Post Format

Reklamen, litteraturen och det förskräckta suset

I går publicerade Svenska Dagbladet en text om Googleavtalet där det i en faktaruta lite slentrianmässigt nämndes att Google Book Search kommer att ha reklam på boksidorna. Snart följdes denna uppgift upp i läsarkommentarerna med sedvanlig indignerad elegans – Reklam i böcker? Google dödar den tryckta boken? Framtiden ser allt mer dyster ut.

Det påminde mig om en kommentar jag fick när jag i våras skrev att jag var för GoogleavtaletEn konstig sak, som det varit rätt tyst om i debatten är också att Google, såvitt jag förstår, har rätt att placera reklam på inskannade boksidor. Känns sådär, eller hur?!

Parentes. Innan jag fortsätter med inläggets huvudpoäng vill jag markera en sak. Enligt vad jag har läst så är inte tanken i Google Book Search att placera reklam boksidorna, (och med det menar jag att själva texten bryts av), utan i anslutning till boksidorna, det vill säga på samma sätt som annonser placeras bredvid texter i tidskrifter och dagstidningar. I den fakta-pdf som Google själva lagt upp framstår det hela som ännu mer beskedligt, endast i det så kallade sample-läget där läsaren får tillgång till kortare utdrag ur böcker kan det bli tal om annonser – och då endast om bokens utgivare själv har valt det. Mer om Googles syn på reklamfrågan kan hittas i deras facts & fiction-avdelning. Slut parentes.

Det här är inte tänkt som ett försvarsinlägg för Google. Det jag främst vill diskutera är det mörkröda skynke som reklam är i förhållande till litteratur.

Min fråga är: Varför blir litteraturen så otroligt skitnödig jämfört med andra konstformer så fort ordet reklam nämns? Varför höll förlagsmänniskorna på att svimma så fort Linda Skugge började prata om annonser på Bokens framtid-kvällen häromveckan? Vad är det med litteraturen som gör att det här inte ens går att prata om?

Blir musikskapare mindre värda om deras låtar blir så pass populära att de får rotation i reklamradion? Förtvinar regissörers konstnärliga frihet när ett reklamblock inleder visningar av filmer på bio? Fnyser någon åt fotografen som säljer bilder till en tidskrift som finansieras av annonser?

Nej. Men när det rör sig om litteratur, då går ett förskräckt sus genom publiken.

19 kommentarer

  1. Jag förundras lite över den här enorma google-skräcken faktiskt.

    Jag var på ett föredrag om hur Authors Guild/AAP och Google kom överens i januari (av Daniel Clancy på Google och Jan Constantine på författarförbundet) vilket var hemskt intressant. Till och med Constantine verkade relativt lugn i förvissningen (naturligtvis efter ingånget avtal) att Google inte skulle blåsa henne/hennes med-medlemmar i Authors Guild, och kunde dessutom se fördelarna med att annars otillgänglig out-of-print-litteratur skulle finnas tillgänglig igen. Utvecklingen kanske går ditåt i Europa också? Eller så blir det inget för att alla är rädda för att det betyder att författarna säljer sig till Kapitalet.

    Reply
  2. Handlar det inte om den gamla klassiska fajten mellan fin- och fulkultur? Reklamen ska hållas i tidningar och magasin, medan Litteraturen (ja, det uttalas otäckt ofta med versal mitt i meningar) ska hållas ren och oskuldsfull inför den otäcka omvärlden. Men det behövs väl ingen hårdare granskning för att inse att reklam redan finns inbäddad i mycket av vår populära litteratur…?

    Reply
  3. Johanna: Tyvärr är det väl ett rätt mänskligt beteende det där, skräcken inför det okända är väldigt stark och enkel att möta med ryggmärgsbeteende. Jag ska inte påstå att jag själv är obefläckad i den aspekten heller för den delen. Men jag tycker verkligen att man bör försöka stanna upp och se den större bilden i det här fallet, som jag tycker att exempelvis The Economist gjort när de bestämt sig för att stå på Googles sida.

    Henrik: Jo, visst är det väl delvis så, men jag tycker ändå att det är konstigt, för ingen ifrågasätter exempelvis reklamblock före filmer av de smalaste av regissörer på de smalaste av biografer (exempelvis Zita).

    Jag är inte säker på att jag själv skulle vilja att det förekom reklam i anslutning till min(a) roman(er), åtminstone inte i vilken form som helst, men jag tycker ändå att det är en fråga som bör kunna diskuteras. Återigen – ryggmärgsreflexen måste stävjas.

    Reply
  4. Det kanske beror på att jag tillhör den förtappade generationen (född -85) som inte orkar läsa en text längre än ett genomsnittligt sms, men jag ser inga helst problem med reklam i böcker. Varför skulle det vara så hemskt?

    Men precis som i alla andra fall så gäller det ju att den är någorlunda relevant, och att mängden reklam inte går till överdrift.

    Reply
  5. googles reklammodell verkar ju vettig kan jag tycka.

    Varför vissa litteraturmänniskor har så stora problem med reklam är nog däremot en fråga som blir svår att få ett konkret svar på via en blogg. Du kanske kunde pröva att kontakta Horace brevledes? 😉

    Reply
  6. Google Books förvirrar, rör upp. Går före. Det är bra. De amerikanska författarorganisationerna har ju stämt dem – och de har haft långa förlikningssamtal och kommit överens.

    Och – det är det viktigaste – man har inte tummat på upphovsrätten, utan har den som given grund till alla licenser och avtal. Det fungerar.

    Men Googles jobb skulle utföras också av nationalbiblioteken. Det vore enkelt att använda statliga medel för att ersätta upphovsmännen för digitaliseringen; tror att det skulle vara kostnadseffektivt och främja kulturarbetarna.

    Det är ju inte precis toppen om all litteratur samlas i ett digitalt arkiv som ägs av ett enskilt privat företag.

    Reply
  7. Kim: Jag tror det är en fråga som det är svårt att få ett konkret svar på vart man än frågar. Men jag tycker att diskussionen är viktig.

    Embryo: Jag ser inga problem med att ett privat företag har all litteratur samlat i ett digitalt arkiv, så länge andra också har rätt att göra detsamma. Och faktum är ju att det finns (över)statliga initiativ som siktar åt samma håll som Google, som Europeana exempelvis. Ett problem med Europeana är dock tyvärr att den verkar rätt inkompetent skött och underfinansierad, när de skulle starta sajten förra hösten tokkraschade den och premiären sköts på framtiden. Och av vad jag hört går insamlandet av material dessutom väldigt långsamt.

    Reply
  8. På en dyster semesterö i Thailand läste jag allt jag kom över. Det innefattade även (början på) en amerikansk pangpang-thriller. Inom loppet av de två första sidorna hade en pistol avfyrats och en kvinna hade klätt av sig naken. Resten var produktplaceringar.

    Och varför inte, egentligen?

    Med risk för att låta elitistisk måste jag hålla med dig (från senaste DJ-teveinslaget, var det väl?), om att det är en skillnad på böcker och böcker. Om den uttalade ambitionen med en roman ”bara” är att underhålla, skadas inte syftet om karaktärerna tex borstar tänderna med Colgate istället för något annat märke. I filmer sker det ju ständigt. Det är nästan en del av hela grejen med Bond (vilken klocka och vilken bil ska han ha den här gången?).

    En författare som däremot ger sig ut för att skriva annan typ av litteratur, vars själva varumärke bygger på föreställningen om ett oberoende intellekt på jakt efter dolda djup och sanningar, skulle emellertid skada sitt rykte om han så påtagligt lät sig köpas för pengar.

    Men om vi nu pratar om reklam som hålls på replängs avstånd från texten, tror jag kanske ändå att det borde funka. I alla fall i den digitala världen där man redan är van att bortse från annonser.

    Sen får man väl som i alla andra sammanhang anpassa reklamen efter målgruppen.

    Ja på nåt sätt måste ju litteraturen hur som helst generera intäkter, om de som skriver ska få betalt.

    Reply
  9. Vet att jag låter tjatig nu, Daniel. Eller som en gammal släkting till dig. Men jag minns även en mycket bra och mycket reklamkritisk text du skrev i Situation Sthlm en gång. Vad har hänt med dig? 🙂

    Reply
  10. Marit: Ett konkret problem med produktplacering är ju dock att varumärken i skriven text sticker ut på ett så mycket mer tydligt sätt än de gör i bild. Han sträckte sig efter tandkrämstuben låter ju mycket mer naturligt än Han sträckte sig efter Colgatetuben. Men när det gäller bildmedier är det ju snarare svårare att dölja vilket märke det är på ett naturligt sätt än att visa det (klumpiga undantag finns förstås, särskilt i svenska 90-talsfilmer). Därför är jag rätt skeptisk till direkta produktplaceringar i litteratur, och tror i sånt fall mer på att företag kan tänka sig att sponsra exempelvis tryckningen av en bok enbart för att synas i ”rätt” sammanhang (mer om det i ett inlägg i morgon tror jag), utan att begära att produkter nämns. Alltså ungefär på det sätt som SVT använder sig av sponsring för att delfinansiera sändningar av stora sportevenemang.

    Victor: Jag tycker inte riktigt att det är motsägelsefullt ändå. Visserligen tycker jag den där texten nu snart nio år senare är en smula raljant och lite naiv (jag är mer cynisk nu), men den diskuterade ju snarare vad man som enskild individ hade för rätt/möjlighet att slippa mötas av reklam i det offentliga rummet (rätt liten vill jag minnas). Det jag vill diskutera här är ju nästan det omvända – har man som författare rätt att använda sig av reklam i sina böcker? Självklart har man det rent teoretiskt, men hur ser det ut i praktiken – har man någon möjlighet att göra det utan att bedömas med helt andra glasögon?

    Reply
  11. Reklam minskar trovärdigheten och du kliver över en gräns – eller snarare in i en inhägnad – där din text inte längre är fri.

    Reply
  12. Pingback: Daniel Åberg » Mecenaterna, sponsringen och twittringen

  13. En reklamfri biovisning har högre cred än en utan, javisst. (Den där meningen tål att grunna på; kan man skriva så?)

    Men bioreklamen ligger trots allt utanför filmen som koncept och ingår istället i konceptet ”biobesöket”. Det kan man måhända uthärda som filmare; filmen är mer en kommersiell – och mer kostnadskrävande – produkt än diktsamlingen eller romanen. Vi vet ju dock att – icke överenskomna – reklamavbrott mitt i filmer är ett brott mot upphovsrätt.

    Inom filmen har du ju produktplaceringen, som vållar bekymmer. Men det finns grader i helvetet. Om man i en dramadokumentär om Guantanamofängelset hela tiden drack samma läskedryck och frontade etiketterna för biopubliken, då skulle filmen tappa i trovärdighet. Gör man samma grej i en actionrulle med Seagal i huvudrollen, då bryr sig ju ingen. Inte jag heller.

    Mig veterligt har ingen provat att produktplacera i en skönlitterär bok, men det är säkert gjort. Det finns författare som verkligen gillar att använda varumärken i sina texter, men det handlar ju om att gestalta en viss tid, sätta en viss prägel på sin text. Men visst kan man tänka sig en roman som handlar om en butiksanställd som i kapitel efter kapitel plockar upp varor på hyllorna. Felix ketchup. Heinz ketchup. Willy’s egen ketchup. Blåvit ketchup. Lite enahanda. Men ändå: gestaltning av en viss tid.

    Och författaren har riktigt gott om ketchup där hemma.

    Reply
  14. embryo: I fallet med Googles tänkta annonser i Google Book Search tolkar jag deras ambitioner precis så som du skriver rörande biobesöken. Annonserna ska inte kopplas till den enskilda boken och läsupplevelsen av den, utan mer till själva tjänsten Book Search.

    Och jag håller helt med om att det är skillnader mellan olika typer av filmer, precis som med olika typer av böcker. Problemet är ju bara att väldigt många inte ser det så när det kommer till litteratur, anser jag. Om en roman publicerades där författaren var öppen med att han sponsras av ett ketchupmärke, så tror jag boken skulle bli rätt så hånad, hur neutralt och subtilt ketchupanvändandet än beskrevs. Ketchupen skulle utan tvekan bli storyn, inte bokens berättelse.

    Reply
  15. Johanna Ö: Ja allt är alltid gjort. Men inte på alla sätt.

    Daniel: Den där ketchupboken är lite lockande, i sin dumhet. Titeln är i alla fall given.

    Reply
  16. Att jag är skeptisk till reklam i böcker handlar inte så mycket om litteraturen som fredad på grund av att den skulle vara finare än andra kulturyttringar. Det handlar i stället om att konsumtionssamhället tränger sig in i ännu en del av mitt liv – dessutom i en av de för mig viktigaste. Den här hårt uppskruvade konsumtionen har ju inte ens ett århundrade på nacken – inte mycket i människans historia – men ändå behandlar vi den som något slags naturtillstånd. Fast att påpeka hur många tusentals konsumtionsbudskap vi möter på en dag är ju numer så 1999 och No Logo…

    Reply
  17. Naturligtvis skulle jag också önska att reklam inte behövdes. Att biografer, dagstidningar, magasin, tunnelbanor och allt annat kunde gå runt ändå. Så man slapp utsättas för skräpet.

    Men jag antar att så snart böcker övergår från att vara fysiska föremål till att bli ett digitalt flöde så kommer det bli svårt att ta betalt för innehållet. Då får man ses sig om efter andra pengar, och kanske måste då reklamen ses som ett nödvändigt ont. Även om det smärtar. Och jag önskar att jag har fel.

    I bästa fall kanske reklampengarna kan omfördelas inom förlagen så att bredare litteratur (även på detta sett) kan bekosta den smalare och i sammanhanget känsligare.

    Och samtidigt hoppas jag på en mottrend – att när det massdistribuerade under en längre tid betraktats som billigt/gratis/självklart, så blir det eftersträvansvärt att äga/uppleva det unika:

    http://kvalster.blogspot.com/2009/09/vardet-av-det-unika-i-digitaliseringens.html

    Kanske blir reklamfria specialutgåvor och numrerade förstaupplagor så exklusiva i framtiden att de får en egen marknad. Som skulpturer, inredningsdetaljer.

    Ja, jag tillåter mig att sväva ut såhär på morgonkvisten…

    (Att produktplacering blir mer påtagligt i böcker, håller jag för övrigt absolut med om, men jag är säker på att det med lite fantasi går att göra mer subtilt än man kan tro. ”Romanen” jag råkade öppna i Thailand var nu ett skräckexempel.)

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.