Post Format

Ljudar och gör mig till

Puh.

Varför skrev jag inte en normal roman med genomgående traditionell meningsbyggnad? Varför var jag tvungen att skriva en roman med meningar så långa och så medvetet rensade från skiljetecken att det är snudd på omöjligt att läsa dem högt då de saknar naturliga andningspauser? Ibland när jag står där nere i ljudbunkern och hojtar på mina 0,75 kvadrat tvingas jag till omtagning efter omtagning efter omtagning eftersom jag måste vrida och vända på meningarna och försöka med olika betoningar för att om möjligt få ihop dem. Det är ju skrivet på det här sättet med flit, tänkt att läsas som ett sorts inre malande i hans huvud – och det bör tilläggas att det bara sker på vissa ställen i romanen, det mesta är normalt gubevars var inte rädda – men vetskapen om det gör ju inte inläsningen ett dyft enklare, de där sjumilameningarna måste ju fortfarande ljudas in.

Hur som helst. Blott 28 av 241 sidor kvar nu. I dag ska de klämmas, förkylning eller inte.

Blir det bra då? Svårt att avgöra ännu. Jag tror det, men måste nog höra inläsningen i mixat och redigerat skick innan jag vågar påstå det. Förhoppningsvis kommer ljudboken att kännas personlig, jag kan ju min roman utan och innan och dess karaktärer ligger mig varmt om hjärtat och i går kväll började jag faktiskt nästan skratta i slutet av inläsningen, för även om romanen mestadels går rejält i moll så finns det ändå viss komik däri. Tror jag.

Nåja. Vi får väl se hur det blir. Eller höra hur det låter. Roligt har det hur som helst varit.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.