Post Format

Föräldraförsäkringen och jag

Jag skulle vilja skriva mycket mer om det här men jag har ett litet kinkigt barn att ta hand om, så jag fattar mig relativt kort:

Ser att det de senaste dagarna diskuterats väldigt mycket om velourpappor vilket även fått upp frågan om den individualiserade föräldraförsäkringen på bordet, inte minst på Twitter där debatten rasat det senaste dygnet, initierad av @detljuvalivet-Eric Rosén.

Ja, det finns så klart en massa om och men och då hamnar den och den i kläm, men i princip är jag för en kvotering rakt av, tycker vi att det är viktigt att papporna är med och delar på föräldraansvaret på riktigt så finns det ingen annan utväg, verkligheten visar att det inte kommer att ske på egen hand.

Men samtidigt inser jag ju att om föräldraförsäkringen var splittad 50/50 mellan föräldrarna, skulle jag ligga risigt till. Tanken med vår föräldraledighet är ju att jag ska ta ut nästan all tid, Johanna ska i princip bara plocka ut de 60 dagar hon måste enligt den kvoteringsmodell som finns i dag, vi har väl i praktiken tänkt göra ett omvänt stereotyputtag. Poängen med vårt upplägg är inte att statuera exempel, utan är snarare en konsekvens av att hon arbetar mycket hemifrån vilket ger att vi hoppas kunna vara hemma båda två under större delen av tiden, men jag ska ha huvudansvaret för sprattelgubben och hon för försörjningen. Hade Johanna haft ett normalt jobb antar jag att vi skulle ha gjort en vanlig rakt av-delning.

Med strikt kvotering skulle jag alltså inte kunna vara hemma så länge som jag planerat, vilket så klart vore väldigt synd för mig personligen då jag ser mycket fram emot den långa ledigheten. I dag började den exempelvis klockan 04.05 när Tage tyckte att det var en god idé att vakna och sedan stanna uppe, vilket medförde att jag gick upp och vaggade honom i sittern tills klockan var sju och han ville amma igen. Därefter gick vi ut på morgonpromenad en timme innan vi slutgiltigt tvingade upp Johanna vid 08.45.

Jag skulle alltså få lida. Men då får det väl bli så då. Jag är knappast viktigare än en positiv samhällelig förändring.

Staten ska inte lägga sig i hur vi lever våra liv är väl i princip det enda argument som brukar framföras när man säger sig vara emot en sådan här åtgärd. Jag får erkänna att jag med åren kommit att dra mig allt mer åt en liberal syn på politiken även om mina sossesympatier nog aldrig riktigt kommer att gå ur – men jo, det är faktiskt exakt vad staten ska göra ibland, anser jag.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.