Tonsättaren, Grill och jag

Jag ska intervjua den kinesiske tonsättaren Tan Dun, som är huvudgäst på Tonsättarfestivalen i Stockholm den här veckan, sent på eftermiddagen i dag. Hur mycket kan jag om honom? Inte så himla mycket mer än noll faktiskt. Och flera personers kommentarer i helgen, när jag lite vagt nämnt att jag ska intervjua en mystisk tonsättare på besök i staden – Ah! Ska du träffa Tan Dun?! – gör mig inte direkt lugnare. Vad är det jag har missat? Hur okultiverad är jag egentligen?

Oh well, jag har ju nästan hela dagen på mig att läsa in mig på karln.

Men först kaffe.

——

Vadfalls, hur sjutton kunde jag missa att Grill brann upp i natt? Det ligger ju bara ett stenkast bort, jag borde ha hört sirenerna. Därmed avslöjar jag också att jag tog tunnelbanan till jobbet i dag och inte promenerade, för då skulle jag ju inte ha behövt läsa det på nätet utan sett förödelsen live.

Och jag som senast i går när jag gick förbi där funderade på om man inte skulle ta och gå på deras eftermiddagsbrunchextravaganza någon gång. Det lär dröja nu.

En kollektivistisk undran

Jaha, nolltoleransen går mot nya höjder inom SL. Högre spärrar, spärrar man måste ha bergsbestigarutrustning med sig för att klättra över, nu jävlar ska inte en enda snyltare kunna ta sig igenom utan att göra rätt för sig.

Nu hör jag visserligen till den skara som oftast har ett månadskort och i övriga fall använder en remsa som jag nog ser till att få stämplad vid nio resor av tio, men snälla SL, kom igen nu, måste ni delta så oroväckande aktivt i den här hetsen för att skapa ett allt hårdare samhällsklimat där allt som går att kontrollera också ska kontrolleras, stävjas, stoppas?

Och alla dessa vakter som står som en köttmur strax innanför spärrarna på Centralen, Slussen och andra knytpunkter, tycker ni verkligen att de med sina misstänksamma blickar när de spanar efter potentiella lagbrytare bidrar till trivsel, säkerhet och god stämning i tunnelbanan? Själv slås jag ibland av tanken måtte mitt kort inte krångla nu när jag drar det genom spärren, måtte de inte tro att jag försöker fuska för vem vet vad som då händer, går de till attack, hugger de till, kväser de brottslighetens onda anlete i sin linda?

Nej, något olustigt har smugit sig in och lagt sig som en fuktig filt över den suveräna kollektivtrafik som Stockholm ändå har.

——

Förtydligande: Vad jag tycker är sorgligt med den här typen av ”förbättringar” av spärrsystemen, är att det blivit en allenarådande sanning att bästa sättet att få ner gratisåkandet är att skapa en miljö som är mer eller mindre omöjlig att göra inbrott i – eller hur man ska uttrycka det – med hjälp av käftliknande spärrar och en vägg av vakter. Visst, det stoppar säkert en och annan gratisåkare, men det skickar också en signal om att det är ett nytt samhälle vi lever i, ett lite hårdare sådant där man inte ska tro att man får tillträde utan tillstånd.

När jag flyttade till Stockholm 1999 var tunnelbanans spärrar endera av vändkorsmodell eller helt öppna och vad jag minns fanns det inga vakter som synade resenärerna vid nedstigningen till underjorden. Vändkors ansågs uppenbarligen utgöra fullgoda skiljelinjer under väldigt lång tid i Stockholm. Men sedan cirka fem år anses de otillräckliga för att hålla vissa människor utanför, och det storsatsas på tuffare utrustning. Beror det på att tjuvåkandet ökat? Jag tror inte det, utan ser det mer som ett konkret utslag av den nymornade samhällsmentaliteten att kan du inte betala för dig så kan du sticka och brinna, här hör du åtminstone inte hemma.

I denna ljuva allhelgonatid

Så här i Halloween- och Allhelgonatid ser jag att bokhororna kört en skräckspecial i flera delar och att The girl least likely to i går droppade namnet Shirley Jackson i sin text. Och eftersom även jag hittade denna pärla till författare via Stephen King en gång i tiden, och även har nämnt henne här i bloggen vid ett par tillfällen, så gör jag nu mitt lilla egna skräckspecial och publicerar helt fräckt en recension av hennes klassiska spökroman ”Hemsökelsen” som jag egentligen skrev för sajten Dagens bok sommaren 2003.

När Stephen King i ”Dödsdansen” försökte skriva en personlig historik över skräckens roll i litteratur och film, tog han sig vatten över huvudet och förirrade sig ibland ner i en lös soppdy med dåliga ingredienser. En sak fastslog han dock med skärpa: Enligt honom var Shirley Jacksons ”Hemsökelsen” och Henry James ”Skruvens vridning” de enda två riktigt lyckade romanerna om det övernaturliga som skrivits de senaste 100 åren.

Ett sådant uttalande kan man tycka vad man vill om, men en sak är säker: Tio år efter att jag läste Hemsökelsen för första gången, och fem år efter att jag skrivit en c-uppsats om den, skrämmer den fortfarande skiten ur mig när jag nu läser om den. Och det är precis vad amerikanskan Jackson eftersträvade när hon skrev boken 1959.

”Hemsökelsen” är historien om Hill House, ett hus sjukt in i märgen, och dess tillfälliga besökare. Dr Montague är vetenskapsman och vill bevisa existensen av det övernaturliga. Tillsammans med en utvald grupp flyttar han in i det ensliga kråkslottet någonstans på landsbygden i nordöstra USA. Genom empiriska studier ska hans adepter – som valts ut för att de någon gång i sitt liv varit inblandade i paranormala fenomen – hjälpa honom att locka fram det som sägs vandra i Hill Houses gångar.

Eleanor och Theodora är de enda av de utvalda som dyker upp till samlingen. De är varandras motsatser. Eleanor är inåtvänd, ensam och söker efter en plats i tillvaron. Theo är levnadsglad och utåtriktad, och har valt att komma till Hill House mest av en nyck. Tillsammans med dr Montague och Luke, en ung playboy som en gång ska ärva huset och som tvingats delta efter ett krav från husets ägarinna – som även är hans faster – inkvarterar de sig i det igenbommade huset och inväntar mörkrets ankomst.

Det som gör ”Hemsökelsen” så skrämmande, är att läsaren slipper konfronteras med det som effektivast av allt dödar skräckberättelser – beskrivningen av monstret. Det är en gammal sanning som tyvärr blir allt viktigare i tider när filmer flödar över av cgi-effekter tänkta att skrämmas, men som mest får åskådaren att skratta. Det okända är alltid mer otäckt än det kända.

Vid ett tillfälle befinner sig Eleanor och Theo bakom en låst dörr. Något ondskefullt finns i korridoren och försöker frenetiskt ta sig in. Men den låsta dörren är hinder nog för att hålla ondskan ute. Ett sådant väsen kanske inte låter särskilt skrämmande, men det är det. Skräcken kvinnorna känner för det okända utanför dörren går rakt in i läsaren, och appelerar till samma fruktan som även vuxna kan känna inför att kika under sängen innan de går och lägger sig.

Samtidigt är ”Hemsökelsen” berättelsen om ett tragiskt människoöde. Den svaga Eleanor, utvald till experimentet för att det en gång i hennes barndom föll ett tre dagar långt stenregn över familjens hus, vacklar snart på vansinnets brant när hennes inre demoner får sällskap av Hill Houses väsen. När så dr Montagues fru dyker upp i huset och kontaktar husets mörka sida med en planchette, en variant på ouija-brädet, är katastrofen nära förestående.

”Hemsökelsen” är en klassisk spökroman. En av de bästa som någonsin skrivits. Nuff said!

Och som ett lördagsbrev på posten hör jag nu klockspelet dra igång i Gustaf Vasa-kyrkan. Helga allhelgonahelgen där ute nu.

Fredagens…

…förlagsbråk: Modernista, som för andra dagen i följd figurerar i dessa spalter, uttrycker i sitt nyhetsbrev förvåning över att Svante Weylers nystartade förlag har en logga som är väldigt lik deras egen. Ovärdigt tyckte de, och eftersom det här knappast varit världens mest braskande nyhetsdag ringde vi upp Weyler och frågade – what gives?

Uppdatering måndag: Ah, nu har DN hakat på tåget också. Bättre sent än aldrig.

…slav: På tal om Weyler så har jag spenderat större delen av dagen med att peppa, coacha och serva min kära kollega Lisa Boda medan hon skrivit ut sin Imre Kertész-intervju angående självbiografin ”Dossier K”, som ges ut på Weylers förlag i Sverige. Jag har köpt kaffe, hämtat fikabröd, korrläst, kapat och kommit med muntra tillrop så till den milda grad att rutorna ut mot Stockholms ström skallrade och övriga TT-medarbetare förvånat frågade – what gives?

…hemgång: Sker nu. Jag ska för övrigt dricka ett par öl med en riktig hjälte i kväll.

Torsdagens…

…arbetschock: Örjan Ramberg må äga Dramaten, men i dag är det jag som äger TT Spektras kulturredaktion. Jag har spottat ur mig texter, dels en längre intervju med Augustnominerade ”Bryta om”-författaren Åsa Anderberg Strollo som går att läsa bland annat på Expressens sajt (även om de missat att sätta dit byline – anonymitet är nyhetsbyråns grymma lott), och dels en kortare med konstnären Erik Krikortz, som ska lysa upp Hötorgsskraporna nästan hela vintern.

arbetsbas.jpg

…bestickning: Modernista har inte bara bok-Sveriges snyggaste påsar (som även visat sig funka som regnskydd under våta bokmässenätter), de kan även krydda sina bokpaket med snygga accessoarer. Plastblomstret och sjaletten som anlände i morse pryder nu mitt arbetsbås med den äran.

Adlibris kontra Bokus kontra mig

Ser att Bokus utvecklat sin sajt, skapat nya kategorier och breddat sig med film och spel, säkert ett klokt val inför julhandel och det var ju den vägen jätten Amazon en gång i tiden valde att vandra också.

Personligen näthandlar jag nästan alltid mina böcker på Adlibris. Med tanke på att min roman säljer sjufalt mer där än på Bokus, är jag väl inte ensam heller (att det är en rejäl prisskillnad på just min titel spelar säkert också in, trots ett identiskt inköpspris) men funktionsmässigt måste jag säga att Adlibris får storstryk av Bokus, redan innan den nu aktuella omgörningen. Faktum är att jag inte kan minnas att Adlibris sajt någonsin sett annorlunda ut än den gör nu medan Bokus utvecklats regelbundet med bloggar, personaltips och aktuella kampanjer som vida överstiger Adlibris antal. Ett enkelt exempel – att man först måste klicka på den rätt intetsägande och anonyma länken ”Temasidor” för att komma till en sida med olika kategorier av böcker som pocket, deckare, kokböcker och så vidare känns rätt trist och ogenomtänkt. Att titlarna sedan bara presenteras i en rak lista uppifrån och ner – nej, det är inte särskilt webb 2.0.

Så kom igen nu, kära Adlibris. Hotta upp sajten så att inte alla de kunder som i dag sköter sin boktipssurfning hos Bokus i större utsträckning stannar där för att köpa titlarna också.