24,4 procent

I helgen som gick lovade jag att jag skulle inventera mina bokhyllor, för att se hur könsstereotyp jag är i mitt läsande. Jag har gjort det nu. Och resultatet är värre än jag trodde.

I mina bokhyllor finns för närvarande 398 skönlitterära verk. 301 är skrivna av män, 97 av kvinnor. Det ger en kvinnlig andel på 24,4 procent. Ingen varannan damernas direkt.

boye.jpgHur kommer sig det här då? Jag som trott mig vara så otroligt jämlik? Well, jag vill inte skylla ifrån mig alltför mycket eftersom jag ändå tror på det fria valet, men lite av skulden skulle jag vilja lägga på mina studier i litteraturvetenskap. När jag tog min fil kand i litteratur i Uppsala på 90-talet så försökte jag köpa alla böcker på kurslistorna, eftersom jag tyckte att det skulle ge en bra grund till mitt personligt bibliotek. Och de enda kvinnor vi läste på de där åren, som jag på rak arm kan minnas, är Anna Maria Lenngren, Karin Boye, Moa Martinsson (som jag för övrigt enligt min mamma är släkt med på … tja, någorlunda nära håll) och Virginia Woolf. Och just ja, jag tror minsann jag läste Anna-Karin Palms Faunen på c-nivån av någon anledning.

Det finns säkerligen anställda på litteraturvetenskapliga institutionen som vill skjuta mig om de läser det här – för jag har så klart glömt en hel del namn, vi läste så klart inte bara fyra kvinnor på de här terminerna – men faktum kvarstår att den litterära kanon vi plöjde innehöll, till väldigt betydande del, enkom män. Det har säkerligen rättats till en del sedan hösten 1997, då jag läste c-kursen, men ändå. Allt är deras fel!

tartt2.jpgNej, så är det inte. Det är till största delen mitt eget. Men jag ska bättra mig. Faktum är att jag har bättrat mig, genom ett snabbt och ganska så ovetenskapligt överslag av mitt läsande de senaste två åren kom jag fram till att åtminstone 40 procent av böckerna bör ha varit skrivna av kvinnor. Och närmast på tur i min hög för att läsas är min tyska kompis Juli Zehs Leklust och Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Och hur jag än vrider och vänder på det så kommer ju alltid Donna Tartts Den hemliga historien att vara ett av mitt livs allra främsta läsupplevelser, ingen bok har som den slagit mig rakt i magen när jag slukade den som 18-åring. Och när jag läste om den för ett par år sedan tyckte jag fortfarande att den var strålande, även fast jag har hört att de som läser den först när de blivit riktigt vuxna inte finner den lika fängslande. Och enda anledningen till att jag länkar till en engelsk utgåva är att den inte verkar finnas tillgänglig i svensk pocket för tillfället. Skäms Bonniers.

Anyways – ni märker ju att jag försöker svamla bort uppmärksamheten från procentsatsen i rubriken. Jag ska sluta med det nu. Ville bara berätta hur statistiken såg ut. Nu har jag gjort det. Gör nu ert bästa för att glömma den.

Rutiner är framgångens moder

En arbetsdag avklarad, one zillion to go. Nja, så illa ska det väl inte behöva bli, men mitt semesterkonto är sannerligen tömt ner till sista komptimmen nu, så någon betald ledighet lär jag inte se på ett tag.

Men tvånget att skriva minskar ju inte bara för att jag råkar jobba. Romanen ska bli klar, om jag så ska duka under på kuppen, och det helst i tid också. Vi har redan sagt hej då har dock tagit en lite oväntad vändning så till vida att en karaktär som bevisligen är död tydligen inte tänker låta sig vara ohörd bara för den sakens skull, vilket gör att skrivandet tar lite längre tid än jag beräknat. Vi får väl se hur väl det hela utfaller, men än så länge känns det bra. Jag har bestämt att jag ska skriva minst en timme per dag när jag kommer hem från jobbet i alla fall. I dag blev det till och med en timme och en kvart. Snacka om 125-procentig utdelning.

Några mästerverk passerade inte mitt tangentbord under första arbetsdagen. Det blev mest notisskrivande, som den här och den här och den här. Nu sitter jag och lyssnar på Ani DiFrancos nya album, som jag ska recensera den här veckan. So far so so, skulle jag vilja påstå.

Gotta go to work

Håhåjaja. Så var det dags. Med ett rejält lass grus i ögonen är det nu dags att återgå till vardagen en smula. Jag hade tänkt promenera till jobbet nu på morgonen, men regnet vräker ner så där jobbigt mycket, så det får nog bli tunnelbana.

Fem veckors semester har resulterat i cirka 50 sidor romantext. Långt ifrån målet, men alltid något i alla fall. Dessutom har en massa nya tankar fötts om bokens form. Tankar jag inte riktigt formulerat klart ännu. Men det kan bli bra. Det kan å andra sidan bli rena pannkakan också.

En könssegregerad bokhylla?

bokhylla.jpg

Hm, jag kanske måste ge mig. Litteraturen är nog mer könsuppdelad än jag inbillat mig. Jag skrev ett inlägg i torsdags om chick-lit och lad-lit, vilket ledde till en liten diskussion dels på bloggen, och dels bland några av mina vänner. Min tanke var att det nog visserligen var så att det manliga läsandet av chick-lit är rätt ickeexisterande, men att läsandet i övrigt är rätt könsneutralt.

Troligen är det bara wishful thinking. Som flera påpekat finns det säkert en bister sanning som säger att män först och främst läser manliga författare, medan kvinnor går åt båda håll i sitt litteraturintag. Mina bokhyllor verkar inte vara så annorlunda, ser jag efter en snabb titt i hyllorna. Jag har inte haft tillfälle att gå igenom dem än titel för titel, men jag lovar att göra det inom kort och därefter avslöja den mörka verkligheten, hur jävlig och dyster och könsstereotyp den än må se ut, ner till sista siffra.

Däremot så kan jag meddela att jag de senaste åren nästan helt slutat lyssna på ny musik som framförs av män. Manlig popmusik känns oftast så tråkig att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen när jag hör den. En snabb koll i iTunes ger att mina sommarspellistor består av nästan idel kvinnor, eller band som i alla fall frontas av kvinnor. The Concretes, Firefox AK, Sambassadeur, The Knife, Cat 5, Nelly Furtado, Ladytron, Vive la Fete, Martha Wainright, Kate Bush och Hello Saferide får endast sällskap av män i form av Pet Shop Boys och Radio Dept. Faktum är att jag har gjort en särskild Sambassadeur-spellista där jag sållat bort de låtar som sjungs av den manlige sångaren, så att jag bara får lyssna till Anna Perssons sång.

Hörde för övrigt Anna Ternheims nya singel Girl laying down för första gången i veckan. Det ser ut som att det blir en väldigt bra kvinnlig svensk höst också.

Som man bäddar får man ligga

hagaparkenny.jpgJag har ju i flera veckors tid låtit min rätt ljumma inställning till den till synes eviga sommarvärmen lysa igenom här på bloggen. Idag betalar jag priset.

För när jag nu för att fira min sista egentliga semesterdag packat picknickkorgen och medelst cykel och ryggsäck dragit till Hagaparken med min vän Morgan för att läsa, skriva, dricka kaffe, öla och slåss med väldigt påträngande Kanadagäss, så är det molnigt och till och med lite lätt regnigt emellanåt.

Jag bad väl om det antar jag.

Så ograbbig man överhuvudtaget kan bli

dannyboyfram.jpgSåg att det på bokbloggen Bokhora kommit en kommentar där min roman Dannyboy & kärleken åtminstone ungefärligt placeras in i begreppet kill-lit eller lad-lit eller vad nu den manliga motsvarigheten till chick-lit kan tänkas heta.

Jag är skeptisk. Jag föreställer mig (utan särskilt djup kunskap i ämnet) att lad-lit är rätt hård, flåsig och hö-höig litteratur om killar som dunkar varandra i ryggen när de berättar om sina senaste erövringar. Visserligen så finns väl i Dannyboy alla de ytliga egenskaperna (nattliv, alkohol, erövringar och stundtals manlig självömkan), men i mitt (självklart helt objektiva) sätt att se på det så är Dannyboy & kärleken en rätt så mjuk bok, det är en roman om att våga, eller att inte våga, acceptera kärleken. Eller åtminstone en berättelse om hur vilsna en del människor på väg in i det slutgiltiga vuxenstadiet känner sig när det kommer till kärlek, och vilka konsekvenser det kan få.

Vissa kallar säkerligen sånt beteende typiskt manligt, men jag har flera tjejkompisar som sagt sig känna igen sig själva rätt så väl i Dannyboys rätt … ja låt oss säga ödesdigert drastiska agerande. Andra tycker bara beteendet är typiskt barnsligt (som Jessika Gedin när hon recenserade den i Elle) men faktum är att trots att det nu gått sex år sedan jag kom på handlingen, och jag och min omgivning borde ha blivit mognare i takt med att vi blir äldre, så tycker jag inte att situationen har ändrats särskilt mycket runt mig. Kanske lever jag i en bubbla, men i sånt fall är det en rätt stor sådan.

Hm, nu kom jag kanske bort en smula från ämnet. I vilket fall som helst – lad-lit, nej, jag är rätt skeptisk. Den har ju till och med ordet kärlek i titeln. Hur grabbigt är det på en skala?

Har du ett leg jag kan få kika på?

systemet.jpgVar på Systemet nere vid Norra Bantorget nyss, för övrigt Stockholms bästa Systembolag eftersom det alltid är helt och hållet folktomt. Jag köpte ut öl åt en kompis. Han är dock 33 år så särskilt olagligt var det inte, men han ville ogärna lämna sin cykel eftersom han glömt ta med ett lås.

Efteråt diskuterade vi huruvida det är roligt eller beklämmande att vi vid våra aktningsvärda åldrar fortfarande oftast måste visa leg när vi köper alkohol. Han höll på det första alternativet, jag på det andra. Och det av samma orsaker – nämligen att killen/tjejen i kassan ofta blir lite generad när han/hon upptäcker att personen de misstänker kanske inte uppnått 20 års ålder egentligen är över 30.

Jag tycker sånt är jobbigt. Jag tycker helt ärligt synd om personen bakom disken när jag ger dem mitt leg. För även om de säkerligen är väldigt vana med situationen, så kan jag inte komma ifrån att jag tror att personen i kassan tycker att det är lite genant när de inser att de tagit så fel. Och då tycker jag att det blir jobbigt, för jag vill inte utsätta dem för den känslan. Så ibland när jag uppmanas visa leg så är jag – och nu är jag ärlig – nära att säga förlåt när jag räcker över det. Förlåt för att jag utsätter dig för det här.

Jag brukar därför när jag köper alkohol försöka visa upp innanmätet i min plånbok lite extra tydligt, så att personen i kassan, kanske kanske kanske, vid åsynen av mina tre betalkort, körkort och pressleg ska tänka ’han måste ju vara över 20 när han har så vuxna grejer däri’, och därmed strunta i att fråga. Jag fattar att det tricket kanske är det första man får lära sig att genomskåda på Systembolagsskolan, men ändå, alltid lurar det väl någon.

Och i dag behövde jag inte visa leg. Kanske funkade det. Eller så har jag slutligen blivit vuxen på riktigt.

När du-reformen kom till stan

För en tid sedan skrev jag om hur jag bestämt mig för att en av huvudpersonerna i Vi har redan sagt hej då skulle förpassas till en biperson. Nu har han plötsligt blivit en du-person istället.

En förklaring kan vara på sin plats. Först hade jag alltså tre jag-röster i boken, en kille vid namn Fredrik och två tjejer vid namn Katja och Amanda. Efter ett tag kände jag att det här främst var Katjas och Amandas show, och bestämde mig för att tona ner Fredriks roll. Istället för att få vara en jag-berättare, så blev han en tredjeperson, en biperson som fortfarande fick egna kapitel då och då, men inte hade en egen berättarröst.

Men en kväll för en tid sedan när jag druckit en del alkohol (don’t worry, det var på lokal tillsammans med vänner, jag sitter inte hemma framför mitt textdokument och super i min ensamhet) så började jag fundera på vad som skulle hända om jag i hans kapitel lät en du-röst berätta storyn. Det är ju inte ett särskilt vanligt grepp, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Men likt så många andra briljanta fylleidéer så tedde sig också den här lite blek och korkad när morgondagens solstrålar sken in genom fönstret.

Men förra veckan började jag tänka tanken igen. Hur skulle det bli? Hur skulle texten kännas? Jag tänkte att jag kan ju alltid prova. Och det var det jag gjorde i går. Jag skrev ett kapitel vars 8500 tecken rasslade in i dokumentet som ett rinnande vatten jag nästan aldrig sett maken till. Tonen blev också helt annorlunda. I dag, när jag läst igenom det igen, tycker jag fortfarande att resultatet känns riktigt bra och det är nästan så att jag tycker att det känns trist att jag nu måste ta mig an ett ”vanligt” jag-kapitel med Katja i huvudrollen igen.

Så vad är problemet då? Jo, jag är lite fundersam. För det känns som att en text alltid måste ha en tydlig berättare. I en förstapersonstext är det ju uppenbart vem som talar, och även i en standardardiserad tredjepersonstext är det ju enkelt, läsaren köper att det är den allvetande författaren som står bakom orden, men vem är det som styr och ställer i en text med stycken i stil med det här?

Nej, du är inte särskilt stolt över hur du agerade. Och du kände faktiskt lättnad när hon ringde i dag på förmiddagen, när hon frågade hur det var och du kunde känna hur hon faktiskt tog sats och till sist fick ur sig frågan om promenaden. Och glädjen, lättnaden i hennes röst när du sa ja.

Kanske är det inte ens ett problem, jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag inte har någon direkt person i min roman som kan tänka de här sakerna, berättarrösten har ingen avsändare. Är det kört då? Eller kommer läsarna att fatta? Spelar det ens någon roll? Jag hoppas verkligen inte det, för jag vill verkligen fortsätta skriva Fredriks kapitel på det här sättet.

Du kan dra åt helvete

Nej, inte du rent specifikt, snarare jag. Eller nja, inte det heller, det handlar helt enkelt bara om del tre i min serie om Googlestatistiken. Någon har nu i kväll sökt på frasen ”du kan dra åt helvete” och hamnat hos mig. Tja, alla vägar är väl bra vägar antar jag.

I dag har för övrigt varit en väldigt bra skrivdag. Jag var nästan ledsen när kapitlet jag höll på med tog slut. Märk dock väl att meningen innehåller ordet ”nästan”.

Varför heter det engelska sjukan?

google.gifI fredags skrev jag ju om att någon i Bahrain hade sökt på Bada bada och hamnat hos mig. Tänkte jag skulle dela med mig av lite andra Googlesökningar som styrt intet ont anande nätsökare till min del av internet den senaste tiden:

varför heter det engelska sjukan
Faktum är att den frasen ger en topplacering för mig hos Google. Jag var visserligen en anglofil av rang när jag var runt 20, men engelska sjukan?

rätt golv rätt plats
Jag kan hålla med om att det är viktigt att ha rätt golv på rätt plats. Men gör det mig kvalificerad att agera golvläggardomare? Trea på listan är jag i alla fall.

har man valt fel yrke
Well, med tanke på hur mycket jag gnällt på min egen inställning till skrivandet på sistone, så är det väl inte så mycket att säga om det här. Trea.

hur löser man koden i gåtornas palats
Jag har ingen hjälp att ge i den här frågan, men jag nämnde ju Dan Browns bok i ett inlägg, så jag får skylla mig själv. Etta!

Kim Källström bok
Den här sökningen känns dock bra. Dels för att det styr in litteraturtörstande fotbollsälskare till min sajt, vilket ju är bra i folkbildningssyfte, men också för att alla som kan sin Kim Källström-historik ju så klart vet att han växte upp i Sandviken innan han blev göteborgare i åttaårsåldern. Trea.

Bio i Lund nummer
Här blir jag dock lite fundersam. Någon är alltså sugen på att gå på bio i Sveriges studentstad nummer två, och vänder sig till Google istället för Hitta eller Eniro. Trots att min sajt hamnar först på plats 19 i sökningen, och trots att sammanfattningstexten klart och tydligt indikerar att jag knappast är en biograf, så klickar personen ifråga. Numret till filmstaden i Lund är för övrigt 046-184530.

En del rena personsökningar hamnar hos mig också. Kjell Espmark och Marcus Birro tillhör de vanligaste.

Till sist en sökning som jag inte riktigt visste om jag skulle ta med, eftersom den är lite sorgsam. Men nu tar jag med den i alla fall:

uttråkad livet meningslöst stockholm
Jag hyser inga tankar om att mina skriverier skulle kunna förändra livet för någon, men surfaren som klickade in hos mig efter den här sökningen kollade runt rätt länge på olika sidor, så förhoppningsvis gillade personen vad han eller hon såg i alla fall.

Nej, kanske dags att börja skriva nu. Jag ska faktiskt ge mig på ett experiment när jag gör det. Men först – koka kaffe.