Post Format

”Blade runner”, Filmstaden och jag

Efter att ha sett ”American gangster” i tisdags kväll kände jag att det var dags att ta itu med ”Blade runner”, the final cut, den slutgiltiga varianten, pricken över i:et, om man nu törs säga det om en film som nu finns i sju klippningar varav åtminstone två sagts vara Ridley Scotts egen när de släppts.

seanyoung.jpgDen var så klart en fröjd att se. Inte för att jag såg någon direkt skillnad förutom att linorna de flygande bilarna hängde nu suddats bort digitalt, nej, det var en fröjd för att den tog mig tillbaka till helgerna på gymnasiet, helgerna då jag under flera års tid ofta nobbade fester för att istället varje lördagskväll gå på bio inne på den nybyggda Filmstaden i Gävle, Filmstaden som öppnade en hel värld av film med sina sju salonger jämfört med de knarriga ursäkter till biografer Gävle och Sandviken tidigare stoltserat med – även om jag har ett vagt minne av att Spegeln var en charmig sådan i tidernas begynnelse när åttiotalet gick mot sitt slut och att Sandvikens egen Grand, sedan tjugo år bingohall, var finfin när jag såg ”Top gun” som elvaåring och tyckte att det var det bästa jag någonsin sett.

Filmstaden i Gävle invigdes julhelgen 1991, den sades vara världens modernaste biograf, eller åtminstone Sveriges – det var väl ungefär samma sak när jag var sexton – och premiärfilmen var ”Den ofrivillige golfaren” och vi var självklart där. Kanske var till och med Lasse Åberg det, jag minns inte, han är ju gästrikeson även om de från Hofors alltid setts som kusinerna från gränslandet mot Dalarna.

Varje lördag tog jag och mina vänner, ibland var vi tre-fyra men ofta bara två, bussen som gick klockan kvart i åtta in mot Gävle. De dryga tre milen från Kungsgården tog fyrtiofem minuter, ibland femtio, bussen skulle ju in och krångla i Sandviken också och jag minns motorvägen över Forsbacka och Valbo som oändlig i höstarnas becksvarta skogsmörker. Väl framme i Gävle fanns två alternativ – endera satt vi på McDonalds och åt i två timmar före eller efter filmen, den enda bussen som gick hela vägen hem på lördagskvällar avgick kvart över två på natten, fyllebussen, den som stank av sprit och spyor och först någon gång långt efter klockan tre släppte av oss utanför kyrkan där hemma, beroende på hur många gånger smockan hängt i luften längs vägen och hur fort chauffören vågat köra när ståplatserna fyllts till det dubbla av brölande drägg.

Oftast valde vi att sitta på McDonalds först och gick på nattbion. Mig veterligt var det många år sedan nattbion försvann från Gävle, men i början av nittiotalet var det legio på såväl fredags- som lördagskvällar som jag minns det. Det kändes bättre att ha filmen att se fram emot, att sitta på McDonalds och tålmodigt tugga våra strips och äta chokladmunkar med vetskapen om att huvudnumret fortfarande fanns framför oss. Ibland kunde det vara ett vågspel, började nattbion först vid midnatt och var två timmar lång plus en massa reklam och trailers satt vi på nålar den sista kvarten, ideligen blängandes på klockan i försök att mana den att gå saktare så att livlinan västerut inte skulle åka ifrån oss. Ibland, som i fallet med ”JFK”, var inte ens nattbio att tänka på, åtminstone inte förrän senare när vi började bli så gamla att vi möjligen kunde låna någon av våra föräldrars bilar och köra dit.

Det är det jag minns när ”Blade runner” passerar revy framför mig i min soffa. När jag ser origamin, enhörningen, minns myten om att alla företag som svischar förbi som loggor senare gick i konkurs, bildscannern som verkar kunna se runt hörn, 2019 års Los Angeles som mest liknar Shanghai på 50-talet ljussatt i neon, den genomskinliga regnrocken som färgas blodröd när replikanten faller genom skyltfönstrena, hur vi avgudade Vangelis musik när eldarna stiger över stadens skyline, hur spriten i glaset färgas blodröd när en sönderslagen Harrison Ford dricker av den, Sean Youngs makalösa axelvaddar, time to die, den vita duvan som flyger mot himlen och it’s too bad she won’t live – allt det som var ren porr för en drömmande sjuttonåring när vi såg director’s cut-versionen på Filmstaden i slutet av 1992 och som fortfarande ekar i mig när jag nu sitter där och låter det skölja över mig och jag undrar var alla Philip K Dick-böckerna finns för i bokhyllorna står de bevisligen inte och hur det kan komma sig att halva livet hunnit passerat sedan de där åren innan allt egentligen började.

En kommentar

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.