Kategori: Livet och sånt

Vojne vojne, i dag är jag minsann trött i skallen så det förslår. Jag var på båtfest i går och jag tror minsann att det fortfarande gungar under fötterna. Jag förstår inte vad det kan bero på.

Nej, jag tror inte att jag bjuder på några större tankar än så denna söndag. Varje dag kan inte bestå av kärnfysik.

Jag är trött i dag. Seg i hela kroppen. Långsam. Och det finns ingen orsak till det hela.

Det är den värsta sorten.

Alltså allvarligt. Är det jag som surfar in på en bortglömd bakväg och hamnar på den sedan åtta år nedlagda Netscape 2.0-versionen, eller är det helt enkelt så att Handelsbankens nätbank är så häpnadsväckande 1996:ig som jag alltid uppfattar den när jag är inloggad? Alltså jisses, trots att jag surfar in där åtminstone varje månad när jag ska skattedeklarera vårt handelsbolag, så tar det ändå alltid minst fem minuter innan jag lyckas luska ut hur man gör för att se något så enkelt som transaktionerna som skett på kontot den månad som är aktuell. Och alla dessa handgrepp som krävs för att få fram informationen! Mystiska rullgardinsmenyer överallt, luddiga namn som alla verkar betyda samma sak och ett gränssnitt som skulle vagga till och med Bill Gates till sömns. Skäms de inte?

Jo jo, jag vet att det bara är att byta bank och det var ju inte som att någon höll en pickadoll mot min skalle när bankvalet skulle ske. Men ändå, jag förstår inte. Har de som ansvarar för Handelsbankens sajt aldrig sett hur övriga nätbanker ser ut? Fasiken, SEB:s nätbank, som jag alltid haft privat, var eoner före det här redan 1998. Någon borde skämmas och jag hoppas att de gör det.

Och jo, jag har lite tråkigt för tillfället.

Huvudet värker en smula efter gårdagskvällens Bonfest på Chinateatern. Molar och gör sig till. Tankarna på tomgång, kvarnarna står stilla.

Vi stod bredvid mingelfotograferna hur länge som helst i går – poserade, lockade, flirtade. Men ingen ville plåta oss, tittade knappt åt oss, inte värda en blick. Jag är inte Stureplansmässig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag vet inte hur jag ska tolka det här. De tre senaste gångerna jag besökt mitt Systembolag nere vid Odenplan har jag sluppit visa leg. Känner de igen mig, eller har åldern slutligen tagit ett fast grepp om min kropp? Jag vet inte vad som är att föredra.

Och det söta butiksbiträdet syntes ingenstans. Ack grymma värld.

Jag har tuggat fradga sedan klockan sju i går kväll då mitt webbhotell fick för sig att lägga ner verksamheten temporärt. Tretton komma fem timmar senare får jag ett mejl om nåt sorts diskerror på en server vid namn vonanka, och jag torkar bort fradgan från munnen och tänker att nu får det fan vara nog, händer det här en gång till tar jag mitt pick och pack och beger mig någon annanstans. Nu ska det tydligen felsökas vilket kan innebära en del ytterligare driftsavbrott enligt mejlet. Precis vad jag ville höra. Exakt.

Jag drack även en del öl ute på lokal för att fira lite i går kväll. Men mer om det senare, jag måste få i mig lite frukost i mitt ömma diskerrorskadade huvud först.

På morgonen innan jag börjar skriva lyssnar jag helst på pratradio, jag brukar börja dagarna med ”P1 morgon”, och vid tjugo över nio ratta över till P3, lyssna några minuter på ”Morgonpasset” och sedan bli lite irriterad och stänga av. Om jag inte kommit igång med skrivandet vid tio brukar jag då sätta igång P3 igen och lyssna på ”P3 populär” eller klassiska ”Popnonstop” som ju fått återuppsta och vikariera på dess tid nu i sommar. För nä, trots att ”Popnonstop” faktiskt sänds även under höst- och vårsäsongen med start lördag och söndag klockan 06.03, så anser jag inte att programmet egentligen finns längre. Med de sändningstiderna gör man inte det.

Men det var inte det jag ville skriva om.

För nu under sommaren har jag börjat ratta över radion redan vid kvart i nio på morgonen, när sommarlovsteatern drar igång. Inte för att jag har något emot den egentligen, eller jo för den delen, det har jag nog för förnumstiga barnröster är bland det jobbigaste jag vet, men det är helt enkelt inte lovteater jag söker på morgonkvisten, det är något annat. Så vid kvart i nio rattar jag bort, inte till P3 för där sänds ju också lovteatern för av okänd anledning måste den gå i två kanaler, utan till P4.

Och det var det som det här inlägget skulle handla om. För jag undrar och undrar och undrar – måste man göra något med sin röst när man börjar sända radio i P4, eller har de ett sorts speciellt ljudfilter som SR applicerar över alla som hörs i sändning? Det går inte riktigt att sätta fingret på, men programledarna låter så … mjuka. Lite lenare, lite mer välgurglade, lite mer mysiga. Jag undrar hur man gör. Hur man får den där P4-rösten. Det låter ju så trevligt.

Det var länge sen jag skrev om googlare som på konstiga irrvägar hamnat på min blogg. Men nu hittade jag minsann en lustig en. Någon har på eftermiddagen googlat på frasen ladda ner min hångel en fylla i bok och hamnat hos mig.

Och jag undrar så. Vad är det egentligen den här personen, enligt Statcounter bosatt i Dalarna, har letat efter? Och kanske ännu viktigare – fann personen vad han/hon sökte?

Det här är Whimsy. Det är nu drygt sjutton timmar sedan han åkte. Alla mina fönster står öppna och jag har städat, men fortfarande luktar det hundgodis i lägenheten. Hur gör man?

Det återstår bara timmar, minuter, sekunder – kalla det vad fan ni vill – innan jag för dagen ska lämna ifrån mig min dator. I utbyte ska jag få en hund. Det går inte att surfa på honom. Det går nog inte ens att surfa med honom. Inte skriva. Inte mejla.

Fast det är klart. Det går ju att promenera med Whimsy på ett sätt som det inte går med datorn.

Hur som helst – allt av vikt är säkerhetskopierat, dels på en dvd-skiva och dels på ipoden. Det där bröllopet är ju för guds skull ute på Lidingö, vem vet vilket backanal jag lånat ut min käraste ägodel till.

——

Jag upptäckte i går kväll att det finns tre personer på Facebook som angett min roman som sin favoritbok. Tre personer som jag inte känner. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker sånt. Det känns overkligt, konstigt, mystiskt, svindlande – vetskapen att det faktiskt finns människor där ute som, utan att jag haft något med det att göra, hittat min bok och faktiskt gillat den så mycket att de tycker att det är en favorit. Tack tack.

——

Dags att koppla ner sig från världen. Adios så länge.

Jag har en väldigt snäll mamma. Så snäll att hon alltid skickar mig trisslotter när jag har namnsdag. I dag är det Lars-dagen, och eftersom jag liksom min pappa och min farfar heter Lars i andranamn så damp det vid lunchtid ner ett kuvert från mamma, med två trisslotter i. Jag skrapade och skrapade och nu sitter jag här hundra kronor rikare och undrar hur det här ska firas. Något extra gott till middag kanske?

Så här såg förresten mamma ut när hon spelade Guitar Hero hos mig för ett par veckor sedan.

Uppdatering: Jag har visst inte alla hönsen hemma. Pappa ringer och meddelar att farfar inte alls heter Lars i andranamn, utan Olof (eller Olov?). Rätt ska vara rätt. Jag går och ställer mig i ett hörn med dumstruten på nu.

Ja, jag vet att jag har semester eller är tjänstledig – jag vet knappt själv vad det är längre, jag är precis i skarven mellan det första och det andra, minns inte riktigt hur många semesterdagar jag hade att ta ut.

Men jag kunde inte hålla mig. Inte när jag såg en chans att skriva om Pet Shop Boys. Så jag plitade helt självsvådligt ner en notis, och sände in till redaktionen för vidare granskning.

Och visst nappade de! Check it out.

——

Nej, dags för dagens sista manuspass. Mina två hjältar har nu nått Stureplan. Slutet börjar nästan skönjas. Det känns lite läskigt.