I somras var vi på bröllop i Växjö då min gamle kuratorskollega Ulf gifte sig (han var förstekurator på Kalmar nation 1998 när jag var andrekurator, således kräver han alltid att jag ska kalla honom Bossen när vi ses). Dagen för vigseln besökte vi Utvandrarnas hus på förmiddagen, ett ganska anspråkslöst men ändå fantastiskt museum jag gärna hade spenderat större delen av dagen i. Nu hade vi dock ett bröllop att bevista och en tvååring att hantera, så det lät sig inte direkt göras.
Besöket fick mig dock att bestämma att jag skulle läsa Vilhelm Mobergs Utvandrarserie igen, jag läste Utvandrarna tidigare i höstas och efter lite annan läsning emellan läser jag sedan några dagar nu på Invandrarna, Karl-Oskar och hans följe har efter den långa och farliga båtresan över Atlanten ankommit till New York, tagit flodbåt upp till Albany och nu klivit på och tuffat iväg med tåg mot Chicago på sin väg mot det hägrande slutmålet Minnesota.
Samtidigt som jag skriver dessa rader kommer en nyhetsflash från Omni i mobilen att Sverigedemokraterna når 19,9 procent i SCB:s stora väljarundersökning för november. Vi har rätt milt väder här uppe nu, bara någon grad under nollan och snön faller därför ymnigt, men aldrig har väl Sverige känts så kallt.
Jag tror vi hade behövt någon som Vilhelm Moberg nu som orkat stå upp mot de mörka krafterna.
——