Betygen och recensionerna, igen.

Det här med betygen på litteratur fortsätter att uppröra och engagera. I Aftonbladet har kulturchefen Åsa Linderborg skrivit raljerande och medarbetaren Martin Aagård underhållande, Arbetarbladets kulturchef Bodil Juggas tycker försöket är intressant, i bloggvärlden har flera tänkvärda poster skrivits och i UNT:s nätspalter har kulturchefen Lisa Irenius utvecklat och summerat försöket hittills.

Några saker tycker jag att man kanske bör lyfta upp:

Dels är det ju inte så, även om det framstått på det sättet, att betyg är något helt okänt inom litteraturvärlden före UNT:s försök. I SVT:s morgonsoffa sätter Magnus Utvik och Yukiko Duke betyg på ny litteratur varje tisdagsmorgon, många månadstidskrifter  som publicerar kortare recensioner av böcker gör det, och även bland bokbloggarna är det rätt vanligt. Det är bara på den traditionella kultursidan det varit tabu.

Sedan är det ju heller inte så, om nu någon trott det, att ens jag tycker att det är en enkel fråga. Jag förstår mycket väl de invändningar som exempelvis Therese Eriksson gör i UNT, även om jag tycker att resonemanget delvis lider av en rädsla som gör gällande att förändringar av den egna verksamheten per automatik är av ondo. Eriksson hävdar att litteraturkritiken i en tid av snuttifiering mer än någonsin måste sitta still i båten, eller kanske till och med bli än mindre publikfriande för att överleva. Själv förstår jag inte varför ett sifferbetyg nödvändigtvis måste leda till ökad snuttifiering, snarare tror jag att en medföljande siffra kan locka in läsare i texten, där de tidigare bara sett en grå massa får de nu något att inledningsvis fästa blicken vid. Banalt månne, men tyvärr kan inte ens litteraturkritiken blunda för att dagstidningsläsare i dag förväntar sig att ledas in i läsningen på ett annat sätt än tidigare genom hur tidningen är redigerad.

Visst kan också betyg leda till en sorts sifferhets så som Martin Aagård skriver i sin text, det vet alla som tittat på bioannonssidorna i en dagstidning någon gång, men å andra sidan är det sedan lång tid kutym att man inom bokbranschen använder recensionscitat på fram-, bak- och insidan av böcker också, även på den allra finaste litteraturen, så skillnaden är hårfin. Och en grej gällande det här med ryckcitaten – möjligen en parentes men inte helt oviktig tycker jag:

Åsa Linderborg skriver i sin raljerande Aftonbladettext att betygssättningen är bara ytterligare ett offer på kommersialismens altare. Betyg stärker varumärket, snart pryder fem UNT-kajor hundratals pocketutgåvor. Så kan tidningen utan kostnad köpa sig en egen reklamplats. Linderborg låtsas här glömma att ryckcitat från hennes egen kulturredaktions recensioner redan i dag pryder massvis av pocketböcker och alltså agerar gratis reklamplats för Aftonbladet, oavsett betygens existens. Faktum är att jag tvärtom tror att en betygsiffra kan ha en psykologiskt dämpande effekt på de avarter man ibland ser bland ryckcitaten. Det går ju oftast, om man verkligen anstränger sig, att klippa ut positiva bisatser även ur den mest horribla recension. Men frågan är om man har mage att göra det om recensionen i fråga ackompanjerats av siffran 1 eller 2 i betyg.

Låt mig ta ett konkret exempel. Läs den här recensionen i Helsingborgs Dagblad, skriven av Marie Pettersson gällande min senaste roman. Det var nog den svalaste recension jag fick, den är inte nedgörande men boken hade nog om HD poängsatt sina recensioner fått en tvåa i betyg av Pettersson. Hade jag valt att plocka ett ryckcitat från en recensent som anser min roman vara värd blott en tvåa i betyg, och lagt det till min samling av recensionsklipp? Nej, ytterst tveksamt om jag haft mage till det. Men nu finns inte den där siffran, och vips känner jag mig friare i själ, tanke och tolkning, och plockar alltså med rätt gott samvete ut Ett uppriktigt försök att fånga den […] manliga trettioårskrisen i själva sin kärna.

För det låter väl, trots allt, rätt så positivt?

2 reaktioner till “Betygen och recensionerna, igen.”

Kommentarer är stängda.