Internet som konsumentgaranti

Pinsamt. David Pogue på New York Times skriver att Amazon dragit tillbaka sålda exemplar av George Orwells ”1984” samt ”Djurfarmen” från kunders Kindleläsare, när det visat sig att förlaget som sålt böckerna inte ägt upphovsrätten till böckerna. En morgon när användarna slog på sina Kindles var böckerna helt enkelt borta, elektroniskt raderade. Pengarna hade visserligen lämnats tillbaka också, men ett köpt objekt hade hur som helst inte alls visat sig vara särskilt köpt, bara lånat under lite speciella omständigheter under en tid, verkade Amazon anse.

Det här påminner mig om det här inlägget från i vintras där jag – en smula raljant får erkännas – tyckte att en text som Håkan Lindgren skrivit i DN var rätt paranoid, då han pekade på faran med digitala böcker. Särintressen skulle kunna komma in och kräva rättelser i efterhand, och då skulle företag som Amazon böja sig och så levde vi plötsligt i en censurerad digitalvärld, var hans tes.

Och på sätt och vis kan man ju välja att se det här som att Lindgren hade rätt.

Men jag anser ändå inte det. För det som hände sedan i Amazons ”1984”-fall tycker jag går i linje med det jag hävdade – att människor när de upptäcker vad som hänt blir så förbannade att de börjar skriva om det i massor på bloggar (även svenska sådana) och i twitterflöden vilket leder till dålig publicitet för Amazon vilket tvingar dem att gå ut och meddela att förlåt, det var en engångsföreteelse, nästa gång en liknande situation uppstår lovar vi att inte rycka köpta exemplar ur händerna på våra kunder, rutinerna ska ändras, det som är köpt ska vara köpt.

Helt uppenbart finns det faror i handeln med digitala produkter. Men internet medför samtidigt att vetskapen om sådana här felsteg sprids med en blixtrande hastighet. Det tror jag i det långa loppet är en rätt bra konsumentgaranti.

——

Nicklas Lundblad utvecklar resonemanget och pratar om den skillnad som verkar ha uppstått mellan äganderätt och licensrätt på nätet.