Avfärd

Ligger i gryningen bredvid Ejda i sängen, hon som jag var så arg på i går kväll efter att hon trots mina försök att stoppa henne lyckats smyga av sig blöjan och sedan ställt sig i det lilla hålet mellan vardagsrumssoffan och väggen där hon knappt får plats längre och bajsat järnet och sedan slirat runt i innan jag lyckades få stopp på föreställningen.

Hur kan någon jag ibland kan känna sådan irritation mot nu trycka sig mot min sida och med sina lätt förkylda snusningar kittla min arm och framkalla sådan bottenlös saknad inom mig innan jag ens har hunnit åkt?

Och Tage. Älskade stora lilla Tage, som i går kväll somnade i soffan medan jag lade Ejda på övervåningen, han hade klätt av sig på eget initiativ medan jag var uppe, kissat och borstat tänderna innan (på mitt initiativ), bäddat med kudde och filt, sov som en stock. Jag tror att det är en av mina favoritförnimmelser, att bära ett barn i total avslappning, den fullständiga tilliten i hans kropp efter att först ha vaknat till och spjärnat emot när jag lyfte upp honom, hur kroppen började slappna av igen när jag hyssjade och klappade hans huvud, somnade igen kommen halvvägs uppför trappan, hur kroppen mojnar och åter blir lealös när tryggheten återvänder.

Till Stockholm i dag. Flyger mot New York i morgon bitti via Helsingfors. Totalt fem nätter borta, min längsta frånvaro någonsin.

Älskade barn. Som jag kommer att sakna er.

IMG_9182.JPG