Kategori: Livet och sånt

Moskva by night:

Moskva by morning:

Nu ska jag gå och kolla på stridsvagnar.

Det har blivit dags för månaden av resande. Moskva, Kungsgården, San Francisco – där har ni resplanen för tiden fram till den 6 juni, då jag tänker mig att vardagen åter ska börja. Ett par korta stopp på hemmaplan blir det också. Måste ju tvätta någon gång.

Moskva. När jag intervjuade Arash häromdagen sa han att jag skulle förbereda mig på att folk är otrevliga. Hej existerar inte i deras ordförråd, sa han bland annat. Nåja, med min strålande solskensuppenbarelse ska jag väl få den där staden att le också.

Hoppas hinna förbi en Pocketshop på vägen ut mot Arlanda för att köpa mig ett exemplar av ”Imperiet”. Så att jag vet vad som väntar.

Fotnot: Det är fullt möjligt att jag förolämpar hela Ryssland med den där rubriken, men skyll i sånt fall helst på Google, för enligt deras översättningsfunktion skrev jag På återseende i Moskva.

Så annorlunda världen är en timme tidigare. Tog min vanliga promenad till jobbet i dag, men lämnade hemmet vid halv nio istället för halv tio. Myllret överraskar mig varje gång det sker, alla ska till sina arbeten, de hastar fram, en annan känsla i luften, en trängsel längs Drottninggatan som känns fjärran en timme senare, den där stunden då alla andra hunnit till sina skrivbord men affärerna ännu inte hunnit öppna på det magiska klockslaget tio, tiden när centrala Stockholm är så tomt som det kan bli när solen är uppe.

Jag gillar det bättre så.

Fildelning, glaslarm och påskfirande. Där har ni april månads största händelser, åtminstone i mitt eget bloggmikrokosmos. Inlägget om Unni Drougges ljudboksutläggning på Pirate Bay blev april månads mest lästa här på sidan, följt av mitt braskande glaslarm samt på tredje plats vår påskspecial av DJtv där vi gick till attack mot de svenska bibliotekens dåliga öppettider under storhelgerna.

Mer statistikgodis från Google Analytics? Tja, fredagen den 17 april var dagen då mina besökare spenderade mest tid på bloggen, två minuter och tretton sekunder i medel. Om det var bilden på Johanna och cirkuskatten i Vittangi som fick läsarna att stanna extra länge låter jag vara osagt.

För en tid sedan läste jag att en undersökning slagit fast att den moderna människan är som allra mest produktiv vid tiotiden på kvällen. Då det varit lite skralt med smarta och författarorienterade inlägg här på sistone satte jag mig i går därför framför datorn vid just den tidpunkten för att skapa.

Låt mig bara säga så här: Den där undersökningen suger rätt hårt.

Ingen håller på med internet när solen skiner, medierna står så stilla att ingen DN ens dimpt (dumpit? dampt? dampit? damnit?) ner genom lådan trots vanliga dagar.

Vi lämnar det satans nätet därhän och drar till Ikea istället.

Det är inte ett purfärskt grepp, men åh, som ”Battlestar Galactica”-fan får man ta vad som ges nu när serien är slut. Och det är intressant att se hur man kan klä saker i ny skrud och få ett så diametralt annorlunda resultat.

Och ”Dallas”-temat är ju faktiskt genialiskt.

Framåt sextiden i går eftermiddag tyckte jag det fick vara nog med Valborg och vandrade smålullig genom Uppsala mot tågstationen för hemfärd söderut. På väg genom den nedskräpade staden anfölls jag av det bitterljuva vemod som alltid drabbar mig vid den där tiden, och noterade ett antal saker längs min väg som jag plitade ner som ett sms-utkast för framtida användan:

Inte för avtrubbad, inte för nykter. Sysslomansgatan, bombarderad med ögonen. Äldre sällskap i studentmössor vid Upplandsmuseet, vaggan. Vid ån på uteserv de som aldrig pluggade men tog del av staden ändå, skräp överallt.

Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra av de där orden i dag.

Jodå. Jag åker till mitt älskade Uppsala och firar Valborg i år också. Lunch och galopp på Kalmar nation, det är min evighetsmelodi. Det spritter av glädje i min kropp. Det här är ju trots allt större än julafton. Och vilket väder vi har fått. Blir nog fint det här.

Ja ack den ungdomen.

Alltså – varifrån kommer det här med att man numera ska kalla internet för internets, eller möjligen också the internets, ofta med en halvmarkerad z-betoning på sista bokstaven?

Plötsligt en dag så fanns det bara där. Jag förstår inte riktigt.

Om ni bara anade vilka bekymmer jag hade med att blogga i morse. Om ni förstod vilka besvär jag hade när jag satt på fyrans buss på väg mot ryska ambassaden för att ansöka om visum till schlager-EM.

Ja, om ni fattade det. Nu får ni nöja er med att jag berättar att det var så.

Uppsala. Vi kommer liksom aldrig ifrån varandra. Det var vår i luften när jag promenerade genom staden i går kväll. En smula kallt javisst, men ändå, Uppsala om våren är för mig speciellt.

Alltid när jag är i Uppsala drabbas jag av en akut hemlängtan. Längtan dit alltså, till Uppsala, det nästan smärtar fysiskt i bröstet när känslan träffar mig.

På senare år har jag kommit att behärska mig i min längtan. Jag vet ju att det egentligen inte är staden jag hemlängtar till, utan till det förflutna. Jag drabbas av hemlängtan efter en svunnen tid som när jag är ärlig mot mig själv aldrig ens har existerat. Åren i Uppsala – att det i september gått tio år sedan jag flyttade därifrån känns … ja låt oss använda mitt nya favoritord svindlande – bjöd på lika mycket vardag och upp och ner som någonsin livet i Stockholm, men det väljer jag att inte minnas. När jag går över kullerstenarna på tisdagskvällen är det med ett effektivt filter för ögonen som sållar bort smärta, men inte hjärta.

Jag är glad att jag flyttade. Om inte hade gårdagskvällens känsla aldrig infunnits.