Daniel Åberg

Ibland är det roligt nästan jämt (2)

När jag åkte hem i julas drabbades jag av en rätt kraftig försening som gjorde att jag blev berättigad till SJ:s resegaranti, den anlände häromveckan i form av ett värdebevis på lite drygt trehundra kronor. På sant 1900-talsmanér måste man dock, för att kunna använda pengarna man får tillbaka – som bara kan användas till att betala nya SJ-resor – endast nyttja värdebeviset om man fysiskt går in på en tågstation och köper en biljett (no fucking way) eller om man bokar sin resa över telefonen (okej då).

Eftersom mina systrar fyller trettio nästa helg – jupp, de är tvillingar – tänkte jag åka hem en kortis och vilket kändes som ett ypperligt tillfälle att utnyttja värdebeviset. Sagt och gjort, jag ringde SJ i går och möttes av beskedet vi har för närvarande påskstängt, var vänlig gå till www.sj.se för att boka din resa eller återkom i morgon. Jaha, det första var ju som sagt inte ett alternativ, så jag bidade min tid. Nu har jag ringt hela förmiddagen:

Då vi för tillfället har överbelastning hänvisar vi er till www.sj.se för biljettbokning.

Ibland älskar jag välskötta statliga monopol extra mycket.

——

Uppdatering 13.47: Nu kom jag förbi överbelastningen. Vi har för närvarande … tjugosex minuters kö, vi tar emot ditt samtal så snabbt vi kan.

Tjoho.

Dagen då allt blev lite annorlunda

Jag minns det som det vore i går men om två veckor var det tre år sedan. Dagen då ”Dannyboy & kärleken” kom ut och livet blev en smula annorlunda och fick nya konturer. Nu händer samma sak min kära kollega Erik Helmerson, vars roman ”Blixthalka” ges ut på Norstedts just i dag.

Jag minns de där dagarna kring släppet som rätt jobbiga, fast på ett roligt sätt. Att få stå i centrum, bli intervjuad, nagelskådad och granskad kittlade mitt ego även om det så klart här och där fick sig ett par törnar längs vägen. På måndagskvällen hade jag releasekalas, ett drygt hundratal personer kom – en del hade jag aldrig sett tidigare, andra trodde jag inte att jag skulle få se men de dök ändå upp och det gladde mig och jag drack rätt många glas rosa champagne och öl men alkoholen fick aldrig något fäste trots att bilder försöker påstå motsatsen, kroppen jobbade på högtryck, intrycken var för många, människorna likaså, allt blev splittrat men samtidigt alldeles underbart. På natten sov jag inte en blund, på tisdagen traskade jag runt som levande död och väntade på onsdagens dom när boken hade första recensionsdag.

Jag såg framför mig ännu en sömnlös natt men som jag minns det somnade jag till sist och så kom onsdagen och jag började jobba klockan tio och sökte genom internets alla vrår efter recensioner på morgonen och det som kom ut var överlag väldigt glädjande. Av rikstidningarna var det bara Aftonbladet som recenserade första dagen, en okej recension men inte så mycket mer, men Upsala Nya Tidning var översvallande, Helsingborgs Dagblad likaså, Arbetarbladet väldigt positiva, en kollega som för tillfället befann sig i Bohuslän ringde och meddelade att recensionen i Bohusläningen var jättefin och den dagen var väl enda smolket i bägaren att Gefle Dagblad, den dominerande tidningen i Gästrikland och således en recension som många där hemifrån skulle kunna läsa och jantelagigt säga vad var det vi sa och han ska inte tro att han är nåt den där Åberg om, innehöll den mest surmagade recensionen jag skulle komma att få överhuvudtaget, och jo jag vet att man ska akta sig för att recensera recensioner men det var enligt min mening en konstig, spekulativ och delvis felaktig sådan som jag inte tycker att boken förtjänade.

När onsdagen den sjätte april lades till handlingarna var jag nöjd. Jag hade överlevt, de flesta tyckte om det jag skapat och jag var fortfarande hel och någorlunda ren.

Av det jag läst hittills i recensionerna om Eriks bok nu på morgonen känner jag igen mönstret. Välvilligt men kanske lite återhållet i storstadstidningarna, överlag riktigt positivt i landsortspressen. Ett typiskt debutantrecensionsmönster.

Tiden är ur tågled

Sedan tiden startade, det vill säga hösten 1995 när jag kom till staden, har tågen från Uppsala mot Stockholm avgått tio minuter över heltimmen. Likaså åt andra hållet, en bra och enkel princip som gjort livet enkelt för resande.

Men varför låta något vara enkelt när det kan vara svårt? Sedan en tid går nu tågen mot storstaden nio över från Uppsala, och elva över från Stockholm. Beror det på tidsjustering? Nope, restiden är fortfarande exakt fyrtio minuter.

Så varför? Nu missade jag ju tåget hem.

Det långa är det nya svarta

Så har nästan påsken passerat och har jag läst något påskekrim då? Nähädu, det har jag minsann inte för istället rotar jag ner mig i tidningar, visst var Filter en finfin tidning men herreminjesus texterna är ju så långa, det tar ju all tid, när fasiken ska jag hinna se mina tv-serier och tvätta och skriva på bokjäveln då? Och vad tror ni den här Filterhajpen leder till då – johoda, det ska jag säga er, alla andra tidningar kommer också att börja trycka tjugotvåsidorsreportage och helt plötsligt finns det ingen tid till något förutom att läsa reportage om krögare och it-killar och plast och jeans dagarna i ända. Förstår ni vilken sten som satts i rullning? Ack och ve, ack och ve.

——

På tal om ingenting så tänkte jag först länka till den här sajten. Ibland går det lite för fort här i världen.

En massa klipp blir det

Att jobba på nyhetsbyrå är ofta ett rätt anonymt arbete. I Stockholm, där rikstidningarna dominerar nyhetsflödet och de flesta jag känner bor, är det extra tydligt. Jaha, TT sa du, ja man ser ju att ni skriver notiser i Metro ibland är en kommentar jag fått oräkneligt många gånger när jag kallpratat med någon på en fest.

Nu är ju inte särskilt mycket av det vi producerar egentligen notiser, saken är bara den att rikstidningarna sätter en prestige i att producera eget material, att plocka in texter från en nyhetsbyrå är inte lika fint och därför är det främst notismaterialet – eller kraftigt nedkortade artiklar – som hamnar i deras tidningar. På webben är situationen lite annorlunda, främst SvD och Expressen använder till exempel rätt mycket av vårt material på nätet, vilket väl brukar synas i de länkningar jag gör ibland.

Hur som helst – Sverige består ju inte bara av Stockholm. Och utanför huvudstaden, och i viss mån Göteborg och Malmö, är TT kung på allt utom lokalt material. Det dryga hundratal dagstidningar som finns från norr till söder är till stor del beroende av ett kontinuerligt flöde från nyhetsbyrån för att täcka de saker de vill ha i sina tidningar men inte har resurser att bevaka själva.

För att vi som jobbar på TT och dotterbolaget TT Spektra ska ha en hum om vad tidningarna gör av vårt material ingår en smått otidsenlig arbetsuppgift för receptionisterna att kontinuerligt gå igenom varenda landsortsblaska i landet efter TT-texter med namnbyline under. När de hittar sådana river de ur eller klipper dessa, och lägger på hög i reportrarnas fack.

En sak de därför sitter och klipper ur är texter om den här musiktävlingen som kallas Melodifestivalen som anordnas i februari-mars varje år. Och eftersom jag driver en ständig kampanj för att framhäva mig själv i den här bloggen, bestämde jag mig i går eftermiddag när jag hade en stund över att vad fasiken, jag tar väl och skryter lite då. Jag hällde helt sonika ut de artiklar som publicerats i olika tidningar med mitt namn under från Melodifestivalens Kiruna- och Stockholmsveckor på redaktionsgolvet.

Det blev några stycken, hundraåtta närmare bestämt. Till detta ska läggas alla de tidningar som lite slarvigt bara låter det stå TT eller TT Spektra under artiklarna, och som därför inte klipps.

Härmed utnämner jag mig därför – helt egenmäktigt – till landets mest publicerade journalist under mars två första veckor. Tjoho!

Både en och två och tre hattar

När man jobbar helgdagar så är man, om inte något oförutsett inträffar, helt solo som reporter på kultur-/nöjesredaktionen och sitter således där med tre hattar framför sig som man växlar mellan på sin rakade skalle.

I dag hade jag således exempelvis nöjeshatten på mig när jag skrev om Wikipedia kontra Myspace, kändishatten när jag skrev om Pamela Anderson och kulturhatten när jag skrev om Uppsalas Bergmanplaketter. Det blev ett fasligt bytande, jag var alldeles öm i hårbotten när jag skulle gå hem.

Oh well – all well that ends well och nu är det minsann påskledigt även för mig. Nu kommer snart Ulf hit och jag får vara undersåte hela kvällen. Och nej, fråga helst inte.

Det korta är det nya svarta

Jag tänker på det här med att det trots allt blev gubbarnas år. För även om de svenska författare som det pratades mest om 2007 i kronologisk tidsordning hette Sisela Lindblom, Åsa Linderborg och Maja Lundgren, så var det 73-årige Carl-Henning Wijkmark som knep Augustpriset och 70-årige Björn Runeborg som fick Sveriges Radios romanpris.

Nu är det egentligen inte faktumet att två grånade herrar snodde priserna framför näsan på yngre kvinnor som jag tänker på – snarare ser jag det som ett sundhetstecken att litteraturen i detta ungdomshysteriska samhälle vågar belöna något så osexigt som två trettiotalister oavsett deras kön – nej, egentligen är det faktiskt längden på deras romaner jag sitter på min kammare och funderar över.

För det slog mig häromdagen att såväl ”Stundande natten” som ”Dag” är ovanligt korta romaner – hundrafemtiosju respektive hundrafemtioåtta sidor. Innebär det här något? Ja, för om vi adderar att två av Bokhore-Johannorna i torsdagens P3 Populär pratade om novellens återtåg i den svenska litteraturen (eller var det möjligen intåg, jag minns inte riktigt), så börjar ett någorlunda välsynligt mönster skönjas – det korta är det nya svarta!

Och varför sätter jag då ett utropstecken efter ett sånt påstående, jag som förra våren prisade och efterlyste episk och böljande samtidsprosa både en och två gånger?

Jo, som vanligt är mina syften egoistiska. Jag har länge haft en psykologisk spärr i mitt eget författande, att det jag skriver inte har rätt att kallas roman förrän det passerar tvåhundrasidorsstrecket, helst ska det till och med över tvåhundrafemtio. Men i och med denna insikt öppnas en helt ny värld. Till de dryga hundratio sidor jag har i dagsläget ska jag inte lägga ens femtio sidor om jag vill ha en chans att prisas. Det är inte ens bara en teori, det är empiriskt bevisat! Oh happy joy joy den ljusnande framtid är min.

One down, one to go

Jaha, det var den påskarbetsdagen det. Jag skulle vilja hävda att även om förbudet mot att ha nöjesetablissemang öppna på långfredagen försvann 1973, så går världen verkligen på sparlåga den här dagen. Jag tycker mig verkligen ha finkammat, men har ändå tvingats skriva så otroligt oupphetsande ickenyheter som det här och provinsiella prylar som det här.

Men notisen jag knåpade ihop om ”Låt den rätte komma in” glädjer mig. När man sitter själv på redaktionen och inte har en chef som riskerar att säga nej nej nej finns en helt annan sömmån för spekulationer och rykten. Tjoho!

Autist javisst!

När jag slog upp ögonen för ett par timmar sedan var det som om ett påsklock lagts över Vasastan. Jag är inte så förtjust i såna här dagar, jag är ju en människa som gillar rutiner – autist light var det någon som sa – och bara en sådan sak som att det inte kommer några tidningar är nog för att få mig ur balans, jag vinglar omkring, stöter i väggarna, larmar och gör mig till. För att i möjligaste mån undvika blåmärken hade jag dock bunkrat upp lite olästa tidningsdelar från i går och i onsdags, de tidlösa helg- och bostadsdelarna som också visade sig vara dränkta i påskfärger och ägg och fan och hans moster

Förlåt – Jesus och hans pappa ska man kanske säga den här helgen.

men de gjorde hur som helst min autism lite enklare att jobba med, monstret stillade sig och nu tar jag med stadiga kliv sats mot resten av dagen eftersom jag på sedvanligt manér tänkt romanredigera på morgonkvisten och sedan gå och jobba för hey – kultur- och nöjesvärlden stannar inte bara för att Jesus blev förrådd någon gång för drygt tvåtusen år sedan.

Åtminstone hoppas jag inte det för då kommer det att bli ett gäng väldigt segdragna timmar i Glashuset i dag.

Årets påsk är ur led

Replik fälld på redaktionen alldeles nyss: Alltså seriöst, de här påskäggen vi brukar få hitsända som mutor varje år, vart har de tagit vägen?

Ja, ni förstår vilken nivå det ligger på här i dag – det händer verkligen ingenting. Fast å andra sidan suckade jag lika högt förra skärtorsdagen och belönades med att Maria Gripe dog framåt halv fem på eftermiddagen när bara jag var kvar, så i år kniper jag käft.

Tankar som upptar mitt sinne i dag:

• Du som i går kväll googlade på frasen hur går jag bort mina gråa hår och hamnade på min blogg – undrade du verkligen hur man går bort dem?

• 2007 påstod kyrkan att Jesus dog etthundratre dagar efter sin födelsedag. I år säger de att det skedde efter åttioåtta. Hur ska ni ha det med påsken egentligen?

——

Fast den senare frågan gick ju rätt enkelt att få ett svar på. År 325 bestämdes att påskdagen alltid ska infalla den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, och det håller vi fast vid än i dag.

Det var ju … logiskt.

En kille utan koll

Jisses. Jag är som Bambi här, halkar runt på desken utan vare sig styrsel eller mål, eller jo, mål har jag – att överleva den första jobbdagen på hur länge som helst på min ordinarie position. Har ju varit tjänstledig, kulturreporter och schlagerexpert de senaste nio månaderna. Nyss la jag ut den döde Hugo Claus på nöjeslinan istället för kulturditot, jag har kategoriskt missat att vi numera kopplar en bild till varje ynka lilla notis vi publicerar och batterierna i min bandare har tagit slut. Fast det senare ska väl knappast belastas min förändrade redaktionsroll antar jag.

Hur som helst, jag vill inte säga något med det här förutom att om ni hittar några fel i dagens nöjes- och kulturjournalistik så är det troligen jag som stått för dem.

Till plussidan vill jag dock meddela att jag hann intervjua Markus Krunegård vid lunchtid. Riktigt trevlig karl måste jag säga. Hoppas han inte hade koll på att jag gav en Laakso-skiva en tvåa i betyg för några år sedan.