Post Format

En arning om ”Arn”

Var på ”Arn” i går och sällan har väl en pressvisning på Rigoletto varit så välfylld. Jag är lite nervös, sa Emma innan ridån gick upp och jag höll med, det låg en spänning över salongen bestående av en del förväntan, en del bävan och tre delar välslipade knivar. SF:s 210-miljonersprojekt måste ju enligt alla tillgängliga journalistiska jantelagar helst sparkas på tills riddarrustningen liknar en plattstampad lightcola-burk, och när det dessutom i förlängningen är självgodheten personifierad – Jan Guillou – som är projektets a(r)nfader, ja jisses, det är liksom upplagt för medeltida tortyr från ingress till slutkläm.

Nu var det faktiskt inte illa, även om det ofta var generande taffligt på ett sätt som bara kändes … onödigt. Det jag störde mig mest på var övertydligheten. Så fort en skurk nämndes vid namn dundrade den ödesmättade musiken igång och varje gång Cecilia Algotsdotter äntrade scenen kvittrade fåglarna, gräset blev grönt, himlen klarblå och fioler spelade. Stundtals, som i kärleksscenerna där plattityderna staplades lika höga som Varnhems datoranimerade torn, gick det knappt att se på utan att kisa genom en ringbrynja. Och den inledande berättarrösten – en monolog fräsch som en nyuppgrävd fornlämning och lika förnumstig som Pogo Pedagog – varför sa ingen stopp?

Men den största bristen var tristessen. Förutom vid ett par tillfällen kändes det som en hundratrettioåtta minuter lång prolog. Inte ens slutstriden, som ju i ärlighetens namn var den främsta behållningen i de två första ”Ringen”-filmerna, var mycket att hänga i julgranen – de fajtades i tre-fyra minuter utanför Jerusalem i en sandstorm som av oklar anledning skulle gynna de västerländska tempelriddarturisterna och inte araberna som bott hela sitt liv i regionen. That was it. Kul.

Och på tal om ”Sagan om ringen” – var det bara jag som fick känslan av att Peter Flinth och kompani kollat några gånger för mycket på inledningen av sagda film varje gång en hästdragen vagn lunkades fram genom ett lummigt Västergötland? Det var ju Gandalfs ankomst till Fylke om och om igen.

Betyget? Jag säger två Dannyboys av fem möjliga.

Och så var det det här med miljonpubliken … nja, jag tror faktiskt de får vara nöjda med hälften. Besökarna lär flockas under de kommande helgerna, men sedan … nej, filmen är helt enkelt för tråkig och även om det är väldigt svårt att förstå hur den stora massan tänker ibland, så tycker jag att ”Arn” saknar mun till mun-potential.

——

Andra recensioner: Kvällisarna samt DN är snälla och ger treor, GP drämmer till med en etta, min kollega Erik sätter en tvåa och SvD ger två av sex.

——

Slutligen ber jag om ursäkt för ordvitsarna och de medeltida antydningarna.

6 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.