Post Format

Pravda

Sprang på en vän jag inte sett på ett tag i går, hon ropade efter mig när jag vandrade längs Norrtullsgatan hemåt med lätt bekymrade steg, jag vände om och gick tillbaka. Vi kramades, utbytte vardagsfraser och hon hade en kompis med sig så det korta samtalet blev väl inte det djupaste vi uttalat precis, men hennes avskedskommentar fastnade i mig, jag får väl läsa på nätet helt enkelt. Jag rodnade lite och sa ja, jo, jag antar det eller något sånt och så skiljdes vi åt.

Jag funderade på det där när jag kom hem. För den är ju ett underligt ting, den här bloggen. Det var ju länge sedan dess ursprungliga syfte, att beskriva skrivandet av roman nummer två, slutade vara huvudpoängen. Det är fortfarande en viktig del men att bara skriva om mitt skrivande är helt enkelt inte så spännande när mitt tempo stundtals är så löjligt lågt. Jaha, i dag skrev han noll rader, spännande. Jaså, lite drygt en sida i dag, ser fram emot morgondagens rapport. Tjoho.

Men det här är heller inte en blogg om mitt privatliv, det finns ingen ambition att skriva sanningen om min tillvaro här. Jag undanhåller saker, utelämnar detaljer, jag väljer att skriva om det jag vill skriva. Det är inget facit till mitt liv. Det har aldrig varit syftet. Jag väljer helt diktatoriskt vad jag vill ska komma fram i ljuset. Med det vill jag inte låta påskina att verkligheten skulle vara särskilt extraordinär, för det är den sällan. Men ändå.

Däremot sitter jag inte och hittar på. Det som skrivs här har hänt, har tänkts, har gjorts. Däremot är det kanske inte allt som har hänt, tänkts, gjorts. Om nu någon trodde det.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men nu är det i alla fall skrivet.

5 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.