Post Format

Paris och jag

Paris har aldrig varit min stad.

Inte så att jag någonsin haft något emot den, men jag tror det har med min bekvämlighet att göra. Två års franska på högstadiet har inte satt några djupare spår i min språkförmåga förutom att jag kan sjunga första versen av ”Sur le pont d’Avignon” och fortfarande minnas min dammiga franskfröken när hon tog ton framme vid katedern. Ja, jag kan räkna till tjugo också.

När man skulle välja utländsk sida blev jag istället anglofil och tog sedermera steget över Atlanten. Kontinenten, och främst då Frankrike med sitt helt väsensskilda språk och lite aviga kultur, förblev ett mysterium. På senare år har jag börjat uppskatta Berlin, men Paris, nej, vi kommer nog aldrig att bli vänner.

Mitt enda besök här tidigare kom under min tågluff 1998, det sista egentliga luffarstoppet innan vi åkte till London och hängde i fem dagar före hemfärden. Jag hade precis återhämtat mig från en magsjuka av det grövre slaget som gjort mig orörlig i dagarna två på ett gudsförgätet hotellrum i Toulouse, och jag minns att vi vandrade längs Seine, såg Notre Dame och stod under Eiffeltornets mäktiga stålkonstruktion och funderade på om vi skulle åka upp. Jag har även ett vagt minne av en kvarterskrog med rödvita dukar, men det jag projicerar som den middagen kan ärligt talat lika gärna vara måltiden jag delade med Peter i Köpenhamn i slutet av 1996 innan vi åkte över sundet och gjorde Lund osäkert. Det enda jag kan säga med säkerhet är att jag vid ett tillfälle under 90-talet åt en middag på en Lady & Lufsen-restaurang utomlands.

seineochjag

Därmed inte sagt att jag hittills inte uppskattat mitt drygt halva dygn i Paris.  Det är en på många sätt otroligt vacker stad, våren har kommit och när jag gick längs allén med riktning mot Louvren under senkvällen var det fortfarande uppåt 20 grader i luften. Jag har vandrat längs Seine, sett Notre Dame och stått under Eiffeltornets mäktiga stålkonstruktion och funderat på om jag ska åka upp. Även den här gången slutade det som en fundering.

Men nej, Paris kommer aldrig att bli min stad.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.