Post Format

Usel

Tage är inne i en extremt mammig fas nu. Han ska göra allt med Johanna, jag är inte vatten värd.

Döm så om min förvåning när han, jag och Ejda går till dagis i dag. Allt är normalt fram till lämningen, de är ute, Tage står på vagnens ståbräda, vi rullar in på gården, fram till gungorna där många av barnen är. Och han vägrar kliva av. Han ska inte gå någonstans. Vänder sig om, klänger sig fast i mina ben, borrar in ansiktet i min mage, trycker sig så hårt emot mig att han nästan blir ett med mig. Nej, inte kliva av. Och nej, jag får absolut inte gå. Inget hjälper. Till sist får en ur personalen bända loss honom från mig och ta honom i sin famn när jag måste gå. Han vägrar titta på mig när jag promenerar iväg, till synes djupt besviken över att jag trots hans närmast paniska klängande vid mig faktiskt gått min väg.

När jag äntligen fick hans känslor hällda över mig, vände jag dem alltså ryggen. Ibland är det verkligen kul att vara förälder.

3 kommentarer

    • Men så kommer hämtningen, de är som solstrålar och morgonen verkar aldrig ha hänt, dagis är ju roligaste stället, måste vi verkligen gå hem? Man blir inte klok på dem, det är ett som är säkert.

      Reply
  1. Tack för att du delar med dig. Det finns ju fler tillfällen än vid jobbiga lämningar då man finner sig med ett svart hål i bröstet som förälder. Då man inte själv hinner med i tolkningar, omtolkningar eller humörsvängningar. Och det är väl omöjligt, gissar jag, att kavla ut sig tunt nog för att täcka allt och alla. Då är det skönt att höra att fler känner lika.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.