Anledningen till att jag tror att så många i min omgivning – och inte minst jag själv – är så tagna av Robin Williams död tror jag har att göra med att hans storhetstid på biograferna sammanfaller med tiden då många som är födda i mitten av 1970-talet gick som mest på bio.
Åtminstone är fallet så med mig. Från när jag var femton till jag var tjugotvå-tjugotre någonstans gick jag på bio minst en gång varje vecka, vissa lördagar såg vi två filmer på raken inne på Filmstaden i Gävle, först nioföreställningen, och därefter nattbion för att sedan ta fyllebussen hem vid kvart över två på natten (dessa bioresor skrev jag ett eget inlägg om för sex år sedan).
Med start vid Döda poeters sällskap, som hade premiär på svenska biografer i januari 1990 (och som för mig var omtumlande på samma sätt som Donna Tartts roman Den hemliga historien några år senare) tror jag att jag såg Robin Williams på bio i en ny film åtminstone en gång per år fram till 1997 års Will Hunting. Filmer som Uppvaknanden, Fisher King och Mrs Doubtfire i första hand, men jag vill minnas att jag även såg den engelskspråkiga versionen av Aladdin där han ju gjorde rösten som anden, Hook och jo, jag såg banne mig Jumanji på bio till och med. Good morning Vietnam var dock före min mer vuxeninriktade biotid, så den såg jag på video, jag har fortfarande en vhs-kopia av filmen på ett band på vinden i Stockholm. Och icke att förglömma Baron Münchhausens äventyr som jag också såg på bio, där han ju under pseudonymen Ray D Tutto gjorde den lilla rollen som mångubben. Men den kom före Döda poeters sällskap och är ju ingen Robin Williams-film per se, så jag nämner den endast som referens.
Men käre Robin Williams, du personifierar min guldålder som biobesökare och det är så jag kommer att minnas och sakna dig. Tack för alla fina stunder du gav mig i filmsalongen.