Post Format

Återvinningen och jag

Tog en promenad genom Belgrad i går kväll, på jakt efter föda och dryck.

Hamnade på ett litet minilivs där en tonårig tjej verkade tycka det var väldigt roligt, om än en smula omständligt, att få prata engelska. Hennes pojkvän som hängde runt i den frimärkesstora affären verkade dock måttligt road. Jag frågade om hon visste något ställe där jag kunde köpa en macka eller pizzaslajsar, och när hon följde mig ut ur affären för att peka gjorde sig killen också ett ärende utanför, han gick ut för att inspektera löpsedlarna för veckotidningar. Not buy? frågade hon lite uppgivet när jag satte iväg mot pizzabutiken, och jag lovade att komma tillbaka för att köpa dryck, varvid hon log och killen fnös.

Eftersom timmen var tidig och jag kände mig lite rastlös gick jag först en sväng runt parlamentsbyggnaden som ligger i närheten. Försökte föreställa mig hur det såg ut när det protesterades hej vilt här inför Milosevics fall i oktober 2000, men gatorna var fyllda av kvällsflanörer och kids som åkte skateboard i den varma majkvällen så jag gav upp.

Efter ett hål i väggen-köp av pizza återvände jag till affären, killen som suttit och slöat på en stol i ett hörn flög genast upp och tjejen rodnade. Efter att ha agerat så professionellt jag kunde under mitt shoppande stod jag vid kassan med två öl och en cola i famnen. You need bring to me glass to buy, sa hon och jag svarade que? och hon can’t buy glass without glass och jag que? innan polletten trillade ner och jag förstod vilket sinnrikt återvinningssystem jag just hamnat i. Buy plastic sa hon bestämt och nu var det min tur att rodna när jag fick lomma tillbaka till ölhyllan och återvända med öl på pet-flaska istället. Killen var framme vid kassan och hånlog mot mig och tjejen rodnade och sa bye come again och jag vinkade och gick hem och drack min pet-öl som jag sedan slängde i soptunnan.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.