Eftersom jag troligen i själ och hjärta alltid kommer att vara en teoretisk sosse – även om det kanske är si och så med praktikaliteten ibland – har jag spenderat de senaste dagarna med att läsa Pär Nuders memoarbok ”Stolt men inte nöjd”. Då jag inte är klar ännu ska jag inte avge något omdöme, men det är inte svårt att se varför han förvandlats till en sorts persona non grata i arbetarepartiet, han har ju medveten om sina förmågor och har mage att skriva om dem gubevars, usch och fy för sådan självhävdelse, vem tror han att han är?
Nåväl, det var inte jante jag tänkte skriva om i dag, utan om den dröm jag hade när jag skumpade fram över Östersjön i söndags natt med riktning Stockholm. I boken skrivs en del om detta hav, Nuder är ju av estniskt påbrå, hans farfar var motståndsman och hamnade i ett läger och arkebuserades och familjen flydde till Sverige.
Men om detta handlade inte min dröm. Den handlade om Carolina Klüft. Eller rättare sagt handlade den om hur Pär Nuder ger Carolina Klüft snusförnuftiga råd inför hennes stundande övergång till modern femkamp inför nästa OS. Nej, det är mig veterligt inget som ska hända i verkligheten, men sker det så vet ni vem som spräckte nyheten och dessutom ska tjäna pengar som nästa Saida. I drömmen står Pär och lär Carolina luftpistolskytte. Nej nej nej, så här håller du pistolen, sade Pär i drömmen och tog ifrån sin adept puffran. Det är viktigt att du lär dig, sade han, för vår skull. Hon stod bredvid och nickade lite uppgivet och han ruskade frustrerat på huvudet. Därefter gungade M/S Regina Baltica till och jag vaknade. Det var vargtimme och jag var kissnödig.
Kanske säger drömmen något om Pär Nuder. Kanske säger den något om mig. Kanske var det bara en dröm.