En sen kväll i början av december 2003, ett par månader innan jag skulle få ”Dannyboy & kärleken” antagen, satt jag en smula hjärtnupen framför min dator. Jag hade tidigare samma kväll sett ”Love actually” på bio. Jag har alltid varit otäckt svag för romantiska komedier, och det här var inget undantag. Till saken hörde säkerligen också att jag och min biokompis hade druckit några öl efter filmen.
Jag var i vilket fall som helst fylld av en obestämbar varm känsla – ”Dannyboy & kärleken” behövde ett lyckligare slut! Jag skrev raskt ett nytt kapitel, en kort epilog som istället för att låta framtiden vara oskriven pekar i en bestämd riktning. Jag somnade lycklig den kvällen.
Förtrollningen överlevde dock inte natten. När det blev morgon och jag åter satt framför skärmen lyfte jag raskt bort det jag hade lagt till. Jag var inte redo att bestämma hur framtiden för mina två huvudpersoner skulle te sig. Det är jag fortfarande inte.
Men jag vill ändå delge er epilogen. För att visa hur det kunde ha blivit om tillvaron varit en annan. Varsågoda.
29
Jag sitter på en bänk i universitetsparken i Uppsala framför Geijerstatyn en söndag i slutet av maj 2002. Det är inget konstigt med det.
Jag tittar ner på mina skor. Mina vanliga skor. Inga finskor, ingen frack. Mina jeans. Min t-shirt. Min lilla Benettonryggsäck, som jag köpte i Rom när jag var där med Rebecka i mars förra året, står bredvid mig.
Mobiltelefonen i min hand.
Mitt huvud värker. Inga huvudvärkstabletter i världen kan hindra det.
Mina ögon svider. Jag har gråtit hela eftermiddagen. Vi har gråtit hela eftermiddagen.
Bakom mig slår domkyrkan sex slag. Mobiltelefonen ligger i min hand.
Jag drar handen över mitt huvud. Det känns bra. Det kittlar i min handflata. Det är en skön känsla, en bra känsla. Jag slår numret och sluter mina ögon. Efter tre signaler lyfts luren, en röst svarar och mitt hjärta börjar slå igen.
– Hej, säger jag. Jaha, är det så du heter?
Jag lyssnar på hennes skratt. Det gör mig glad.
– Hur är det med dig? frågar jag.
Jag tittar upp mot Geijer. Tittar in i hans konstgjorda ögon av sten.
– Ja, förutom att jag inte har sovit på 36 timmar, så är det väl rätt okej just nu, svarar jag.
Jag tar min ryggsäck, och ställer mig upp.
– Är … är det okej om jag kommer till dig?
Så blundar jag och går sakta nerför backen mot domkyrkan.
– Hur jag …? Tja, jag är ju journalist, eller hur?
Jag går i blindo nerför den svaga lutningen i universitetsparken. Mitt huvud spränger.
– Nej, men ärligt talat, när dom sa på nummerupplysningen att det fanns ett nummer till en Sigrid Andersson på Åsögatan 130 i Stockholm, så utgick jag ifrån att det gick till din lägenhet.
Jag öppnar ögonen och börjar gå mot tågstationen. Det är inget konstigt med det.