Min sköna tvättomat

tvattomat1.jpg

Det är verkligen rätt konstigt att jag i går förmiddag kände glädje inför att gå och tvätta. Men så hade jag heller aldrig tidigare använt en amerikansk laundromat, detta mytomspunna väsen lika omsjunget som de rykande gatlocken och gula taxibilarna.

Eller ja, de grejerna är väl mer New Yorkiga och tvättomaterna mer amerikanska/engelska, men who cares. Jag tog en fullproppad blå Ikeapåse (go Sweden!) och begav mig till vår tvättomat alldeles runt hörnet på Broadway.

Innanmätet visade sig vara sunkigare än jag trott, och trängseln mellan maskinerna var stor. Men vad fasiken, det gjorde bara upplevelsen mer äkta. En och en halv dollar kostade själva tvätten, trettiofem minuter inställd på warm, vilket jag antog var fyrtio grader jämfört med sextios hot.

Medan det snurrade runt runt runt tog jag en promenad i grannskapet och kom sedan tillbaka och slängde in sju quarters i torktumlaren – ja i myntinkastet alltså – och ställde in muskedundret på medium (lagom är alltid bäst) varvid jag fyllde trumman med mina och Morgans nu rena men blöta onämnbara. Fyrtiotvå minuter senare var jag inte längre tvättomatoskuld.

Det var en bra måndag.

tvattomat2.jpg

Så sant som det är sagt

Läser i DN att den klassiske nörden med finkulturellt kapital inte längre är en finnig acnekille med byxor uppdragna till bröstet utan snarare en atlet på elitnivå som mellan träningarna ägnar sig åt bokplöjning.

atleterna.jpg

Efter att jag och Morgan använt söndagsmorgonen till att springa ett lopp i Central Park kan jag inte göra annat än att hålla med.

——

Jag vill inte skryta, men med min 3140:e plats var jag näst bäste svensk.

Bakfyllan, parken och vi

festbroadway.jpg

Gårdagen blev en finfin bakfylledag. En jordnötsmacka med sylt till frukost, utfärd till Brooklyn för inhopp som inredningsdesignermodell med tillhörande Mimosadrinkar, blinier och crepes, därefter Central Park-häng med Morgan och Josefine på några klippor där vi också intog en Whole Foods-middag och till sist trivsam avrundning med ”Leatherheads” på en multiplexhistoria vid Lincoln Center, nedsköljd med kaffemilkshake.

I dag ska jag och Morgan springa ett lopp i Central Park i arla ottan. Typiskt söndagsmorgonbeteende.

Bilden? Well, låt oss bara säga att det var ohämmat beteende av den art som Josefine här visar upp som ledde till gårdagens bakfylla.

Briljansen, utkasten och jag

Jag har under perioder försökt vara en duktig kreativ person som använder mig av anteckningsblock – Moleskine så klart – för att skriva ner de tankar jag får som kan komma till användning i mitt skrivande. Det funkar dock aldrig, lika lite som mina återkommande försök att använda en kalender i mitt dagliga liv alltid fallerar efter cirka en vecka faller anteckningsblocket i nästan omedelbar glömska, och när jag någon gång kommer ihåg att det faktiskt ligger där i ett särskilt fack i min axelremsväska har jag alltid lyckats förlägga pennan som ska finnas på samma plats.

Helt idélös är jag ju dock inte, det händer att jag får briljanta tankar som måste plitas ner. Jag har därför börjat skriva sms till mig själv när ingivelserna dråsar ner i skallen, sms som jag sedan sparar som utkast istället för att skicka dem. Med ojämna mellanrum för jag därefter in dem i botten av mitt romandokument, där allehanda slasktrattstankar och brottstycken av olika slag finns inslängda.

I går eftermiddag, när jag satt på ett Starbucks på 145:e gatan och skrev nästan två komma fem sidor – New York-rekord hittills! – avslutade jag sessionen med att tömma utkastkorgen på de senaste kloka tankarna. Eller nja, klokheten kan väl ifrågasättas, ofta har så lång tid gått att jag inte längre minns det bakomliggande syftet, den här gången visade sig det nyaste smset vara mer än två månader gammalt, vilket väl ger slutsatsen att det händer att jag tänker, men kanske inte överdrivet ofta.

Hur som helst, så här såg den senaste skörden ut:

Otrygghet i nuet ger längtan efter det förflutna? Nedanför gamla S-fönstret Sysslomansgatan. Junk!

Att vara rädd för att falla dit när man har en flickvän. Kan vara en särskild individ, eller bara en allmän rädsla. Bäst med det första.

Hon frågar om han är en lycklig människa.

Och nej, det vete fasiken om jag kommer att ha nytta av något av det här.

Jag är visst ingen

Vafalls! Här sitter jag i godan ro på fredagseftermiddagen uppe i Harlem och kollar min egen bok på Adlibris och ser till min förskräckelse att det plötsligt står Dannyboy & kärleken (9197618802) av Okänd i sidhuvudet på pocketutgåvan. Kollar sedan i titelinfon, och nej, se på fan, att jag författat boken syns ingenstans. Det innebär i förlängningen att den inte syns när man söker på mitt namn hos Adlibris. Går därefter in på Bokus. Samma resultat. Därefter till Bokrondellen, varifrån nätbokhandlarnas info hämtas. Jepp, tomt.

Det var ju verkligen jättesmart. Huvuden ska rulla, var så säkra. Även om det skulle råka bli mitt eget.

Då och nu

Sommaren 2004:

astroland2004.jpg

Våren 2008:

astroland2008.jpg

Sommaren 2004:

shoot2004.jpg

Våren 2008:

Tripp, Trapp och Trull tog tunnelbanan ut till Coney Island i går. När jag och Morgan satt och brunchade tidigare på dagen föreslog jag lite försynt en timmes manusredigering före utflykten, han tittade strängt på mig och svarade det är årets vackraste dag, det kommer inte på fråga, så skyll inte bara på mig om saker och ting – det vill säga mina skriverier – tar tid här i världen. Hur som helst, han hade ju som vanligt så klart rätt, Manhattan visade sig från en strålande sida och efter en lång promenad längs Riverside ner till åttioförsta tog vi D-linjen ut till nöjesfältet, som i år gör sin sista säsong innan det jämnas med marken för att bli flashiga bostäder. Gotta love that utveckling. Tyvärr fick vi inte åka cyclonen, det var bara helgöppet så här i början av året. Inte sköt vi freaket heller. Det var i och för sig självvalt.

Today is a good day

bakgard.jpg

Vårsolen värmer vår bakgård och resten av Manhattan, jag har just avslutat en femtiominutersrunda längs Riverside Drive upp förbi George Washington-bron och tillbaka och sitter nu och gottar mig i soffan medan Morgan står i köket och lagar äggröra- och bacon-brunch till oss.

Ibland känns livet fullständigt rättvist.

Han är flitig, den där Flashman

Jag känner mig ändå lite duktig efter mina första fem dagar här i New York. Okej, det har bara blivit fem sidor skrivet på romanen, men det är ändå en sida om dagen och fortsätter jag i den takten når jag målet innan juni är över. Det kommer ju aldrig att hända, men det är en trevlig tanke att tänka i alla fall. Och eftersom jag och Morgan har haft två bra sittningar för att fila på dialogen i filmmanuset – fler ska följa för nu ska fan i mig det här manuset bli så bra att konsulenterna så småningom gråter – så tycker jag ändå att jag förtjänar ett litet torsdagshurra!

——
På tal om filmmanuset – i tisdags när jag och Morgan satt och dialogfilade på ett fik som hörde till någon sorts arty biograf jag inte minns vad den hette, föll våra blickar på den här affischen. Eftersom vi precis höll på och jobbade med avsnittet i romanen/filmmanuset där X sliter undan Y från det framrusande tunnelbanetåget, kunde jag inte hålla mig från att ta en bild. Enjoy:

flashman.jpg

Du gamla du fria

Vi gick ner till Fairway vid Riverside Drive för att handla i går. Det sägs vara Manhattans största matvarubutik – hylla upp och hylla ner med fantastiskt roliga varor, glada färger, skojiga burkar, bisarra reklamslogans, rad efter rad med jordnötssmör, Jell-O, donuts och God bless the US of A – ja helt enkelt en fest utan dess like för någon som hela sitt liv översköljts med amerikansk kultur och oftast svalt den med hull och hår.

Här är den enda bild jag valde att ta under besöket:

sillidill2.jpg