Kategori: Livet och sånt

Jag vet att ni undrar och ja, det är klart att jag kommer att skaffa mig en ny iPhone. Hd-inspelning och iMovieredigering direkt i telefonen – vad mer kan jag begära egentligen? Jo, visst är det bra med den utökade multitaskingen också, men det behöver man ju inte köpa den nya telefonen för att få.

Jag vet inte hur turerna i blogghistoriken mellan Linna Johansson och Alex Schulman har gått, så jag lämnar frågan om vem som har rätt att vara sur på vem öppen, men jag vill ändå skriva att jag tycker att Linna Johanssons inlägg om det absurda ”lyckokravet” som finns på dagens föräldrar, och främst då på mammor, är storartad läsning.

Att det hon skriver är sant råder det heller ingen tvekan om. Johanna har (hittills) bloggat bra mycket mer om vårt nyligen startade föräldraskap än jag har gjort, och det slutar aldrig att förvåna mig hur det alltid dyker upp kommentatorer som är redo att skuldbelägga henne så fort hon ens antyder att det inte behöver vara superextramegafantastiskt att vara småbarnsförälder 100 procent av tiden. För att inte tala om alla de där förnumstiga passa på och NJUUUT av den FANTASTISKA tiden ni har nu, NJUUUUUT så fort man gör något annat än ligger och jollrar med Tage på golvet dygnet runt.

Bah.

——

Uppdatering: Efter att ha läst Linna Johanssons andra inlägg i ärendet skulle jag vilja hävda att Alex Schulman – för att använda hans egna ord – är superägd.

Alltså, är det bara jag och min knasiga hemmapulade WordPress-fixning som spökar eller är wp-appen lika värdelös som jag anser när det kommer till bilder och länkar och sånt? Och om svaret är ja, hur gör jag för att lösa det på enklare sätt? Alternativa appar? Omvägar? Ge upp?

På språng ut mot engångsgrillningen i Humlegården måste jag ändå hinna med att tipsa om den här krönikan från gårdagens Sydsvenskan, angående den väldigt tandlösa Quit Facebook Day i måndags.

Vissa dagar är jag rätt stolt över mitt ursprung som sandvikare.

Andra dagar är jag det inte.

På tal om absolut inget annat så tycker jag att ni alla bör läsa Josefines utmärkta, uppgivna och ursinniga text om hur Stockholms bostadsrättsmarknad (inte) fungerar. Jag är själv väldigt glad över att jag bor i hyresrätt.

Vi åkte som sagt till Trosa. Tog in på stadshotellet. Det spöar fredagsnattens boende på Clarion Sign med hästlängder. Jag har inte upplevt ett sådant hotellgemyt sedan vistelsen i Tällberg under Melodifestivalen i Leksand i fjol. Och Trosa, som jag aldrig besökt tidigare, är en slående vacker liten stad. Och när jag går längs den vackra Trosaån kan jag inte låta bli att tänka på Sandviken, hur sorgligt det är att kanalen som flyter genom staden utnyttjas så illa, hur den skulle kunna vara en tillgång men istället ligger vid sidan om centrum som en bristning i landskapet och ett ständigt dåligt samvete för Sandvik och kommunledningen.

Trosaån vid niotiden på söndagsmorgonen.

Antar att det bara finns en.

Buggfest vid Rådhusstugan.

Smörgåstårta vid Trosaån.

Ankan i mitten bet Tage i tån. True story.

När vi kom hem vid åttatiden igår kväll efter en halvdag i skärgården stank lägenheten av målarfärg. Hantverkaren som höll på med våra fönster hade sagt att det skulle målas från och med måndag och vi hade tänkt bo i min gamla lägenhet ett par nätter, den står tom för tillfället och är uppsagd till första juli. Men då jag inte hunnit fixa någon säng dit, och hantverkarens svar på frågan om färgen kunde vara skadlig för en elvaveckors bebis var mer än lovligt svävande, gjorde vi det enklast möjliga:

Spontan hotellhelg.

Vi ska således strax checka ut från Clarion Sign, och funderar nu på att åka utomsocknes och spendera resten av helgen i Trosa. Eller har ni några andra förslag på bra ställen inom en timmes tågradie, på ett ungefär?

Två av dagens googlingar som hit:

behöver man ett skötbord?

samt

köttslig lusta i vardagslivet

Vi tog tåget till Uppsala i går, jag och Tage. Såg landskapet svischa förbi, klev av på den nya stationen som jag aldrig tidigare sett mer än som byggskelett och för ett ögonblick var jag förvirrad, det gamla stationshuset låg numera vid sidan om – bortglömt, utestängt och tydligen på väg att bli ännu en filial till restaurangkedjan Svenssons. Men på något sätt kändes det som en tanke. När jag för första gången tar med mig ett femkilos kvitto på att jag har vuxit upp, så tar ungdomens stad emot mig på ett nytt och betydligt mer anonymt sätt.

Mötte upp min vän Petra. Vi gick och fikade med våra respektive barnvagnar på Café Fågelsången, inte av nostalgiska skäl för jag var aldrig någon fikare under Uppsalaåren men de har en väl tilltagen barnvagnsvänlig uteservering, så det här med klassiskt fik ett stenkast från Flustret, Svandammen och Stadsparken kom liksom på köpet.

Jag lärde känna Petra först efter Uppsalaåren, för mig var hon en symbol för den ultimata stockholmaren, uppvuxen på stadens gator och skeptisk till livet utanför tullarna. Som jag minns det förstod hon aldrig varför jag längtade tillbaka till Uppsala och tog pendeln titt som tätt. Nu bor hon där istället, verkar trivas, och jag blir allt mer av en stockholmare. Oväntat.

Vi jämförde nyfödingar, Tage hade några veckor och något kilo upp, men hävdade sig ändå väl i konkurrensen tyckte jag. Dessutom verkade han uppskatta Uppsala, låg snällt i sin vagn och sög på högerknogen mest hela tiden vilket gladde mig eftersom det ändå kommer att bli hans framtida studentstad. Och nej, jag är faktiskt inte helt säker på att jag skämtar när jag skriver det som ett faktum, även om jag hoppas att jag gör det. Att jag vill att Tage ska bli Uppsalastudent och aktivt ta del av nationslivet är en förhoppning jag utan tvekan kommer att försöka förverkliga på något helt osubtilt sätt. Jag kan leva med Lund också, men sedan – nej, någon måtta får det ändå vara.

När det var dags för hemfärd var tåget jag hade planerat att vi skulle ta fullt. Vi hade inga sittplatsbiljetter bokade – man har inte det när man köper pendelbiljett – och det här var ett tåg som kom från norrifrån och det var kaos på perrongen och … nej, jag blev stressad med min barnvagn helt enkelt, och bestämde mig för att invänta nästa vanliga pendelavgång en halvtimme senare istället. Vi tog en promenad genom det nya stationshuset, hängde på Pocketshop, köpte en vattenflaska på Pressbyrån, bytte en blöja på toaletten och bläddrade lite i Uppsalatidningen, som är en systertidning till Innerstadspresstidningarna i Stockholm, eller jaha, Direktpress heter de visst numera. När det slutligen var dags för hemfärd saknade jag inte längre det gamla stationshuset. Charmigare, visst, men också stressigt trångt och fuktigt.

Vi åkte hem. Johanna mötte oss på Centralen och vi promenerade hem genom staden.

I dag, för exakt tio år sedan, gjorde jag min första arbetsdag på det som då hette Avisa, men som vid kommande årsskifte bytte namn till TT Spektra. När mitt sommarvikariat led mot sitt slut frågade min chef om jag ville ha ett halvårsvikariat. Jag tackade ja. Ett par månader senare frågade han om jag ville ha en tillsvidareanställning. Jag tackade ja.

Ett decennium. Det känns absurt och helt självklart på en och samma gång. Absurt eftersom det nästan är en tredjedel av min livstid. Absurt eftersom det är väldigt ovanligt att människor i min generation inom media i Stockholm stannar på samma plats så länge. Men helt självklart eftersom jag trots allt sitter kvar på min plats och fortfarande trivs, även om jag visserligen bytt redaktion under resans gång samt varit tjänstledig för att skriva på romanen vid ett par tillfällen och inte direkt sticker under stol med att det ska bli ofantligt skönt att få ett längre avbrott i och med stundande föräldraledigheten som inleds i mitten av juli.

Ett decennium. När jag klev in på kontoret den där måndagen i slutet av maj 2000  var jag 25 år, hade bott i Stockholm i blott nio månader och var fortfarande Uppsalafokuserad i mitt liv, jag trodde nog fortfarande att jag skulle återvända dit, jag bodde visserligen i Stockholm men jag såg Uppsala som min hemstad. I backspegeln skulle dock ungdomens förbannade stad bli blott en fyraårig mellanlandning.

Ett decennium. Alla dessa dagar. 3 652 till antalet. Jag var en annan, men ändå inte. De yttre omständigheterna har ändrats, ansvar har tillkommit, men jag är nog ändå mig rätt lik, även om jag i maj 2000 fortfarande hade någon sorts popfrisyr och var cirka ett och ett halvt år ifrån att börja raka min skalle.

Hm. Jag började leta efter en bild från den här perioden att krydda inlägget med. Men det finns inga. Jag har en del digitaliserade från Uppsalaåren, inte många men ändå en del, och mitt digitala fotoliv började på allvar först 2004.

Oh well.