Ett avbrutet romanförsök

När jag började skriva på Vi har redan sagt hej då hösten 2006 hade jag nyss övergett ett romanprojekt ungefär en tredjedel in i handlingen. Det lär aldrig bli någon färdig roman av det manuset.

Men det är ju korkat att helt kasta bort det. Här är därför de första åtta kapitlen. De två huvudpersonerna introduceras och det går att skönja mönstret till det stora känslomässiga svek jag hade tänkt låta historien utveckla sig kring. Kapitlen är relativt genomredigerade, till skillnad från resten av det jag skrev innan jag lade ner projektet. Kapitel åtta slutar dessutom rätt dramatiskt, och en bra cliffhanger är ju alltid bra. Enjoy.

——
1

Vi har sagt hej då utanför nedgången till Rådmansgatans tunnelbana. Jag står kvar uppe på gatan.

Jag vänder om och går över Sveavägen. Får skynda mig lite, det är rött för fotgängare och en bil som närmar sig verkar inte ha för avsikt att bry sig om mig. När jag kommer över blänger jag surt efter den. Som om föraren skulle se det, han är snart nere vid Hötorget.

Jag går längs gatan på väg upp mot Handels. Min andedräkt ångas vit. Ändå tycker jag inte att det är särskilt kallt. Fast jag borde nog ha tagit mössa.

Vi drack en öl på Restaurang Haket efter bion. Två till och med när jag tänker efter. Men jag måste upp tidigt i morgon, löjligt tidigt med tanke på att det är lördag, så jag tyckte att det var säkrast att gå hem. Jag sover illa när jag är småfull, oroligt. Och eftersom jag ser fram emot morgondagen ungefär lika mycket som borrelia, är det lika bra att jag försöker sova ordentligt åtminstone.

Vid nästa korsning, framme vid Friskis och Svettis där jag brukar träna, tittar jag upp till vänster. Det går en gångväg upp mot Observatoriekullen här, en trappa som gör att jag hamnar på Norrtullsgatan direkt. Men ljuslyktorna lyser inte, det ser läskigt ut i mörkret. Jag går rakt på istället. Det är bara någon minuts extra promenad.

Vi såg XX på Grand. Jag tyckte att den var så där, hade förväntat mig mer.

Just ja, mobiltelefonen.

Jag måste fundera ett tag innan jag kommer ihåg min kod. Jag stannar och kollar på displayen medan den letar efter nät. Så efter ett tag piper den till. Ett nytt meddelande. Jag slår 222 och lyssnar.

”Hej det är Amanda. Tänkte bara dubbelkolla så att allt är klart för i morgon. Åh, det kommer att bli ROLIGT! Och Isabella kommer att bli superglad. Du, skulle du kunna ta med en stor sjal eller nåt filtliknande som man kan täcka huvudet på henne med? Jag trodde jag hade en men hittar den inte. Okej? Hör av dig! Kram kram!”

Trycker på femman så att meddelandet raderas. Jag vill inte.

Men jag skriver ett sms som svar. ’Okej, tar med filt. Vi ses vid halv tio, K’.

Jag borde uppbåda lite mer entusiasm, men jag orkar inte. Hon vet min inställning. Jag sänder det som det är.

Framme vid korsningen med Odengatan är det ganska livligt. Några tjejer står och skriker utanför 7-Eleven, ner mot McDonalds där jag just passerat ett killgäng. En av killarna svarar genom att insinuera att han gjort något med en av deras morsor, vilket möts av skratt och jubel från de övriga grabbarna. Jag svänger upp längs Odengatan.

Det blåser lite mer här, Observatoriekullen och Stadsbiblioteket skyddar inte längre. Jag drar upp dragkedjan så högt det går, den fastnar i min haka och jag rycker till. Aj.

Jag känner på hakan, och tittar sedan på fingrarna. Rött.

Med ett finger pressat mot såret på hakan går jag vidare uppför den svagt lutande backen. Nu fryser jag om öronen också. Känner mig irriterad. Tar upp mobilen och knappar in ett alarm så att jag ska komma ihåg att leta upp den där filten i morgon bitti. Klockan nio borde räcka för det, jag tror jag vet var den ligger.

Jag bor på Norrtullsgatan, strax norr om Odenplan, i en hyresetta. Jag fick den helt lagligt. Om det var moraliskt är en annan femma.

När jag kommer fram till övergångsställena är det rött, så jag ställer mig och väntar. Jag vågar inte gå mot rödljusen, de kör som idioter här på kvällarna. Så slår ljusen om till grönt, och jag ser honom på andra sidan övergången, han står mitt på Odenplan som vore det den mest naturliga sak i världen och han stegar ut i gatan och är på väg mot mitt håll. Jag stannar i steget, rör mig inte. Får svårt att andas.

Precis när jag tänker vända mig om, fortsätta gå framåt som hade det här aldrig hänt utan en tanke på att jag inte längre skulle vara på väg hemåt i sånt fall, ser han mig. Även han rycker till. Men han stannar inte. Kommer fram till mig där jag står kvar vid övergångsstället. Vi tittar på varandra utan att säga något. I bakgrunden tickar herr Gårman frenetiskt.

”Hej Katja”, säger han till sist.

”Hej Fredrik”, svarar jag demonstrativt.

Vi fortsätter se på varandra. Jag tänker efter när det var jag såg honom senast. Precis som att jag inte skulle minnas det.

”Vad gör du här?” frågar jag när tystnaden börjar bli fånig.

Han fortsätter att titta på mig.

”Du blöder”, säger han och pekar försiktigt.

Jag tar på hakan. Fortfarande rött. Jag grimaserar.

”Jag gick åt den lite väl hårt med dragkedjan. Det blåste. Jag frös.”

Han ler mot mig. Jag gör samma sak tillbaka men fattar inte varför.

”Ska vi flytta på oss?” frågar jag när det blir grönt för andra gången och människor börjar tränga sig förbi oss där vi står.

Fredrik nickar och vi ställer oss vid sidan om gatan.

Han ser lite äldre ut. Inte så att de dryga tre år det gått sedan vi senast sågs varit dåliga mot honom, utan mer så att han mognat, eller hur jag nu ska uttrycka det. Han har en … en välansad frisyr och en mörk rock som pryds av en diskret grön halsduk i halsen. En Filippa K-man. Det är väl vad UD gör med människor antar jag.

Han ser att jag fortfarande bär en frågande min, och verkar till sist ta notis om min fråga.

”Ja, jo, jag har varit på någon sorts … avskedsfest, uppåt Norrtull till”, säger han och pekar. ”En kille från diplomatprogrammet som ska till Buenos Aires nu.”

Jag nickar.

”Det är där jag bor ungefär”, säger jag och tittar mot hållet han pekat åt.

”Ja, jag tänkte faktiskt på det när jag var på väg dit. Att det borde vara någonstans här. Jag fick ju ett flyttmejl.”

”Du då?” frågar jag. ”Vart bor du nu, menar jag. I Stockholm?”

Han är tyst ett litet tag, rycker på axlarna.

”Nej, inte egentligen. Jag åker också snart. På tisdag. Till Phnom Penh. Nästan tre år är det tänkt.”

”Jaha”.

Vi står tysta igen. Förr i tiden kunde jag vara tyst med dig. Vi kunde sitta bredvid varandra och inte tala och det var inget konstigt med det. Men ting förändras. Det här är något annat. Två råttor i en bur sammantvingade av någon med vit rock och kalla händer, med ingenstans att ta vägen. Förutom in i meningslösheten.

”Jakarta då?”

”Jo, men jag kom tillbaka i maj. Förordnandet gick ut.”

Nej för den delen, inga råttor. Bara två patetiska människor som inte kan prata längre.

“Konstigt att vi inte har sprungit på varandra.”

Han fingrar på en oknäppt knapp i sin rock. Till sist bestämmer han sig för att knäppa den. Kanske fryser han också. Han klarar det utan blodvite. Skulle jag också gjort om jag inte envisats med att ha blixtlås.

”Jag var hos mamma nästan hela sommaren. Jag har ju ingenstans att bo här längre. Var hemma en sväng och hjälpte pappa bygga en altan också.”

Jag nickar.

”Mhm. Ja, jag hörde talas om altanen. Att han byggt en sån.”

”Du då?”

”Nej. Det var länge sedan jag var hemma. En helg i augusti.”

Så tystnar vi igen.

Frågan är varför vi inte bara går. Varför vi inte bara slutar titta på varandra och vandrar vidare åt de håll vi var på väg åt. Vi har inget att säga.

”Jobbar du fortf”

”Ja”, svarar jag lite för snabbt. ”Jo, jag jobbar kvar. Det är ju inte direkt som att de kastar fasta tjänster efter en.”

Det finns bara tomhet och obehag kvar. Det är väl ingens fel egentligen att det blivit så.

Han ruskar på huvudet, som för att visa att han håller med mig om min jobbsituation. Tittar sig omkring. Tillbaka på mig. Ingen flyktväg?

”Jag borde gå”, säger jag. ”Måste upp tidigt i morgon.”

Fredrik tittar på sin klocka.

”Okej”, säger han. ”Jag hade tänkt fråga om du ville gå och dricka en öl, men … men det kanske är bäst att åka hem.”

Är du helt dum i huvudet? Är du verkligen så totalt tjockskallad att du inte kan läsa signalerna vi skickar till varandra? Kan du inte ens läsa ditt eget huvud? Känner du inte ditt eget kroppsspråk? Ser du inte … nej, du gör ju inte det.

Jag minns senaste gången vi drack alkohol tillsammans, du och jag. Vi stod tätt, människorna runt om var där för din skull, de ville säga hej då till dig för jag skulle ju ingenstans, men du, ja du. Skeppas ut. Jakarta. Indonesien. Fredrik Lindgren, ambassadsekreterare. Charge d’affairs. Varsin drink i händerna.

Jo. Jag minns. Känslan av komfort, känslan av trygghet, känslan som sa att det kanske skulle bli vi två trots trettontusen kilometers avstånd mellan våra kroppar. Trettontusen. Vet du hur många människor som får plats på det avståndet, hur många killar och tjejer som kan komma mellan? Om alla stod på led och fick fyra decimeter var blir det över trettiotvå miljoner människor. Hur många ord får plats tror du? Hur många ord behövdes? Ja, jo, nu vet du ju det, du har säkert räknat dem både fram- och baklänges tio gånger om. Och vi såg på varandra och jag tror inte ens vi var särskilt ledsna. Lite sorgsna kanske, tyngda av stunden och avgörandet och faktumet att du verkligen skulle resa, men ledsna – nej, inte genuint i alla fall.

”Jag tror inte det”, säger jag och petar bort lite hår som fallit ner i ansiktet. ”Inte i kväll, jag är för trött. Måste upp tidigt.”

Det sista säger jag utan att veta varför. Jag har ingen lust att öppna den här dörren, inte ens i några minuter för att vädra. Men han nickar, som om han förstår. Förstår vad?

Vad var det vi var då? Den där gången med drinkarna i en hyrd bar på Rörstrandsgatan? Naiva?

”Ja, okej. Ja, jag borde väl gå också. Bor hos Roger tills jag åker, Roger från UD. Minns du honom?”

Jag minns ingen Roger. Jag rycker på axlarna. Tittar på Fredriks andedräkt, hur den ångar ur hans mun. Pust efter pust efter pust. Kontrollerad. Liksom min egen. Civiliserad. Liksom jag själv. Varför inte, vi är vuxna nu.

”Okej. Ja, jag ska väl …”, säger jag och pekar upp mot Norrtullsgatan till. Han flyttar sig lite, vill inte stå i min väg när jag bestämt mig.

Nej, det har du aldrig velat.

”Hej då”, säger han.

Nej, vi var nog inte naiva trots allt. Det var något annat. Vi trodde att det skulle gå enkelt. Utan större hinder, inte mer än meterhöga, sådana man lätt kunde klättra över bara man tog lite fart och kanske hjälpte till en smula med armarna. Ja okej då, det är väl det som kallas naiv kanske.

Jag ler mot honom, inte överdrivet glatt men heller inte i mjugg, och vinkar lätt. Så går jag, lämnar honom bakom mig utan att fraserna om att vi borde höras och ring mig någon gång och mejla mig om du vill ses har yttrats, vilket glädjer mig för att jag tycker att det tyder på en viss insikt. Rödljuset blänger mig rakt i ansiktet, men just nu bryr jag mig inte. Jag fingrar på hakan, och tittar på handen. Inget blod.

——

2

Han ser henne gå över övergångsstället. Hon ser ut att ha bråttom, stegen är lite för rappa för att vara avslappnade. Kanske är det bara för att hon går över gatan, kanske beror det på honom.

Fredrik undrar vad han hade förväntat sig. Egentligen. Trodde han att det skulle bli annorlunda? Hjärtligare? Nej, inte egentligen. Fast det är klart att han hade hoppats. På något.

Går längs Odengatan, passerar Åhléns och nästa korsning. Han behöver tandkräm. Går in på 7-Eleven. Det är ganska tomt där inne. En ung tjej bakom kassan med osäker blick tittar åt hans håll. Hon verkar lättad när hon ser att han inte är en kund som kommer att strula. Han försöker le mot henne, som för att bekräfta hennes antagande. Hon tittar bort.

Två skräniga killar kliver in bakom honom, den ene puttar till honom i ryggen, troligen utan mening. De stegar mot tornet av folköl. Fredrik greppar en tub Colgate och går mot kassan. De tränger sig före. Han protesterar inte.

”78 kronor”, säger tjejen till folkölskillarna.

”Vad fan du skämtar?! 78 för ett sexpack! Försöker du robba oss? Det är ju billigare på Systemet för fan!”

Hon tittar på killens leg.

”Du skulle ju inte få handla där ens om det var öppet så här dags”.

Hennes blick är stadig.

”Hörru din jävla bitch!”

”Ska du ha sexpacket eller?”

Han drar handen genom sitt hår. Kollar på sin kompis. Kollar på Fredrik. Kollar på henne.

”Jamenvadfan det är rena jävla rånet. Bara så du vet.”

Hon lägger ölen i en påse.

”Visst. Men det är inte gratis att ha butiker öppet dygnet runt heller.”

Han ger henne en hundralapp. Tar sin växel utan att säga något. Låter kompisen bära ölen. Går med bred svansföring ut ur butiken.

Fredrik ger tjejen i kassan tandkrämstuben. Även den är dyr men han vet bättre än att öppna munnen i onödan. Får sin växel och går ut på gatan.

Temperaturen har fallit snabbt. Han går mot tunnelbanan, lätt huttrande. När han kommer fram till nedgången söker sig blicken upp mot Norrtullsgatan. Han tänker på Katja.

Han önskar att det hade gått annorlunda, att han hade tänkt efter, innan de sågs. Tänkt på vad han borde ha sagt. Hur han borde ha rört sig, agerat, handlat. Nu framstod han som … ja han vet inte riktigt men inte så som han ville visa sig i alla fall.

Han tänker att det gått tre år sedan sist. Drygt.

Det var ju inte tänkt så. När han fick sitt förordnande var det meningen att hon skulle komma efter. Säga upp sig, ta tjänstledigt eller åtminstone semester, efter några månader resa efter, till Indonesien. Med honom som bas skulle hon resa runt, han skulle försöka följa med. De skulle vara tillsammans.

Istället. Istället … Han sväljer tanken.

Går ner i tunnelbanan. Sticker in biljetten under plexiglaset, säger Fridhemsplan, en man stämplar med frånvarande min. Fredrik försöker le mot honom också, utan effekt. Han skulle kunna gå istället, en annan kväll hade han kanske gjort det, men nu orkar han inte och han har i vilket fall som helst flera biljetter kvar och han åker om fyra dagar. Han tänker att det är lika bra att passa på.

Nere på perrongen sitter folkölskillarna. De har slagit sig i slang med en tjej som står och väntar på tåget. Hon verkar måttligt förtjust. Killen som tyckte att han höll på att bli rånad blänger på Fredrik när han går förbi, låter lite demonstrativt en loska falla från läpparna ner på golvet. Hånflinar.

Det här är hans ände av tåget. Det är åt det här hållet han ska av. Men deras närvaro gör honom nervös, han har ingen lust att åka i samma vagn som de. Går därför vidare på den ganska tomma plattformen, stannar inte förrän han kommit till drygt mitten. Det räcker.

Han minns samtalet. Konversationen över en halvtaskig telefonlina till hennes mobiltelefon ringd från ambassadörens tomma kontor eftersom han anat vartåt det barkade och inte ville spela upp sin misär inför kollegernas öron. Ett samtal på gränsen till löjet, med ljudfördröjningar som gjorde orden som sades än mer absurda. Stöket kring henne i bakgrunden. Oron. Orden som ropades ut i högtalare. Läten han inte förstod. Han minns takfläkten i rummet, hur den snurrade och hur han stirrade och hur hon tvekade och tystnaden mellan deras ord mot fonden av ordnat kaos i periferin bakom och hur han … grät. Ja, hur han grät och hur han skämdes eftersom det skedde inför öppen ridå eftersom rummet hade glasväggar och de såg på honom med smygande blickar men han antar att det väl var känslor som var vanliga på en plats där människor ofta var reströtta och aningen kantstötta.

Det plingar till och han ser tåget komma. Det saktar in när det närmar sig, han ser folkölskillarna sitta kvar, hans rock fladdrar till när tågets front passerar, det gnisslar och så står det still. Dörrarna öppnas och han går på. De sitter kvar på bänken. Han gick bort i onödan, de följer inte med.

Innanför är tystnaden förbytt mot dämpat sorl. Vagnen är halvfull. Sätter sig på ett tomt säte. Inte förrän han slår upp sin blick ser han henne en liten bit bort.

”Nämen hej”, säger Fredrik med glad stämma samtidigt som de börjar röra sig med ett lätt ryck.

Går fram och sätter sig mitt emot. Hennes hår är rödare än han minns det. Hon är klädd i en grön huvtröja och jeans och en stor röd halsduk, det känns som att hon borde ha frusit när hon var utomhus. Hon ser förvånat på honom.

”Hej, oj vad konstigt”, säger hon. ”Vad, vad gör du här? Bor inte du i Indonesien?”

”Men gud, vet ingen om att jag varit hemma? Fast jag har varit dålig på att höra av mig till folk, det erkänner jag. Nej, jag kom tillbaka strax före sommaren. Men jag ska iväg igen nu till veckan. Till Kambodja.”

”Jaha!”

”Du då?”

Hon verkar inte helt tillfreds med att se honom.

”Arbetslös just nu faktiskt”, svarar hon och rycker på axlarna.

”Jaså, jaha. Vad tråkigt.”

Hon rycker på axlarna igen. Fredrik väntar på att hon ska säga något. Tittar in i hennes bruna ögon. Tåget börjar bromsa.

”Gud vad konstigt att vi springer på varandra för jag …” börjar han säga när hon reser på sig.

”Jag ska av här”, säger hon och pekar.

”Jaha. Ja okej. Ja, det var kul att se dig. Även om det blev kort.”

Hon skrattar lätt, nästan utan att det känns forcerat.

”Ja. Ja det blev lite kort. Men, tja, akta dig för röda khmererna!”

”De är ganska harmlösa vid det här laget”, svarar han och ler, samtidigt som tåget stannar till.

”Men man vet aldrig. Hej då.”

Han ler till svar, och vinkar. Så går hon ut genom dörren och börjar genast med raska steg gå i tågets färdriktning.

Tåget rör sig igen, rullar förbi, han vänder sig om för att titta efter henne och tänker att det är konstigt hur saker och ting utvecklar sig men inom ett par sekunder är den gröna tröjan borta ur synfältet och de susar in i tunneln.

——

3

Fan fan fan. Fan fan fan!

Varför var han på tunnelbanan? Av alla jävla människor?

Jag kollar på mobilen samtidigt som jag går i rulltrappan. Tjugo i tolv. Okej, bara lite sen. Det är okej.

Lugn nu.

Jag snubblar till när jag ska stiga av rulltrappan samtidigt som jag rotar efter ett tuggummipaket i byxfickan. Jag stoppar ett Spearmint i munnen och börjar tugga.

Jag går ut genom spärren och småspringer mot trapporna. Tar dubbla kliv i nästa rulltrappa. Hjärtat slår snabbt, för snabbt. Går ut på gatan. Inser genast att jag gått upp på fel ställe. Vi skulle så klart mötas vid den andra uppgången. Fredrik distraherade mig.

Fan fan fan fan!

Jag ringer.

Inget svar.

Jag stoppar ner telefonen i tröjfickan igen. Lagom till att jag tagit handen från den känner jag vibrationer mot magen.

”Hallå? … Jo jag blev försenad och så gick jag upp åt fel håll … men jag kan gå mot dig nu … ja, stå kvar där … nej, JAG kommer till dig säger … ja ja, okej då … Ja jag står längst bort, där det är nedgång till ett garage.”

Vi säger hej då och lägger på. Jag står kvar där jag står. Han kommer till mig istället.

Jag hatar det här. Jag hatar att han har mig där han vill. Jag gör som han säger. Väntar. Väntar på att han ska komma. Väntar på att han ska ringa. Väntar på att få ett lillfinger, en vink, ett ögonkast, en rörelse, en lätt smekning mot kinden. En … ja, det kan ju vara alldeles alldeles underbart.

Varför var Fredrik på tunnelbanan? Fan.

Jag tuggar på tuggummit. Vill inte att det ska lukta. Vill inte att det ska synas. Han ska visserligen ge blanka fan i om jag så vill dricka sprit en tisdagsförmiddag och nu är det fredagskväll så vem skulle bry sig men jag vill inte att det ska

Där kommer han ju.

Jag känner hur hjärtslagen ökar i intensitet igen. Jag hatar att de gör det. Hatar att … ja, jag hatar att han gör mig nervös.

Han kommer gående på andra sidan gatan, med snabba steg. Han tittar åt mitt håll. Han vinkar. Jag gör detsamma. Känner mig fånig när ansiktet börjar lysa som en sol när jag ser att han ler mot mig.

Jag går fram mot övergångsstället. Han vinkar igen, småspringer över den öppna platsen. Det står några och väntar, det är rött för gående. Han vinkar igen och jag ser att han är glad och jag vet med ens inte hur jag ska göra och han går ut i gatan och

SCHTLUFF låter det när fyrans buss träffar honom. Den höjda, vinkande armen är det sista som försvinner under fronten. BUMP är nästa ljud, ljudet när ett framhjul kör över honom. Nästa bump är mjukare, det kommer en sekund senare, är mer utdraget, mer segt, mer … utsmetat. Bussen stannar, bromsar gnisslar, jag faller. Faller till marken och känner hur jag sväljer tuggummit när knäna slår mot gatans fyrkantiga stenbeläggning. Jag hatar när det händer, jag blir konstig i magen. Smärtan strålar från knäna, men jag tänker inte på den, tänker bara på tuggummit.

Så skriker någon. Det är ett kvinnoskrik. Jag ser hur bussens dörr öppnas på andra sidan, den står halvvägs ut i gatukorsningen. En korsande bil tutar, den utrusande busschauffören hytter med näven mot bilisten som fortsätter norrut längs Sankt Eriksgatan.

Kvinnan skriker. Det är inte jag. Eller? Nej, inte jag. Jag tuggar tuggummi. Nej, just ja, jag svalde det. Så är det jag som skriker?

En bil stannar i korsningen. En dörr öppnas, en person går ur, håller handen för munnen, kväver ett skrik. En annan bil kommer bakifrån, en röd bil, hinner nästan stanna men ja … nästan. KRAASCH. Jag ser en airbag explodera i ansiktet på en förare, ser hur fronten blir till mos, nej inte mos men rejält jävla hoptryckt och bilen som stod stilla i korsningen slungas framåt några meter. Så blir allt stilla. Tyst. I några sekunder.

Så skriker kvinnan igen. Jag ser henne, hon är inte jag. Upp på benen, famlar efter tuggummipaketet i fickan, tar upp det, sliter ur ett med munnen från förpackningen, det går sönder och det regnar små vita pastiller ner på marken, de studsar och ljudet känns öronbedövande i tystnaden som skulle råda om inte den där jävla kvinnan skrek som om hon just blivit överkörd. Jag tuggar frenetiskt, suger in smaken, försöker hålla ner kräkkänslorna.

Jag går fram mot bussen. Känner plötsligt hur illa klädd jag är för den här årstiden, huttrar till. Kommer fram till bussen, går runt dess baksida, ser att passagerarna klivit ur, några i alla fall, de står i en ring runt

Runt vadå?

En man säger åt folk att skingra sig. Jag väntar mig nästan att han ska säga det finns ingenting att se här men det kommer aldrig och jag slipper fnittra hysteriskt.

Fokuserar på tuggummit. Smackar ljudligt.

”Har någon ringt efter ambulans!?”

De tittar på varandra. Tittar på varandra och undrar om någon annan gjort det. Så ser jag att någon pekar på en kille som klivit av bussen som står med en mobil tryckt mot örat.

”Ja just det, till Sankt Eriksplan!” halvskriker han. ”Vart vi ska? Solna”, fortsätter han. ”Några minuter? Sjyst!”. Han ska precis lägga på när jag kliver fram och sliter telefonen ur hans grepp. Han ser förvånat på mig när jag kastar den med kraft mot busskuren. Mobilen går i två delar när den kraschar mot plexiglaset.

”Vad fan gör du?!”

Jag stirrar på honom. Säger inget. Koncentrerar mig på att tugga. Blänger på honom. Hans sällskap, en tjej i samma ålder, kommer fram och ställer sig bredvid honom. Vi tittar på varandra, står tysta.

”Jamen fan vi har ju bråttom hem”, säger han slutligen, och går fram till kuren för att plocka upp resterna av sin telefon. ”Jävla idiot.”

Jag går förbi dem, fram mot ringen av människor. Några talar i viskande ton, andra står tysta, beskådande. Jag tränger mig fram, mellan en äldre herre och vad som ser ut att vara hans barnbarn. Lite sent för dig att vara uppe, väl? hinner jag tänka innan jag ser kroppen.

Busschauffören står hukad bredvid. Han ligger under dragspelsleden på bussen, övre kroppshalvan på trottoaren, nedre på körfältet. Det andra hjulet som körde över honom är inte mer än halvmetern framför kroppen. Det är ett hål i sidan av huvudet och det rinner blod ur såväl det som munnen. Han är död. Det finns inte någon tvekan.

Jag har ingen känsel i benen. Sätter mig ner. Busschauffören vänder sig mot mig.

”Du kan inte sitta här.”

”Men jag”

”Du måste lämna plats. Ambulansen kommer när som helst. Sabbatsberg ligger bara några hundra meter bort.”

”Men han är ju”

”Hörde du inte vad jag sa!?”

Jag reser mig upp. Benen bär inte riktigt, de känns … underligt lätta. I bakgrunden hör jag åter bilar tuta. Jag stapplar bort till busskuren, sätter mig där. Vid de krockade bilarna i korsningen står tre personer inblandade i en livlig diskussion, de verkar omedvetna om vad som ligger mosat på gatan femton meter bort. Samtidigt bromsar en taxi in bakom bussen. Killen vars mobil jag förstörde kliver fram, öppnar dörren, säger något till föraren och vinkar sedan till sig tjejen. Hon tittar snabbt mot mig, jag vänder bort min blick och då går hon. Kliver in i baksätet, och de rullar sakta iväg. Jag blundar. Och sväljer.

Tårarna börjar välla ner för mitt ansikte. Vad ska jag göra? Ingen verkar ta någon notis om mig. Jag fryser. Så hör jag sirener.

Huvuden vänds mot ljudet. Någon ringde ändå.

Jag ställer mig upp igen. Känner om benen bär. Försöker att inte titta mot folksamlingen, mot busschauffören, mot … mot honom. Åh herre Gud. Han är ju död. Fan! FAN!

Jag börjar gå längs Odengatan, bort från busshållsplatsen. Det finns inget jag kan göra här. Ingen mår bättre av att jag står här. Ingen vet vem jag är. Ingen tar någon notis. Ingen har

Den gula ambulansen svischar förbi mig med ljusen blinkande. Jag blundar mot det skarpa ljuset men struntar i att ljudet skär i mina öron. När slutade ambulansbilar vara vita? Jag vänder om och tittar mot den. Den bromsar in och svänger upp på den öppna platsen, gör en liten lov runt folksamlingen, tutar för att få människorna att flytta på sig, något de till sist gör, lämnar en tom kil den kan köra in i, redo med sopen för att plocka upp … upp

Jag mår med ens illa. Hukar mig ner mot asfalten, andas sakta djupt. Försöker att inte titta bort mot de roterande saftblandarna, som sprider sitt spöklika sken över Sankt Eriksplan, det studsar mot den nybyggda glaskupolen över tunnelbanenedgången, som ett ljudlöst disko eftersom de i alla fall stängt av sirenerna. Jag hör en dörr öppnas, och ett metalliskt rasslande hörs när båren dras ut och fälls ner på marken. Det låter som det gör på tv. Jag blundar. Som om det skulle göra mig mindre spyfärdig.

Det är så overkligt tyst här. Världen existerar inte, inte på riktigt. Det enda jag hör är mitt eget huttrande. Fan vad kallt det är. Jag håller armarna tätt intill kroppen, hoppas att det ska få en del av värmen att stanna kvar. Vilken jävla värme? Jag försöker andas lugnt, koncentrera på den vita pusten av luft, ut in ut in ut

”Kände du honom?”

Tjejen som frågar står rakt framför mig. Jag lägger inte märke till henne förrän hon öppnat munnen. Jag var ju så engagerad i min andning.

”Ursäkta?”

”Han, som blev påkörd. Kände du honom?”

Jag tittar bort mot bussen. Bakom ryggar och ben skymtar jag två ur ambulanspersonalen, hukade över kroppen. De ser inte ut att ha särskilt bråttom. Jag sväljer.

”Han är död va?”

Tjejen tittar på mig. Våra blickar möts. Hon är röd i ansiktet. Det är väl kylan. Men hon ser snäll ut. Vi är i samma ålder. Hon har en kappa på sig. Och en mössa. Det borde jag kanske också ha haft.

”Jag vet inte”, svarar hon. ”Det kan inte jag svara på. Men kände”

”De verkar inte särskilt stressade. Ambulanskillarna.”

”Nej. Nej, det verkar inte så”, säger hon. ”Vill du inte prata?”

Vad finns det att säga?

”Fryser du?”

Jag nickar, och tittar åt hennes håll. Hon ser medlidande ut. Varför? Du känner inte mig.

”Det var riktigt otäckt”, fortsätter hon. ”Konstigt att han bara gick ut i gatan så där. Som om han tänkte på något annat.”

Jag känner illamåendet komma igen.

”Du jag måste nog gå nu”, säger jag.

Hon tittar frågande på mig.

”Om jag stannar här så tror jag att jag kommer att kräkas.”

Mina ben är mjuka. Men jag vill inte att hon ska se det. Jag går bortåt. De blinkande ljusen studsar mot skyltfönstret bredvid mig.

”Men du!?” ropar hon som om det skulle få mig att stanna. Tror hon att vi har bondat nu eller? Idiot.

Jag koncentrerar mig på andningen och fortsätter att gå rakt fram, följer det osynliga snöret längs marken. Torkar bort tårar ur ansiktet med ärmen. Tittar på den. Mascara. Great.

Jag borde verkligen inte bara gå. Jag borde verkligen stanna kvar. Stå där och … och … och vadå? Han är inte min pojkvän. Han har ingen nytta av mitt sällskap. Det är inte som att jag kan hålla honom i handen och trösta. Jag kan inte leda honom till platsen han är på väg till nu.

Jag stannar vid nästa vägkorsning. Det är rött ljus för fotgängare på väg mot Odenplan. Jag tittar åt höger, ner mot Bonnierhuset på Torsgatan. Så slår det om till grönt. Börjar gå. Halvvägs över gör maginnehållet slutligen uppror. Jag kräks mitt i gatan, stödjer mig mot trafikljuset. Fan fan fan. Helvete.

Jag står kvar ett tag. Samlar mig. Bilar passerar, kryper fram, dubbel show i kväll, dels en brudjävel som kalvar mitt i gatan, dels blåljus bortifrån Sankt Eriksplan. Friday night, shit asså!

När det blir grönt igen går jag över. Jag pallar inte längre. Det är folk här. Människor som möter mig, tittar, pekar. Nej det gör de så klart inte men det känns så. Känns som att de viskar bakom min rygg. Sluta med det SLUTA!

Jag springer. Passerar det andra övergångsstället, rusar över Odengatan, siktar på Vasaparken, in mot mörkret. Jag börjar flämta nästan genast men det struntar jag i. Jag rusar in i parken, in i mörkret, upp för den lilla backen, tårarna rinner längs mina kinder och det är så kallt, men jag springer vidare ändå för jag vill inte behöva tänka på vad fan jag ska ta mig till. Uppför backen, uppför, in i lekparken, över sandlådan, förbi gungor, klätterställningar, ut på gräset, det är vått, jag halkar lite men faller inte utan håller mig på benen, nerför, ner längs gräset och jag ser inga människor, nej varför skulle de vara här det är ruggigt väder ute. I botten av backen, vid staketet runt den nya fotbollsplanen, stannar jag. Lutar mig mot stängslet, håller i det, lirkar in fingrarna i nätet, försöker andas, lägger ansiktet mot metallen, ansiktet kommer att mönstras, märkas, om jag fortsätter att trycka. Jag borde inte, jag borde inte stå här, bli ett med staketet. Varför inte? Varför?

Jag rör mig längs stängslet. Följer det med tunga steg mot Dalagatan. Stöttar mig mot det, försöker att inte vingla. Ett par unga killar sitter på en bänk vid boulebanorna, de dricker öl och stirrar på mig. Sluta glo för fan.

”Öh”, säger en av dem. ”Öh du!”

Jag ökar på mina steg. Så fan heller.

”Öh, såg du varför det är en massa blåljus där borta?!”

Jag tänker på mina steg. Inget annat. Högerhanden slår mot stängslet, håller mig nära det.

”Öh, din jävla fitta!” skriker killen efter mig. I vanliga fall hade jag nog stannat, vänt om och hamnat i trubbel. Inte nu. Inte när han ligger mosad under en buss.

Stängslet tar slut. Går genom gräset igen. Fryser. Kanske kan jag ta bussen? Jag går upp till hållplatsen mitt emot där Astrid Lindgren bodde. Sätter mig ner. Ännu en kur. Ingen annan här. Torkar ansiktet igen. Tittar på tidtabellen. Kollar på klockan på mobilen. Midnatt. Fan, det gick en buss för några minuter sedan. Ingen ny på en halvtimme.

Jag stirrar rakt fram. Lyssnar på staden. Tystnaden. Är det så här det känns att vara i chock? Är det därför jag fryser så? Nej, det är för att det är december och jag är klädd för september.

Så ser jag ambulansen komma mot mig nerifrån korsningen. Den passerar med riktning mot Sabbatsberg. Inga sirener. Inget blåljus. Ingen … fart. Åker förbi mig, två personer i framsätet, stirrar rakt framåt, uttryckslösa. Försvinner söderut, bromsar lite innan den åker över ett fartgupp, röda bromsljus. Snart borta ur mitt synfält.

Över. Det är verkligen så nu. Över. Och jag är ensam igen. Men det var inte så här, det var ju inte så här det skulle ske. Jag gråter hejdlöst. Tårarna bildar floder längs kinden. Torka bort dem. Gör det nu!

Nej, inte den här gången.

——

4

Jag tar trappan i alldeles för få steg. Är nära att snubbla, men klarar mig precis innan väggen brakar in i mig. Stanna upp, lugna ner dig lite. Men Amanda kommer att mörda mig för att jag är sen. Tro att jag har gjort det med flit, bara för att jag är så anti hela grejen.

Jag ställde klockan på halv åtta. Det skulle ge mig två timmar för att hinna ner i tid. Men jag glömde slå på larmet. Självklart. Så nu vaknade jag nio istället, när jag hade ställt in larmet på mobilen för att jag skulle hitta den där förbaskade filten. Jag hatar att stressa så här, hatar det verkligen.

Ute på Norrtullsgatan är det lugnt. Ja, varför skulle det inte vara det, affärerna har inte öppnat ännu och det är lördag. Jag går med snabba steg ner mot tunnelbanan, filten under en arm och handväskan i den andra. Jag hann inte duscha. Hann inte äta mer frukost än lite te som jag inte hade någon mjölk till så jag skållade mig när jag drack det. Borde verkligen handla en macka, men det får bli där nere, när jag mött upp de andra.

För andra gången på mindre än ett halvt dygn rusar jag över det förrädiska övergångsstället vid Odenplan. Hur sen är jag? Jag rotar i väskan på väg ner för tunnelbanetrappan. Hittar den inte. Kollar en gång till, stannar, blir påsprungen av någon annan morgonstressad person. Var är mobilen? Åååååh!

Jag hinner inte gå hem och hämta den nu. Det får vara.

Tåget kommer som tur är nästan genast. Jag hinner se på urtavlan nere vid perrongen att jag redan är tjugo minuter sen. Färden sker utan incidenter, men jag vill att tåget ska köra fortare. Kom igen, gasa.

På Centralen är det mer folk. Jag åker rulltrappa, springer genom spärrarna, ut mot

Fel håll.

Jag börjar skratta.

Vi skulle ses utanför uppgången mot Åhléns. Nu står jag och stirrar in i gången bort mot tågstationen. Så typiskt.

Vänder om. Nej för den delen, jag orkar inte gå ner igen. Jag går upp på gatan. Promenerar. Springer inte längre. Lugnar ner andningen. Försöker att inte tänka på att jag är svettig plus att jag inte har duschat. Kliver med överdrivet små steg uppför trappan mot Klarabergsgatan. Det luktar illa här. Det gör det alltid. Vid trappans slut står ett antal personer utanför det fortfarande stängda Systembolaget och väntar samtidigt som de försöker se oberörda ut. När jag passerar öppnas dörren och de tillåts undkomma skammens rodnad.

Jag drömde om Fredrik i natt. Jag mindes det inte när jag vaknade, men känslan av det slog mig när jag kom ner till Odenplan igen. Irriterande. Onödigt. Outgrundligt. Eller kanske inte det sista för den delen. Det upprör mig. Jag har inte tänkt på honom på så länge. BORDE inte tänka på honom. Men det

De är ju inte här.

Jag tittar mig omkring utanför stora Åhlénsentrén. Ingen jag känner. Jag kollar runt en gång till, metodiskt, skannar av varje liten folksamling, varje ansikte. Nej. Ingen Amanda, ingen Kristina, ingen Linda, ingen Sofia. Och i synnerhet ingen Isabella.

Inte så konstigt, jag är en halvtimme sen. Men ändå. De kan ju inte bara lämna mig. Jag har ju filten!

Jag går fram till en tjej i tjugoårsåldern som verkar vänta på någon.

”Hej. Har du stått här länge?”

Hon tittar på mig. Ser lite misstänksam ut.

”Hur så?”

”Nej jag bara undrade för jag skulle träffa några kompisar här för en halvtimme sen och jag tänkte om du hade sett dem? Fem tjejer i min ålder. Troligen så hade en av dem en röd kappa på sig i alla fall, det brukar hon ha.”

Hon rycker på axlarna.

”Jag har varit här i en tio minuter tror jag, och inte sett nån. Varför ringer du dem inte?”

Jag skrattar till lite.

”Nja, jag lyckades glömma min mobil hemma. Jag sov över.”

Hon nickar ointresserat.

”Jag skulle inte kunna få låna din telefon?”

Hon tittar lite tveksamt på mig.

”Du får tjugo spänn om jag får ringa.”

”Är det till Comviq?”

Snälla du. Ser du inte att jag lider? Ser du inte att jag inte vill vara här? Ser du inte att jag drömt mardrömmar om ting som varit och sannerligen inte har lust att hänga här med min filt?

”Jag vet inte. Spelar det någon roll?”

”Jag ringer gratis till alla med Comviq”, säger hon och börjar rota i sin väska och fiskar upp en glittrig Nokia. ”Tjugo spänn då”. Hon räcker över den till mig.

Jag nickar. Som tur är kan jag Amandas nummer. Signalen går fram. En, två, tre, fyra, kom igen nu då jag orkar inte med att du inte svarar.

”Hej det är Katja! … Ja jag vet jag sov över och så glömde jag mobilen hemma när jag rusade iväg så nu har jag lånat en telefon här vid Åhléns … ja jag förstår det … men var är ni nu då? Östgötagatan? … Jo, ja det visste jag ju men jag ville bara kontrollera innan jag gick ifall det hade blivit någon ändring … ja, jo, det är klart att jag vet var det är … ja, jag kommer direkt. Men du! Du hur gick det utan filten då jag har … jaha, jaja. Ja okej. Jaja, men då … ja vadå … Ja, jo … det är jättebra. Hurså? … Nähä … okej, ja jag rusar! Hej!”

Jag ger tillbaka telefonen till tjejen samtidigt som hennes kompis dyker upp. De stirrar båda surmulet på mig. Jag börjar rota i väskan efter plånboken. Jag ger henne en tjugolapp. Hon tackar inte. Jag ler försiktigt mot dem och går därifrån.

Östgötagatan. Söder. Nej, jag orkar inte åka tunnelbana igen.

Jag ställer mig vid gatan och spanar efter en taxi. Amanda lät spänd. Hon är sur på mig. Men jag orkar inte bry mig. Hon har skickat ungefär 400 mejl den senaste veckan. Orkar inte tänka på det nu. Bara för att inte hon har något liv! Det är bäst att fokusera på filten istället, filten som inte fyller någon funktion längre. De hade använt Sofias jacka. Ska jag släpa runt på den här hela dagen nu då eller?

”Östgötagatan 50”, säger jag till chauffören när jag kliver in i taxins framsäte. Nu har jag fått huvudvärk också.

——

5

När jag hör ringklockan skrälla vill benen inte bära längre. Jag tar stöd mot mixerbordet och stönar svagt. Hjärtat. Slår det?

”Är det eftersläntaren?”

Jag nickar mot Benke, som är inspelningsansvarig.

”Ja ja, bäst jag går och öppnar då. Håll ordning på vilddjuren så länge”, säger han och pekar.

Han vaggar iväg ut ur studion. Hästsvansen svänger i takt med musiken. Jag trycker in knappen bredvid mikrofonen.

”Okej tjejer, take five! Katja kommer nu.”

Kristina, Linda, Sofia och Isabella faller alla i hysteriskt skratt inne i studion. Isabella tar av sig sina hörlurar, säger något till de andra, och så skrattar de igen. Eftersom rummet är ljudisolerat är det som att se en stumfilm utan textskyltar. Jag skulle kunna slå på ljudet. Men det räcker med att jag står här ute och ler. Det måste räcka.

Med Linda i spetsen kommer de ut till mig.

”Åååh, du måste vara med och lägga kör sedan! Det är sååå roligt. Var är Katja?”

”Jag kommer nu!” hörs hon ropa utifrån korridoren sekunden innan hon står framför oss. Jag sväljer några gånger för att inte kräkas.

”Äntligen!” utbrister de i Gert Fylking-kör. Katja ler lite snett åt piken.

”Men vadå, ska inte jag få någon champagne?!” frågar hon och pekar på Isabellas glas. ”Är det straffet?”

Isabella kliver fram till väskan som står lutad mot väggen och plockar fram ett glas.

”På min möhippa blir ingen utan skumpa! Amanda var är flaskan? Hämta den!”

Katja ger mig en snabb blick. För en tiondel inbillar jag mig att fasaden rämnar. Men hon ser det inte.

”Jaja”, säger jag och kliver in i inspelningsrummet. ”Det var ju ni som lämnade den här inne!” lägger jag till och hoppas att rösten ska låta spelat sårad.

När jag kommer in med flaskan står Isabella och förklarar för Katja vad vi gör.

”Jo du förstår här är mixerbordet och då kan Benke höra vad vi sjunger när han trycker på den där knappen och så gastar han i den här micken när vi sjunger falskt för det gjorde vi tydligen men efter ett tag så gav han upp och så fick jag sjunga verserna också. Det gjorde jag för den delen först, för han sa att det fanns risk att jag skulle bli för full sen. Och sen ska han lägga på sån där vocodereffekt för det blir tydligen …”

Jag tittar på Katja medan hon med låtsasintresse följer Isabellas förvirrade förklaring. Varför är du här?

”Åh, där är ju flaskan”, säger Katja och håller fram plastglaset mot mig. ”Fast egentligen borde jag nog inte dricka, jag försov mig och har inte hunnit äta någon frukost.”

”Men blask är ju som bäst på fastande mage! Visst är det tjejer?!”

Alla skrattar åt Isabella.

”Tack tack”, säger Katja och för undan glaset precis innan jag hunnit sluta hälla. Det stänker på mina byxor istället.

Det här borde vara avblåst för länge sedan. Varför vet du inte?

”Nej nu måste vi köra igen tjejer, jag har en till bokning om två timmar och vi har knappt kommit halvvägs” säger Benke och klappar i händerna. ”In med er i studion igen så tar vi det en sista gång. Kom igen!”

Katja sveper innehållet i sitt glas. ”Kan jag få lite mer?”

Jag ler mot henne och häller. Drick du. Se om jag bryr mig sedan.

”Alltså jag är ledsen att jag är sen. Min dumma väckarklocka vägrade ringa i morse, och så glömde jag mobilen hemma och” börjar Katja säga samtidigt som de går in i studion igen men så frågar jag

”Hur kunde du glömma mobilen hemma?”

och då stannar hon och tittar på mig och svarar

”Jamen vadå, har du aldrig gjort det? Det är väl inget konstigt.”

och jag tittar ner i golvet och biter i läppen och säger

”Nä nä, men just i dag menar jag. Vi ska ju flänga runt stan. Det är viktigt att vi kan hålla kontakten.”

”Men vi ska väl inte splitta upp oss? Det har du väl inte skrivit nåt om?”

”Nej, men”

”Ja ja, sluta bråka med er nu. Nu ska vi SJUNGA!” säger Isabella. ”Det var svårt att få tag i dig i morse när du inte hade nån mobil men det löste sig ju. Nu sjunger vi och jag vill att ALLA ska vara med i kören! Hörru Amanda kom in du också, sluta trycka där ute, Benke klarar sig nog alldeles utmärkt själv, det är ju hans studio!”

Jag vet att jag har sagt för mycket. Det finns ingen orsak alls att hetsa upp sig över den där jävla mobilen. Men ni förstår ju inte. Ni förstår inte vad jag har gjort.

”Ja ja”, säger jag när Benke tittar på mig och rycker på axlarna. Han har nog sett en del ovilliga sångerskor i sina dagar. Men ingen som är som jag. Det förstår du väl?

Två minuter senare står vi i ring runt en mikrofon som hänger ner från taket.

”Fullt ös medvetslös nu tjejer”, säger Benke i högtalaren.

”You know it!” säger Isabella och gör tummen upp. Så brakar det löst.

”Jag är FÅNGAD av en STORMVIND, natt och dag, här finns bara du och jag, och det ljus som HIM-LEN LÄM-NAT kvar!”

Isabellas ögon julaftonstindrar. Hon gråter faktiskt. Välkommen till klubben.

Och så en gång till.

”FÅNGAD AV EN STO-O-O-RMVIIIND!” Isabella och Sofia viftar vilt med armarna. ”Bababadadadaaaaa!”

Och så en jävla gång till.

Katja tittar på mig under sången. Jag tittar tillbaka. Varför är du här? Vi borde … förstår du inte? Hur kan det komma sig att du inte

”OKAY, IT’S A WRAP!” vrålar Benke i högtalarna efter vad som känns som en evighet. Allmänt jubel utbryter.

”Åh, ni är så gulliga att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!” säger Isabella när vi går ut igen. ”Jag hade verkligen ingen AANING om att ni skulle göra det här, jag trodde att jag och Linda skulle ta vår vanliga lördagsfika men det här slår ju precis ALLT!”

Ute i mixerrummet samlas alla åter runt skumpaflaskan.

”Den är ju tom! Har vi fler?”

Jag pekar mot väskan. Linda går dit och tar fram en ny. Det här slutar aldrig väl.

”Ja, ut med er till greenscreenen nu. Det finns ingen tid att förlora”, säger Benke.

”Får vi ta med flaskan?”

Han slår ut med armarna, vilket Isabella tar som ett ja.

”Kom nu allihop, du först Amanda. Jag vet hur mycket du hatar att stå framför kameran så du ska få stå längst fram”, säger Isabella. ”Näää, jag skojar bara.”

Kul. Jättejävlakul. Jag tar flaskan från henne, och fyller upp i mitt glas. Uh, det smakar lite för surt. Skulle kanske ha köpt något dyrare ändå. Jag tar två stora klunkar.

”Du får nog ta av dig din tröja”, säger Benke till Katja när han ger oss instruktioner om hur vi ska stå framför vindmaskinen.

”Vad menar du?”

”Den är grön. Det funkar inte mot greenscreenen. Det kommer att se helt keff ut när vi lägger in grafiken. Du kommer inte att få någon överkropp, bara ett huvud och ett par byxor.”

”Låter ju i och för sig ganska roligt”, svarar Katja och kollar mot mig.

”Jamen jag skrev ju det i mejlet! I går.”

Jag stirrar på henne.

”Ja jag glömde det när allt blev så stressigt i morse antar jag. Men det är lugnt, jag tar av mig till t-shirten under”, säger hon och drar av sig sin gröna stickade tröja och slänger iväg den bort mot en vägg.

”Det där funkar inte heller. Grönt går helbort, men även blått pajjar till det. Sorry.”

Hon tittar ner på sin marinblå t-shirt. Ser mot oss. Står tyst en sekund.

”Jaha. Nehej, oj, det tänkte jag inte på … ja, jag kan väl inte stå i behå. Så det blir väl bäst om jag”

Jag borde låta dig stå där. Jag borde låta dig skämmas nu för att du gör det här mot mig. För att du låter mig stå här med sammanpressade käkar och vänta på att bombjäveln ska

”Vänta.” Jag går ut i mixerrummet och börjar rota i väskan.

”Sätt på dig den här”, säger jag när jag kommer in igen. ”Jag tog med den ifall Isabella skulle ha fel färger på sig när vi kidnappade henne.” Jag kastar en v-ringad svart topp mot henne.

”Okej. Vad sjyst! Tack.”

Hon tar av t-shirten, bryr sig inte om Benkes blickar. Sätter på sig toppen.

”Bra?”

”Skitbra! Okej, kom igen nu tjejer, ös på så hårt att det skulle ha gått för Runar i brallan om han hört er!” säger Isabella och tömmer sitt champagneglas.

”Hahahahaha!”

Det här går käpprätt åt helvete.

Halvvägs in i inspelningen, när Isabella står framför oss andra, halvt vänd mot Benke och videokameran, och vickar på rumpan och ser in i linsen med våt blick och vi andra försöker synkronisera våra rörelser till den instruktionsvideo som spelas bakom Benke samtidigt som vi mimar till Carolas röst, slår det mig att ingen kommer att vilja se den här musikvideon. Ingen kommer att ställa sig upp under bröllopet och säga att nu ska vi få bildbevis från vad som hände på möhippan. Inte när

”Men se dig för!” säger Kristina.

”Oj, förlåt det var inte”

”BRYYYT!” ryter Benke.

”Men vad gör ni?” frågar Isabella.

”Nej, jag råkade bara”

”Kom igen nu tjejer! En gång till, och håll er isär. Nu sätter vi det här. Jag ska bara göra klar kameran igen. Okej, igen – kör igenom refrängen tre gånger på raken och sen är vi klara!”

”Men vi har ju ett ombyte med till Isabella”, säger jag.

”Jamen klockan går förstår du”. Våra blickar möts. Kom an, försök du bara.

”Ja ja vi får se om vi hinner”, säger han till sist. ”Men då får du köra själv, och ta en av verserna bara. Ok?”

Isabella nickar frenetiskt.

”Okej – då kör vi. Refräng gånger tre. Ett två tre FYR!”

Efteråt pustar vi ut i mixerbordsrummet igen. Isabella har blivit hes. Hon kraxar fram de eviga tiraderna med beröm för vårt arrangemang. VÅRT arrangemang. Det är fan bara jag som ordnat det.

Jag tittar på Katja. Hon möter inte min blick, tittar bort när jag söker hennes ögon. Du förstår ju inte. Du tror att jag är sur för att du var försenad, du skäms för att du vet att din attityd till det här har varit mer än lovligt anti. Men det är ju inte därför din jävla idiot.

Jag känner mig vinglig. Borde inte vara det, har bara druckit två glas. Men jag har inte ätit något sedan i går. Det var inte ett alternativ i morse.

”Är skumpan redan slut!?” frågar Kristina. ”Har vi druckit ur tre flaskor?”

Okej då, jag har kanske fått i mig lite mer än två glas.

”Ja kolla”, säger Linda och försöker ruska på den sista flaskan. ”Men vi är väl klara här i alla fall? Hur är det Benke, vårt mästerverk är väl så gott som klart?”

Benke nickar. ”Ni har varit suveräna tjejer. Riktigt vassa. Jag borde ha videon klar på fredag, kanske till och med torsdag. Jag tror det blir riktigt lyckat med djungelgrafiken. Ni har gjort ett kanonjobb!”

Han gör tummen upp. Great. Next stop – Video Music Awards. Beyoncé, watch out.

”Ska vi ringa efter taxi?”

”Jag gör det”, säger jag. ”Jag går upp på gatan, det är ingen bra mottagning här nere.”

Det är en befrielse att komma ut. Kroppen närapå exploderar när jag kliver ut. Jag tar några djupa andetag. Ser bort mot Åsögatan, ser hur lätt det skulle vara att bara strunta i hela jävla skiten och bara gå hem. Ja det är kallt och jackan ligger där nere men jag skulle vara hemma på drygt fem minuter och det skulle lätt vara värt det om jag bara slapp

Nej, jag är inte trygg hemma heller för vi ska ha middag där i kväll. Men så långt kan det väl inte gå?

Jag slår mig själv på kinden ett par gånger, hårt med handflatan, känner hur blodet strömmar till i huvudet, och slår sedan numret till Taxi Stockholm. Kom igen. Bara ett litet tag till.

——

6

Vi står på gatan. Taxin skulle komma direkt sa Amanda men nu har vi väntat i fem minuter. Isabella är fortfarande överväldigad och pratar på om hur överraskad hon blev, precis som att hon inte hade förväntat sig – nej krävt för den delen – en möhippa.

Jag fattar inte varför Amanda är så sur på mig. Okej att jag var försenad, men det får väl vara någon måtta, taggarna är ju helt utåtvända. SÅ jobbigt kan det väl ändå inte vara att ordna det här. Hon kände ju till och med den där Benke litegrann sedan förut. Och hade hon frågat skulle vi faktiskt ha kunnat ha middagen hemma hos mig. Vi hade inte behövt vara hos henne.

Nästa stopp är Centralbadet. Vi ska bada bubbelpool, hänga på relaxavdelningen och få massage och äta lunch. Amanda har sett till så att vi

Men jag har ju glömt baddräkten.

Jag biter mig i tungan. Varför? Varför i hela fridens namn kan jag inte tänka? Jag visste ju att vi skulle bada.

”Jag är så glad att ni gör det här för mig. Ni är så fina!” säger Isabella.

”Det ska bli så kul med bröllopet”, svarar Linda. ”Det är så vackert där, som en dröm. Jag kommer aldrig att glömma det.”

Linda hade sin bröllopsfest i XX för nästan fyra år sedan. Det var hon som tipsade Isabella om stället. Ja, hon såg ju själv hur det såg ut där den gången i och för sig.

”Och när är det egentligen er tur då?” frågar Sofia och tittar på mig och Amanda. Jag undrade just hur lång tid det skulle ta. Sofia är också gift. Kristina likaså.

Amanda har ingen pojkvän. Hon har ju varit singel i sex år nu. Ja, oj, det är verkligen sex år nästa vecka. Tiden går.

Taxin kommer. Vi packar in oss. Jag knäcker nästan benet av Sofia när jag drar igen skjutdörren, hon får undan sin fot i sista ögonblicket. Hon tittar stint på mig.

”Mäh, jag hade ju kunnat bli benlös!” Så brister hon ut i hejdlöst fnitter. ”Snacka om snopet, vi hade fått bada i rehabpoolen på Södersjukhuset!”. Så börjar alla skratta samtidigt som vi försvinner ner i Södertunneln.

Det började väl egentligen redan när vi firade millennieskiftet på tunnelbanan. Amanda tjatade och tjatade, ville så gärna att vi skulle åka ner och se Stenbecks fyrverkeri på Skeppsbron, vi var på fest i Enskede Gård. Och visst, det var bara en massa trista par där som stelt sippade martinis i smoking och försökte verka blasé inför faktumet att 1900-talet gick mot sitt slut och Fredrik var inte med oss för

”Åh, det ska bli så härligt med bubbelpool tjejer! Ni är så fiina!” skriker Isabella plötsligt och försöker ge oss en varsin kram. Hon ger snabbt upp, vi sitter på tre olika rader i taxibussen och även om hon är i mitten så är det ett hopplöst företag.

Men tunnelbanan gick i snigelfart mot Slussen. Och när det var dags för tolvslaget stannade alla tåg eftersom millenniebuggen troligen skulle förvandla världen till ett enda stort runaway train, never coming back. Vi firade tolvslaget på Skanstullsbron, i en fullpackad vagn, samtidigt som himlen exploderade i bukettkrevader. En kille som Amanda pratat med på festen och som följt med oss under förevändning att han ville se fyrverkerierna kysste henne snabbt där i tumultet inne i vagnen och hon lät honom göra det för det var ju ett nytt millennium och hon var fylld av champagne och regnbågens alla färger briserade ju omkring oss och hon visste ju att det var dumt men han var försvunnen innan vi ens var framme vid Slussens tumult så ingen större skada var ju skedd. Men jag tror att det kanske ändå var då som jag

”Okej då är vi framme tjejer!” säger chauffören.

Vi kliver ur taxin ett kvarter norr om Centralbadet. Jag funderar ett ögonblick på om jag ska be taxichauffören köra mig vidare hem, det är inte långt och jag går ju tillbaka på tio minuter, så att jag kan hämta mobilen och baddräkten. Men när jag ser att Amanda, som sitter framför mig, kollar på klockan och därefter med ansiktet vänt mot rutan blundar och ser förtvivlad ut, struntar jag i det. Vi är uppenbarligen försenade. Jag tänker inte spä på hennes dåliga humör ytterligare.

Efter badet och lunchen är det en tredje aktivitet som jag inte minns. Gokart i Nacka, vinprovning på Vin- och Spritmuseet samt en förnedrande aktivitet ute på Drottninggatan har varit på tal, men jag tror det blev något helt annat till sist. Och sen middag hos Amanda som sagt. Där ska Sofia visa en Powerpointpresentation över Isabellas liv – den ocensurerade versionen som sägs vara för smaskig för själva bröllopsfesten – som jag faktiskt engagerat mig så pass mycket i att jag mejlade över några festbilder.

”Är alla med?”

Vi nickar mot Amanda samtidigt som vi går in genom grinden till badet. Jag är utsvulten och huvudvärken vägrar släppa.

”Åh ni är så fina!” säger Isabella för sjätte gången.

Amanda ler för oss alla, lite för forcerat för att det ska kännas naturligt.

Det är rätt många besökare. Jag ställer mig sist i kön och krånglar medvetet lite extra när jag ska betala så att Amanda säger ”Vi går före in, skynda dig!” och jag utan att de ska märka det kan handla en baddräkt och en badhandduk – minsta storleken så att den får plats i väskan – av tjejen i kassan.

Det finns nästan inga lediga platser i omklädningsrummet. Värmen är tryckande och jag känner mig yr i huvudet av champagnen. Linda vinkar mig åt deras håll. Jag kollar på klockan på väggen. Halv ett.

”Skulle jag kunna få låna någons telefon och ringa och kolla av min mobil?”

Amanda vinglar till. ”Oj”, säger hon och tar stöd mot sitt skåp. ”Jag har nog druckit för mycket champagne. Jag är alldeles spaghettig i benen.” Hon skrattar till.

”Men Katja vi ska ju gå ut till poolen nu!” säger Isabella.

”Ja, jo det är klart men”

”Äsch, det går väl fort”, säger Amanda samtidigt som hon sätter sig ner på bänken. Hon börjar leta i sin handväska. ”Här”. Hon ger mig sin telefon.

——

7

Min fader, du som är i himlen, jag vill prata med dig om alla förfärliga synder som jag lagt över allt och alla och den sorg jag åsamkat och kommer att skapa. Låt ditt namn bli helgat, ja låt mig försöka helga det, låt mig genomlida det här utan ånger utan tvekan utan skuld utan tårar. Låt ditt rike komma, ja det vore trevligt om du kunde låta det komma hit precis NU för jag tror inte att jag klarar det här längre. Låt din vilja ske, ja låt den helt jävla fucking säkert ske här på jorden i det här förbannade omklädningsrummet som snart kommer att gråta så som i himlen. Ge mig i dag mitt bröd för dagen som kommer för jag har inte kunnat äta en endaste liten förbannad smula ens sedan det hände – ja jag vet att det väl är en synd att dricka champagne men det var för DERAS skull och okej då jag har väl vacklat i min tro på dig tidigare men om du gör den här enda lilla lilla tjänsten för mig så kommer du aldrig att ångra dig för då kommer jag att bli din tjänare för tid och evighet framöver det kan du vara helt jävla säker på jag lovar och svär ja jag vet att jag gör det lite för ofta. Och förlåt mig mina skulder och synder för det kommer aldrig att funka om jag ska tvingas vandra runt här nere och lida för det här för det var faktiskt inte meningen att någon skulle behöva lida allt gick ju så jävla bra ända tills ja ända tills allt gick käpprätt åt helvete och det kanske är mitt straff men snälla du ingen kommer att bli lyckligare av det här snälla låt det bli ogjort NU, för liksom jag har förlåtit dem som står i skuld till mig så borde väl de och du och fan och hans moster kunna förlåta mig borde ni inte kunna göra det jo det MÅSTE ni väl kunna göra? Och utsätt mig inte för mer prövning nu, utan rädda mig från det onda för det ska du väl kunna göra för du är ju allsmäktig, är du inte det så säg och tänk FÖR FAN PÅ HENNE OCKSÅ SOM JU MÅST

”Trycker jag här för att få upp knapplåset?”

Jag tittar in i Katjas ögon. Hennes ansikte är så fridfullt.

”Ja. Och sen på knappen längst upp till höger.”

——

8

Jag slår in mitt eget mobilnummer och trycker på ring-knappen. Numret på displayen ändras till texten ”Katja mobil – ringer” på displayen.

”Ja alltså det är en sån jäkla röra fortfarande. Vi har ju inte hunnit bestämma nånting ännu känns det som och Jockes mamma vill ju lägga sig i allting och”

Det börjar ringa i mitt öra. Efter fyra signaler kopplas mobilsvaret in.

”så vi har inte ens kunnat bestämma hur folk ska sitta på honnörsbordet än och”

Jag trycker på noll och knappar in min personliga kod. ”Du har … fyra … nya meddelanden” säger den automatiska kvinnorösten.

”Men gud Amanda hur många gånger ringde du egentligen i morse!?” säger jag och skrattar till och Amanda tittar på mig och rynkar på pannan men svarar inte utan fortsätter att lyssna på Isabella.

”men Jocke han tycker ju att vi istället kanske borde ha”

”Mottaget klockan noll nio trettiosju … Hej det är Amanda var är du någonstans?! Vi är vid Åhléns nu, vi står kvar i några minuter till men sen åker vi till Söder. Ring mig så fort du hör det här, okej hej!”

Isabella fortsätter att mala på om bröllopet. Jag hör henne prata, men registrerar det knappt.

”Mottaget klockan tio och arton …”

Det är tyst ett tag. Så lägger någon på utan att ha sagt något.

”Jocke han vill ju att vi ska ha skriva egna löften till varandra som vi ska läsa upp men jag vet inte jag tycker att det känns lite väl amerikanskt men”

”Mottaget klockan elva och fjorton …”. Återigen först tystnad, sedan ”Hej Katja … det är Birgit. Jag … det vore väldigt bra om du kunde ringa mig. Det har hänt något. … Ring mig så fort du hör det här. Var snäll och gör det.”

Jag börjar frysa. Hjärtat slår snabbare, samtidigt känns det som att det stannar. Jag kan inte förklara det bättre. Amanda ser på mig. Hon ser bekymrad ut.

”och vet ni hur mycket det kostar med ett band egentligen!? Tolvtusen vill de ha! Jag tycker att det är helt sjukt men Jocke tycker att det kan vi väl kosta på oss när”

”Mottaget klockan tolv noll åtta … Hej Katja det är Birgit igen. Du måste verkligen ringa mig. Det har skett en olycka … en hemsk olycka och …”. Hon tystnar igen, jag är nära att lägga på för att ringa henne men så fortsätter meddelandet och jag lyssnar på hennes röst igen men jag förstår inte vad det är hon säger. Det finns ingen reson i det. Ingen sans. Inget vett. Ingen … sanning?

Så tar meddelandet slut. Jag knäpper av samtalet.

Jag stänger världen ute. Tittar rakt fram. Förstår inte vad jag ska tänka. Fattar inte vad jag borde höra. Vad jag har hört. Vad var det hon sa? Att? Nej. Nej jag hörde fel. Ja. Så är det så klart. Jag hörde så klart fel. Men varför ringde Birgit mig? Det har hon ju aldrig gjort förut. Jo, jo en gång men ändå. Ja, jag undrar varför Birgit ringde mig. För det gjorde hon väl? Ja, jo, det gjorde hon, det hörde jag, hennes röst fanns på mitt mobilsvar men vad var det hon sa? Vad var det hon

”Men herregud Katja vad är det?”

Jag rycker till. Det är Linda som sagt något. De tittar på mig allihopa.

”Vad?”

”Du är ju helt blek.” Linda går fram till mig, lägger handen på min panna. ”Du är ju helt iskall. Vad är det som har hänt?”

De står i ring runt mig. Ska vi dansa ringdans?

”Vad … ja. Nej. Nej det var Birgit som hade ringt. … Men, nej … jag hörde nog fel. Det var nog så eftersom det är så stojigt här inne. Jag hörde nog fel.”

”Men … vem är Birgit då? Och vad sa hon?” Det är Sofia som frågar. Jag tittar på henne. Jag kollar på Amanda. Hon lirkar försiktigt mobilen ur min hand, men behåller greppet om mina fingrar när hon fått loss telefonen. Varför håller du min hand? Jag tittar på dem allihopa. Är möhippan över nu? Får jag gå hem?

”Birgit är … ja hon är Stefans mamma. Hon sa att … att han är död.”