningen i tre timmar och hungern och rastlösheten tävlade om uppmärksamhet i hans kropp. Och efter uppvaket, när vi rullats upp på avdelningen igen och han börjat kräkas i efterdyningarna av narkosen, la han sig platt ner på magen i sängen, borrade huvudet in i kudden och skrek uppgivet Pappa, jag önskar att den här dagen inte hade hänt.

Men så kom läkaren med en liten skål av det närmaste hon hittat i geléhallonväg vilket Tage berättat före narkosen att det var hans favoritgodis – hon hade letat runt halva sjukhuset men gått bet när det gällde den äkta varan – illamåendet sjönk gradvis undan och han hittade en studsboll under en stol i rummet vi placerats i, och glädjen återkom till hans leende. Vid sjutiden på kvällen, när han visat läkaren att han kunde trycka i sig en hel renklämma utan behov att kräkas, fick vi tillåtelse att åka hem och de första två milen av resan babblade han med sin mommo i telefon innan han sträckte fram mobilen till mig, konstaterade Jag är nog lite trött ändå ännu och somnade omedelbart.

Jag stannade vid fyra parkeringsfickor under de återstående åtta milen hem, vände mig bakåt, kontrollerade att han fortfarande andades, att narkosen inte satt kvar där inne någonstans och orsakade skada.

För mig är det värsta med föräldraskapet maktlösheten. Så länge han är med mig, i min närhet, vid min sida, då kan jag skydda honom, se till att han mår bra, ta ansvar för hans väl och ve. Att det dels är en chimär – jag är knappast i stånd att skydda honom från allt ont bara för att jag fysiskt befinner mig vid honom – och dels är direkt felaktigt – i den där operationssalen till exempel, vilken nytta hade det gjort om jag suttit där och hållit hans sovande hand? – spelar ingen roll för bröstet som värker och hjärnan som skenar överröstar allt annat.

Det här är så klart ett problem som bara kommer att växa. Att växa upp är en konstant pågående frigörelseprocess, och det finns inget jag kan och när jag tänker på det logiskt ens vill göra för stoppa det.

Men om jag hunnit lära mig något om föräldraskap under de här hittills fyra och ett halvt åren så är det väl just det. Det är sällan logiskt.

En kommentar

  1. Pingback: Barnen, barnen « Johanna Ögren

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.