Post Format

Konspirationsteorierna och jag

I somras hördes jag ryktas att Niklas Ekdals deckardebut var en bok man trodde mycket på hos Forum och att den dessutom skulle vara bra – två saker som annars inte per automatik behöver höra ihop. Det jag läst om boken i förväg den senaste veckan kändes också lovande, varför jag blev lite besviken och nedslagen när jag läste Bokhoras recension av boken i går morse, där den fick rätt besk kritik. Aldrig får man vara onsdagsglad, liksom.

Men så läste jag Maria Küchens mer positiva recension i Expressen, och allt vände. Så här stod det bland annat:

Han har skrivit en totalt hyfsad Da Vinci-koden light, där en muslimsk glitterbög och en suspenderad mordspanare nystar upp en konspirationshärva som förklarar alla svenska katastrofer sedan freden i Roskilde.

Om man bortser från faktumet att freden i Roskilde var allt annat än en katastrof för det stormaktssvällande Sverige, så är det ju rena drömbeskrivningen. Jag älskar ju konspirationsteorier! Jag skulle ju äta konspirationsteorier till frukost om de fanns som flingor! Jag skulle ju gifta mig med en konspirationsteori om jag trodde på giftermål!

Ja, ni förstår vad jag vill få fram. Ulrike Meinhof-biografin sköts genast åt sidan, jag gick med raska steg bort till de farligt svajiga meterhögarna av recensionsböcker som tornade några meter bort och knep ”I döden dina män”. Satan i gatan här ska läsas.

PS. Jag tror inte särskilt ofta på konspirationsteorier. Men åh vad jag älskar att önska att jag gjorde det. DS.

PS2. Jag inser nu att det där med Roskildefreden ju går att tolka som att allt efter 1658 – då väl Sverige var som störst – har gått åt skogen. Men det är ju så dags nu, orka sudda liksom. DS2.

PS3. Och ja, i ärlighetens namn stod det ju faktiskt om de många konspirationsteorierna redan i Bokhorarecensionen också, så på något sätt faller ju hela det här inlägget. Jag ser det som en läxa inför framtiden. DS3.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.